Etikettarkiv: tankar

Färglöst

2 svar

När jag var tonåring började jag teckna på allvar. Jag sökte mig efter en tid ut på nätet för att få en annan sorts bekräftelse och uppmuntran än vad mina föräldrar kunde ge. Skapade en hemsida och tecknade så fingrarna blödde. Samtidigt var jag djupt inne i konsolrollspelen och via forum, communities och bloggar hittade jag en massa nya vänner. På den tiden kändes det som att internet och fantasivärldarna jag besökte med penna eller handkontroll var viktigare än det som hände IRL.

Idag skyr jag nästan internet istället. Det har gått lång tid sedan jag skrev nåt här. Jag har, som vanligt, mängder jag vill säga – saker jag behöver bearbeta, få ur mig, men jag drar mig för att skriva nåt online. Attityden har förändrats, internet är inte längre en glad och naiv plats för folk att lära känna andra. Harmlösa tweets blossar upp i hätska diskussioner, missförstånd och osämja i sociala medier är vardagsmat, alla kämpar om samma strålkastarsken via bloggar och Instagram och gängbildning och grupptryck är nästan lättare att hitta på nätet idag än vad det var när jag gick i högstadiet. De vänner jag trodde fanns verkar bara ha varit på låtsas.

Jag har nog slutat rita (inte tecknat på 1½ år) och det har gått 3 veckor utan att jag ens rört ett spel. Det känns som att min kreativa ådra har sinat. Jag vet inte om jag har ersatt det med något. Kanske träning? Kanske min nostalgiska tripp genom serien Ally McBeal på Netflix? Kanske har jag bara slutat känna och drömma överhuvudtaget? Dagdrömmar jag har blickar bara tillbaka i tiden, till stunder av ånger, sorg, underkastelse, ilska, rädsla och ensamhet. Men ensam är man ju alltid.

Det är svårt att veta om man har gjort rätt val i livet. Det är svårt att veta om man har lärt sig nånting av alla svårigheter. Det är svårt att veta om man är nöjd, eller om man bara nöjer sig. Lyckan är så flyktig. Den där magkänslan som många pratar om, de gånger jag lyssnat till den har skadan redan gjorts. Oftast går jag mest runt och försöker blockera knuten i magen och skriken i mitt huvud. Det finns ingenstans att springa, så lika bra att stå ut. Ungdomen har övergivit mig – jag kommer aldrig bli det jag en gång drömde om. Jag kommer aldrig mer känna mig glad över de saker som gav mig lyckorus för 10-15 år sedan. Livet, internet, världen – allt har blivit en gråzon i vilken jag håller mig i periferin.

Hinder

2 svar

Ligger här och ska sova. Hjärtat bultar obehagligt hårt och själen suckar. Varför ska det vara så svårt? Alla dessa minnen, de gör så ont. Jobbet gör ont, minnena av min första vecka och hur jag utsattes för passiv aggressivitet. Så mycket ilska, jag var ett hot. Ung och levande. Skulle du bli glad om du fick veta hur du brutit ner mig under åren? Eller skulle du slå ifrån dig, säga att du inte menar på det sättet, som du alltid gör när jag vågar konfrontera dig? Men jag hör ju och jag känner. Du vill mig illa. Du bryr dig inte om mig, har aldrig gjort. Du frågar för att skaffa stoff, kunskap om mig så att du kan bryta ned mig inifrån, med gliringar, elaka kommentarer, sneda leenden. Du är på semester ett tag nu. Det ska bli så skönt. Men i din frånvaro har äldre minnen åter dykt upp. De gör lika ont än. Du förtjänar inte att veta något om mig. Hur jag lever och bor, vad jag gör på fritiden. Du har ingen rätt att veta att någon älskar och åtrår mig. Jag vet att du ingen har. Bra så, jag behöver inte gnugga in det. Men det är nog för att veta att du bara är bitter och missunnsam. Jag behöver komma bort, bort ifrån dig. Du är som ett gift. Jag behöver komma dit ingen nånsin skulle se det som rätt att behandla mig som du gör. Jag försöker slå mig fri. Jag vill inte bli som du.

Så mycket sämre

4 svar

Oki, allt i livet är inte sämre, men visst finns de saker som är det. 10 år tillbaka i tiden var jag den jag är idag, fast annorlunda. De där texterna jag skrev… gud så bra de var. De är fortfarande bra! Jag fattar inte att jag inte kommit längre än såhär.

Jag saknar verkligen den där tjejen, som hade så mycket ångest, så mycket kärlek, så mycket glädje, sånna ofantliga mängder kreativitet och ständigt formade nya drömmar och mål. Och som hon kunde skriva, från tidig ålder. Hon kunde sätta ord på smärta och sorg, poetiskt var bara förnamnet.

Är jag ett skal av mitt forna jag? Antagligen.

Vissa saker är lättare idag. Jag har inte lika ont i själen, även om det tagit mig 30 år att komma hit. Men vart har kreativiteten tagit vägen? Vart har drivkraften hamnat? Har det gått förlorat för att jag lämnat större delen av smärtan bakom mig? Var det mörka och det plågsamma det som matade mig? Det som fick mig att fly min verklighet, skapa egna världar, gömma mig i andras? Är mitt liv nu, där jag tar hand om mig själv och mår bra på många plan, en annan form av destruktivitet, då jag till synes har tappat allt som gjorde mig speciell förut? Det är en skrämmande tanke… Den kan vara sann.

