Etikettarkiv: video

Yey, aj och wow!

Ytterligare en helg har gått. På fredagen kom Ninjapojken över och vi lagade lyxmat tillsammans. Resultatet blev oxfilé med hemmagjord klyftpotatis, en varm sallad gjord på fräst lök (gul och röd), körsbärstomater och grillad paprika, samt rödvinssås och bearnaisesås. I was in heaven. Det var helt otroligt gott! Varenda ny tugga bara smälte i munnen.

Känner ni hur gott det doftar? 😉

Läs mer

4 minnen jag aldrig kommer att glömma

Jag känner att mina tankar genast går till de mörka delarna av hjärnan. Gömda minnen, men inte mindre närvarande för det. Vet inte om jag vill att den här listan ska bli nån sorts depp-lista, det är ju faktiskt så mycket trevligare med glada minnen.

  • Dagen som jag och Ninjapojken träffades. Med pirr i kropp och hjärta åkte jag till en ny destination. Vår första kram varade lite längre än vad en kram normalt gör. Jag tror vi båda visste redan då. Arm i arm gick vi hem till honom. Kallt ute, varmt inne. Och varmare skulle det bli. Blickar, närhet och våra läppar som möttes i dunkelt sken. ♥
  • När jag tog studenten. Jag kände verkligen att jag hade åstadkommit nånting. Jag hade varit skoltrött och nära att hoppa av men jag höll mig kvar, vilket jag är glad för idag. Då kände jag som att allt var möjligt. Jag hade hela livet framför mig. Ibland önskar jag att jag kände så fortfarande.
  • Första PLAY!-konserten i Sverige 2006. Det var som att delta på ett väckelsemöte i kärlek. Jag minns hur filharmonikerna var förvirrade och chockade över publikens reaktion. Jag var euforisk, jag ville bara ha mer.
  • Första gången jag testade Xenogears. Innan jag köpte spelet själv fick jag prova på hos Johanna. Under spelets inledande rullande text så spelades Bonds of Sea and Fire. Jag tappade all möjlighet att faktiskt kunna läsa texten. Musiken hade fångat mig totalt. Är än idag en av de vackraste låtarna jag vet.

Musik från förr

I gymnasiet hade jag turen att träffa och bli vän med Johanna. Vi hade många saker gemensamt och vi inspirerade varandra i våra intressen. De vännerna jag trodde var mina hade helt plötsligt fryst ute mig och jag hade hållit mig för mig själv under ett halvår. När Johanna kom till vår klass så hittade vi varandra direkt och det är jag väldigt glad för. Hon hjälpte mig med min första hemsida, vi hade djupa, flummiga och givande diskussioner. Tankarna flödade och vi kom på knäppa uttryck som ”Lord God!” (herregud) och ”benevolent powers!” (milda makter). Vi skrev en lista med alla knasigheter. På en historielektion satt vi i biblioteket och kom på grunderna för hur en RPG-skola skulle kunna se ut. Det var hemma hos henne som jag testade Final Fantasy VII första gången och förstod att jag var tvungen att köpa det själv. Vi har känt varandra i över tio års tid.

På ett sätt är det kanske inte så konstigt att man glider ifrån varandra med tiden. Förändringar sker hela tiden, även om man inte kan se det. Igår tog jag fram en skiva som Johanna hade bränt åt mig och gett mig på vår student. Jag minns första gången jag hörde det första spåret – jag satt på min säng i mitt flickrum tillsammans med några vänner på min studentmiddag. Vi pratade högt och stojade, men musiken tog sig igenom sorlet och jag avbröt mig själv i en mening och sa ”är det nån annan som hör den här låten?”. Det gick rysningar längs min ryggrad och det var som att höra kärlek i form av toner. Igår lyssnade jag på den igen och samma rysningar uppstod. Det fick mig att tänka på Johanna, så jag skickade ett mail och nu ska vi ses om sisådär två veckor. 🙂 Visst, vi har utvecklats och förändrats en hel del sedan sist, det är över ett år sedan vi sågs, men det ska bli trevligt att återuppta kontakten.

