Om allt går som planerat kommer jag gå och lägga mig om en stund. Den här vintern har jag varit väldigt, väldigt trött. Ovanligt trött. Större delen grundas säkert i flytten och den stress som kommer i samband med den. Senaste månaden har jag fått nån extrem matkoma efter lunchen på jobbet och har helt seriöst sjukt svårt att hålla ögonen öppna. Ibland känns det som att jag sover med ögonen öppna. Läskigt. :/ Att det inte händer så mycket på jobbet just nu hjälper ju inte heller direkt. Men om ni visste hur jag längtar efter våren! Det behöver inte ens vara en brakvår, det får väldigt gärna vara en smygvår. Kanske ett par, max 5, plusgrader, lite sol emellanåt, att bara få se lite barmark igen. Det skulle göra så mycket för min energinivå just nu.
Tur då att man har en stor säng att sova i. Den är 160 cm bred, men sedan vi flyttade så känns den… större? Hur är det möjligt? I förra lägenheten kändes det som att vi egentligen behövde en säng som mätte 180 cm. Min gissning är att den känns så för att sovrummet är större och har betydligt fler fönster. Vi har panoramafönster som vi ligger och tittar ut igenom och det måste ju onekligen påverka. Ändå är det intressant. Förut kändes det trångt och vi buffade på varandra ibland. Nu känns det som att man ligger i ett sänghav. XD Skumt, men väldigt bra, nu kan jag slopa tanken att investera i en ny säng!
Under förra veckan när jag var sjuk hjälpte Ninjapojken mig att få hem en ny gosis som jag beställt från SF-bokhandeln. Ni känner kanske redan till Isbjörnen och Pingvinankan (?) om ni följer mig på Instagram och nu har det söta radarparet fått en ny kattvän. Jag tror att han heter Neko. Eller Katten. Svårt att bestämma mig. Jag tog ett kort på dem när de sitter i vår soffa och chillar bland ett par nya kuddar som jag köpte på Indiska häromdagen. (Det är inte billigt med kuddar, trots 20% rabatt så kostade ändå 4 st 650 kr. -_- Vad man inte gör för sitt hem.) Här kommer en bild (från Instagram).
Myspys i soffan.
Katten ser ju lite smådryg ut, som alla katter gör, och är förstås egoistisk och ganska stroppig. Trots detta låter han mig klämma på honom och få hans mjukispäls att skrynkla sig. Jag tror han gillar mig. Har haft honom i knät de senaste gångerna jag spelat Ni no Kuni och kollat på Ghibli-filmer. När jag lämnar spelrummet sitter han kvar och vaktar. Det är det jag gillar med gosedjur. De är det de är och det man gör dem till. Kostar inget ”i drift” och finns alltid där för dig. Oki, visst, jag hade drömmar som liten om att äga en hund nån gång, men den idén har jag nog lagt på hyllan. Speciellt i det här fina hemmet…
Nu var det faktiskt länge sen jag spelade Ni no Kuni. De två senaste dagarna har det inte funkat pga saker som skulle fixas i spelrummet. Idag är jag alldeles för trött och orkar inte ställa i ordning efter fixeriet. -_- Hoppas jag kan skaka av lite av den här tröttheten imorgon, saknar ju att spela.
