Etikettarkiv: tankar

Ärliga tankar i en stängd blogg

Ibland undrar jag vad vitsen är med att jag har en personlig blogg. Den här bloggen skapades för att vara öppen, olåst från communities som LiveJournal. Tanken var att fler skulle kunna läsa, istället för endast en handfull med vänner som hade egna konton på LJ. Men vart sätter det mig?

Jag önskar att jag kunde ta bladet från munnen. Det är inte som att jag har brist på saker att skriva, tvärtom, men jag funderar hela tiden kring om jag ska göra det. Ska jag delge den här informationen? Ska jag berätta om de där planerna? Och i så fall, till vilken nytta? Den här personliga bloggen är förvånansvärt opersonlig. Ibland är jag till och med mer öppen och straight forward på Twitter. Men där är en strid ström av tweets och det jag säger har snart glömts bort ändå, så jag klarar mig. Här står allt stilla. Här finns bara mina ord att läsa och jag vet inte hur jag ska hantera det.

På LJ kunde en post vara helt öppen, låst bara för vänner, låst för vissa specifika vänner man litar mycket på eller helt privat. Här kan jag låsa poster med lösenord, men vill jag då att nån annan ska kunna läsa så måste jag ju ta mig tiden att dela ut det lösenordet. Låter väldigt krångligt. Jag minns hur jag skrev på LJ. Totalt utlämnande vissa gånger. Här? Not so much. Det får bli det ytliga, det lättsamma. Inte det svarta eller det svårsmälta. Aldrig nånsin mina innersta tankar, oavsett vad det gäller.

Kanske är jag inte tillräckligt anonym här. Vilken motsägelse – att ha en blogg där man kan skriva öppet om allt men ändå vara anonym.

Jag är visserligen duktig på att skriva kryptiskt, har alltid varit, men det känns fel att göra det här. Å andra sidan, så kanske jag inte borde oroa mig så mycket eller ens känna mig hindrad. Det är ju inte så många som läser den här bloggen ändå. Men jag kan verkligen känna mig trött på den här munkavlen jag har på mig jämt och ständigt. Jag kanske borde ifrågasätta varför jag känner så. Det är väl inte så att mitt liv ska vara allas angelägenhet? Varför har jag ett behov av att bli läst på det sättet, av att vara intressant för andra? Ninjapojken har ställt mig den frågan ibland,om det är viktigt för mig. Nån sorts jakt på bekräftelse. Han har vare sig Twitter, Facebook, eller Instagram. Han har inte det behovet. Behöver inte bli sedd på det sättet. Behöver inte känna att han kanske kan influera eller inspirera med den person han är. Så varför vill jag det? Och varför tror jag ens att jag besitter den kapaciteten?

Intressanta frågor, men jag har inga svar just nu. Kanske senare. Kanske är det bättre att skriva pappersdagbok. Vi skriver ju alldeles för lite för hand numera.

Solstråle

I filmen Take This Waltz talar huvudpersonen under en kort stund om sin melankoli. Hon beskriver hur hon ibland kan se en strimma solljus landa på ett visst sätt på trottoaren och allt hon vill göra då är att gråta. Jag förstår den känslan – mer än jag vill erkänna.

Jag ser mig själv som en känslomänniska. Minns vissa av mina tidigaste minnen lika klart och tydligt som om de hände igår. Oftast har det att göra med stunder då jag var överlycklig, eller när jag var som ledsnast. Tyvärr kommer jag mer ofta ihåg de dåliga stunderna. Varför vet jag inte. Kanske har jag en smula självplågare i mig också.

Det krävs inte mycket för att jag ska bli eller känna mig ledsen. Sänkt. Har aldrig sett mig som high maintenance, men jag kanske är det, på mitt eget lilla vis. Jag vill ha vissa saker, önskar mig dem. Nu talar jag inte om materiella ting, utan om något så enkelt som SMS. Jag vill ha ett visst språk, jag behöver att höra saker på ett visst sätt för att jag ska kunna förstå dem – ta dem till mig. Jag kan titta på en mening och förstå att den är välmenande på alla sätt och vis, men för mig kunde den lika gärna vara en spark i skrevet, för den säger inte det jag behöver höra. Det som matar min själ. Så jag blir ett tomrum.

Och jag måste säga att jag känner mig så ganska ofta. Som ett förbannat tomrum. Som ibland kan pressa fram lite tårar. Och det är en skitsak att vara ledsen över. Jag förstår det. Precis som Margot i Take This Waltz inser att det inte är nåt fel på solstrålen som lyser så fint. Men den gör henne ledsen ändå. Hon är melankolisk. Och då kan även vackra ting få en att gråta. Som kärlek.

Även om jag kan bli ledsen och nedslagen för småsaker så kan även små små ting göra mig oändligt lycklig. Som att vara vaken 20 minuter extra för att titta på nån rolig video. Eller krama ett gosedjur. Eller dricka en kopp te. Eller ta en promenad i regn. Eller somna in till en god natts sömn medan nån håller min hand. Så jag är nog inte helt förlorad.