Om ni undrar vilken låt det är jag pratar om; Kiseki no umi från Record of Lodoss War. Lyssna själva och njut.

Om utbildning

Det är väl ganska säkert att säga att jag aldrig kommer sitta i en skolbänk igen. Inte för att jag har tappat min inlärningsförmåga, det gör man aldrig, nej – mera för att det finns olika hinder. T ex bor jag i bostadsrätt och är då inte berättigad studielån. Varför, kan man fråga sig. Vad ska man välja att plugga, är en annan fråga. Det gäller att välja rätt. Jag har testat en del saker på universitet och högskola, men det blev inget. Min skoltid var bra på flera sätt, och dålig på andra. Ibland önskar jag att jag fick gå om hela grundskolan. Ibland undrar jag vad jag har lärt mig. Och är det skolan som har lärt mig det mesta jag vet eller inte?

Utbildning och värdet av den är en het potatis, speciellt här i Sverige där vi flera gånger per år kan läsa rapporter om elever som inte blir godkända i grundläggande ämnen som svenska, engelska och matematik. Skolsystemet ska göras om. Klasserna ska bli mindre – nej större. Betygen ska sättas från sju års ålder, nej låt eleverna betygsätta lärarna istället! Det är en karusell och både lärare och elever tar stor skada av det som sker. Mina föräldrar är båda lärare. Min mamma drunknar i administrativt arbete och i höstas gick Stockholms stad över till en ny IT-plattform och när skolan skulle dra igång på höstterminen så funkade ingenting. Ingen kunde skriva ut dokument, ingen kunde komma ut på intranätet, vilket de var tvungna att göra, för där ska lärarna dagligen fylla i information om närvaro, frånvaro, betyg, utveckling, samt maila veckobrev till föräldrar och kollegor.

Min pappa har jobbat som lärare i samma kommun sedan slutet på 70-talet/början på 80-talet. Han är av den gamla skolan kan man säga. Skolledningen bestämde att helt plötsligt ska alla lärare gå en viss datorkurs och göra tester och bli godkända. Eleverna i sin tur fick alla varsin laptop. All kommunikation skulle sen skötas via datorerna. Nej jag skojar inte. Istället för att öga mot öga meddela betyg inom ett ämne ska man nu maila. Overhead anses gammalmodigt och ska inte användas. Att skriva på tavlan ska man också sluta med. Nån hade sagt till min pappa att ”man måste hänga med i de nya tiderna”. Min pappa är 60 år. Helt plötsligt känner han att alla pratar över huvudet på honom, och de metoder som han har använt sig av i alla år, är helt plötsligt inte accepterade längre, fråntagna honom. Inte undra på att han hatar sitt jobb… Jag trodde det fanns fler än ett sätt att lära ut på?

Det är hemskt att lärare ska sättas i händerna på tekniken, bara för att man ska använda teknik. Men en lärare som använder en dator lär per automatik inte ut bättre, en elev lär sig nödvändigtvis inte lättare. Fanns det ens nån tanke bakom? På mammas skola fungerade allt utmärkt innan förändringen skulle ske. Funkar det bättre nu? Nej, det tog nästan fram till jul förra året innan nästan allt fungerade som det var tänkt från början. Hur mycket tid har inte gått till att försöka få saker att funka? Jag fick själv åka till mammas skola under min semester för att lära henne använda sin laptop. Då sa hon ”du borde bli lärare Anna, du har så stort tålamod med mig.” Något som skolstyrelser och folk som inte har en aning om hur läraryrket ser ut verkar ha. Gör det bara. Mammas kollegor suckade avundsjukt när de såg att hon fick hjälp. Så bra då att min mamma senare kunde hjälpa dem som är ännu mer ”technically challenged” än hon själv.

Så vad händer med eleverna då? Hur ser skolan ut egentligen? Det var 10 år sedan jag själv tog studenten och en mängd förändringar har skett sedan dess. De privata skolorna har fått fotfäste på riktigt, och jag är ledsen, men jag känner väldigt starkt att vissa saker ska man helt enkelt inte kunna tjäna pengar på. T ex utbildning – en mänsklig rättighet. Alla har rätt att få den, och den ska hålla samma standard för alla. Men funkar det verkligen i dagens skola? För vi har ju i stort sett bara en typ av skola, eller? En skola där alla ska formas efter samma mall och mätas efter samma måttstock. För vissa är säkert inramningen en hjälp. Låt dem då få denna hjälp. Andra kanske behöver tänka ”outside the box”. Låt dem. Vissa kanske vill komma till skolan på kvällen. Vissa vill bara jobba på egen hand, andra vill alltid jobba i grupp. Och vad ska vi lära oss?

Jag var t ex inte alls intresserad av kemi. Men detta, fick jag höra, var väldigt bra att kunna. Jaså? Idag har jag ingen som helst användning av det jag lärde mig, om jag ens minns nåt. Jo, jag vet att vatten har den kemiska beteckningen H2O, koldioxid CO2. Wow. Vinner jag Nobelpriset nu? Vad jag menar är att för min del hade det nog varit bättre om jag gått nån skrivkurs, fått lära mig spela piano på skoltid (av nån anledning fick jag bara göra detta efter skolans slut, ett par gånger i veckan), tecknat eller nåt liknande. Visst, det blir ingen kvantfysiker av mig, men säkerligen fanns det nån som absolut inte ville ha bild och gärna satt och läste periodiska systemet istället? En anpassad utbildning för den unika individen. Är det för svårt? Omöjligt?

Jag minns en gång i mellanstadiet då vi under några veckors tid fick skapa våra egna scheman. Alla ämnen skulle förstås vara med, men för mig var det en otrolig skillnad mot att få ett färdigt schema i handen. Jag minns så tydligt hur jag hade ett långt bildpass och totalt glömde bort att det var dags för matte. När jag kom på det tog jag snabbt fram böckerna och började räkna. Men min lärare hade inte märkt nåt. Och det var inte hennes sak att märka, alla hade vi individuella scheman och hon behövde inte påtvinga nånting. Det var en av mina bästa stunder i skolan.

Jag vill avsluta genom att visa tre videos från en och samma talare; Ken Robinson. Han pratar om utbildning och han säger så många intressanta och tänkvärda saker. Ta er tiden att lyssna på honom.

Positivt tänkande

Jag gillar att kika in på TED lite då och då. Man vet aldrig vad som väntar, vilket ämne som kommer tas upp, men chanserna är stora att den videon du klickar på kommer vara intressant. Jag och Ninjapojken talade nyligen om att man ska vara glad för de små sakerna i livet. Det är så lätt att ta saker för givet – familjen, vännerna, den du älskar, jobbet, hälsan, ja allt. Jag läste (men minns tyvärr inte vart) om att man med lätthet kan lura hjärnan att man är glad. Känner man sig lite deppig och ställer sig framför en spegel och ler, så kommer du må bättre. Hjärnan kan inte se att du fejkar och glädjehormoner utsöndras för att du aktiverar de muskler som används när vi ler. (För det är helt andra muskler som gör att vi ser sura, arga, ledsna eller oroliga ut. Glädjen har ett eget muskelknippe.) Så när jag besökte TED alldeles nyss, så snubblade jag passande nog över denna föreläsning.

Hade inte ens kommit halvvägs i klippet då jag bestämde mig för att investera i The Book of Awesome. (Kul, en till bok att läsa det här året!) För även om jag har kommit en lång väg personligen och inte deppar ihop lika lätt som jag gjorde tidigare i mitt liv, så är en påminnelse aldrig fel. Och även när något är riktigt dåligt, så finns det alltid nånting som är bra, man får inte glömma bort de små sakerna, och det är framför allt dem som boken inriktar sig på. Det finns ett ljus i slutet av tunneln och ibland är bara vetskapen av att man lever tillräckligt för att vara glad – anser jag.

Avslutar med två låtar som påminner om värdet i att tänka positivt. 😉