Kanske handlar det mera om att våga be om saker. Jag är inte en öppen bok, långt ifrån, men jag berättar mer än gärna min historia för den som vill lägga den tiden. Ibland kanske jag tar upp samma sak i flera kapitel, fast från olika vinklar. Så länge jag vet att det finns nån som lyssnar så kommer stegen kännas lättare och bördan kommer lyfta. Första steget var att skriva det här.

Istället för sitcoms

Man kommer hem. Startar tvättmaskinen, läser post, betalar en räkning, ringer ett samtal, värmer upp sig efter det ihärdiga regnet. Ikväll planerar jag att dricka en varm kopp choklad, duscha varmt och tvätta håret med det nya schampot och balsamet jag köpte (ibland känns det som den ultimata lyxen), och sen tänker jag spela lite. Det kanske inte hinner bli så många timmar, men kanske en, eller två? Igår blev det tre, på hela långa dagen. Bättre än inget, är vad jag försöker intala mig.

Jag tänker på saker jag vill ta upp i RPGaidens podcast. Rädd för att det kommer bli alldeles för personligt och vardagligt, inte något djupgående eller analyserande. Funderar på att bara pladdra och se vart det tar mig. Jag har egentligen inget manus när jag sitter och pratar, bara några stödpunkter. Manus är nog för krystat ändå. Fast ändå känner jag mig ganska tillrättalagd. Vill inte säga fel, andas för högt, råka vara tyst för länge. Hepp hupp. Men kul att tänka på. Bäst jag skriver ner det jag funderar på så jag inte glömmer bort.

Tycker att jag har samlat på mig en del vuxenpoäng på senaste. Fast det tror jag att vi tar en annan gång. Nu blir det varm choklad!

Tröttsamt

Jag blir trött på att lämnas ensam med mina tankar för länge.

Jag är trött på att minnen från barndomen känns lika närvarande och minst lika smärtsamma som minnen bara några månader gamla. Vad är det med mig och mitt minne? Kan jag inte glömma, eller kan jag bara inte förlåta?

Jag behöver nåt som pokar mig, som stjäl min uppmärksamhet. Så jag slipper sitta där med ångestklumpar i hals och rygg.

Mobilen är för närvarande min bästa vän. För det mesta innebär dess sällskap bara bra saker. Men inget är ju säkert, har jag lärt mig. Men just nu är vi bästa vänner.

Undrar vad som skulle hända om jag skrev ner alla dessa minnen. Skulle de blekna lite? Skulle det bli en novell? Skulle det skapas en bok? Vad ska jag med alla minnen till? Alla smärtor, alla besvikelser, alla stunder jag ångrar.

Tyvärr är det vad jag minns mest. Har tydligen ingen möjlighet att välja.

Längesen

Det var längesen jag bloggade. Här och på andra ställen.

Det här är ett svagt försök att komma tillbaka. Jag vet inte riktigt varför jag ”hållit mig undan”. Det har inte varit planerat. Jag har bara ramlat in i nåt hål av ”mindre duktighet”. Många dagar har varit fullkomligt apatiska. Då är det en vinst i att bara orka ta hand om sig själv. Orka åka till jobbet. Kanske orka handla mat.

Jag har inte använt min dator på jättelänge. Inte på det sätt jag gjorde förut. Kunde sitta vid den i timmar. Men inte nu. Numera bekantar jag mig hellre med TV:n. Inte så bra det heller förstås. Som sagt, apati. Till TV:n är spelkonsolerna inkopplade. Men jag har inte hittat ro, lust, ork, eller vad man nu ska kalla det, till att starta nån av dem. Det är fruktansvärt.

I alla fall vill jag tro att det är fruktansvärt och alla som känner mig (privat eller som gamer på nätet) anser att jag är värdelös som inte gör det jag borde göra. Det som ska fylla en självutnämnd gamers liv. Det är förmodligen inte så folk tänker om mig. Det är nog bara jag som gör det.

Men det är konstigt hur livet är ibland. Ena stunden är allt toppen-topp och bara på en dag så kan man finna sig själv i en smutsig avgrund. Jag har befunnit mig där ett tag nu.

Med det inte sagt att jag inte försöker ta mig framåt och uppåt. Jag har lyckats utföra vissa saker som har lämnat mig stolt över mig själv. Sånna där livsomvälvande saker. Sånt som spelar roll. Det är bra. Men jag vill spela också. Ändå kan jag inte. Även när jag är ledig. Det är så konstigt.

Känns som att jag tappar kontakten med alla gamervänner bara för att jag inte spenderar 5 (eller annan valfri siffra) timmar varje dag vid datorn.

Jag har svårt att hitta ord. Att jag har skrivit det här är nästan förbluffande. Stort.

Men mina andra ord då? Om spelen jag tycker om? Jag vet inte… Det kanske kommer i små doser. Jag hade hoppats att jag kunde skriva nåt igår. Det blev inget. Jag hoppas fortfarande att jag kommer kunna skriva nåt idag. Vi får väl se.