Jag försöker leta reda på mitt tidigare jag, greppar efter de lösa trådar jag ser omkring mig. Såhär har jag hållit på de senaste två åren, bara för att tappa fästet ännu mer. Jag kanske är bättre nu, starkare, friskare, lugnare. Men när jag ser vad som har gått förlorat så saknar jag den mörka svärta som levde inom mig från tidig barndom. Den gjorde mig intressant. Den gav mig något att uttrycka. Jag hade något att säga. Nu vet jag inte längre vad som finns kvar. Bättre på flera sätt, men också så mycket sämre…

Hänt i hemmet

4 svar

Här har det hänt mycket den senaste tiden. Vi väntar på lite lampor, mattor, soffbord och annat fnös och fnul, men i stort sett är vi liksom klara. Och nöjda. Det är nästan lite äckligt hur mycket vi trivs här hemma och hur mycket vi längtar efter att komma hem varje dag. Jag som blev sjuk i början av veckan har väl således haft tur i oturen som inte behövt lämna boet. Än har vi inte haft nån bjudning, med mat, prat, skratt och spel. Och det är nästan så att jag vill hålla alla på armslängds avstånd tills ALLT är färdigt. Jag vill inte att det ska vara hafsigt, eller att man måste säga ”den där ska egentligen inte stå där men…”. Ja ni vet.

Är faktiskt väldigt stolt och glad över hur genomtänkt vår lägenhet är. Hur mycket kärlek vi har spenderat på att göra varenda litet utrymme fint. Det känns som att jag borde posta bilder på vårt nya hem och här är det nånting som tar emot. Ja, visst vill jag posta bilder helt oblygt a la Blondinbella och visa för alla som råkar snubbla in på bloggen hur vi bor. Visst finns det nånting fint i att visa sitt innersta, samtidigt som det kan vara så otroligt pretentiöst. ”Oooh se på mig!” (Kanske lite grejen med en blogg, fast ändå inte, get it?)

Jag känner att det finns människor som jag absolut inte vill dela mitt privatliv med, typ internettroll och övrigt löst folk som jag råkar kunna namnen på. Även om det här säkert är den mest olästa bloggen i hela universum så känner jag mig ändå bevakad på nåt sätt. Som att det finns de som sitter och väntar.

Så jäkla dumt egentligen. Den här bloggen startade jag för att jag ville nå ut till fler personer (hej på er om ni finns) än närmsta vänkretsen. Och visst, hit hittar folk som jag har skapat bekantskaper med på Twitter. (Alltid kul när ni kommer hit, tack och bock.) Men vad är det jag ska nå ut med egentligen? Jag har ingen lust att fläka ut mig totalt, jag är inte ute efter att bli en offentlig person, på något sätt. Kanske får det helt enkelt bli så att allt det som har hänt här hemma och allt som kommer att hända framöver, får ske bakom lyckta dörrar och kanske bara synligt för vissa VIP:s. Det kanske är löjligt att ha sånna här ”nojjor”. Hur känner ni själva kring att blogga öppenhjärtligt och synligt, är ni inte nånsin oroliga att ni omedvetet bjuder in en objuden? Fast på nätet?

Anyways… Vårt hem får mig att må så bra. Vi trivs så bra här, sover gott om nätterna, vaknar glada på morgonen. Visst är det precis så ett hem ska kännas? 🙂

Julen som den är numera

4 svar

Julen kändes lite annorlunda detta år, det är väl så det blir när man blir äldre. Det magiska pirret i magen, nedräknandet av dagar med hjälp av sin adventskalender, den nästan övermäktiga förväntan som sitter i en som barn – alla de sakerna är nästan som bortblåsta nu, när man kan kalla sig vuxen. Istället är man nöjd och belåten över att man är lite ledig från jobbet, att man får lite kvalitetstid med familjen och att skinkan är extra god. Typ så.

Men jag tycker fortfarande det är roligt att slå in klappar och att rimma förstås! Har faktiskt kommit till den punkten att det är roligare att ge än att få, men så har det varit de senaste åren. Dessutom finns det inte lika mycket att önska sig längre, det mesta skaffar man ju sig själv. Så är det ju att vara barn, man har ingen inkomst och kan inte skapa sin egen lycka på det sättet, alltså får man hoppas att föräldrarna (eller tomten) kan besvara ens materiella önskningar.

Visst kan det kännas lite överflödigt ibland, att ge till de som redan har allt. Det är också barndomen förunnat, då vet man väldigt lite om hur världen ser ut, om de orättvisor som råder. Men det är precis så det ska vara. Barn ska inte axla något ansvar, barn ska inte matas med cynism eller annat som gör att ett barnasinne växer upp för fort. Som vuxen är det ju fortfarande gratis att önska sig, men kanske inte lika nödvändigt och absolut inte lika givande som det är för barn. Visst kan jag sakna min egen barndoms dagar. Jag kan tröttna på allt ansvar, på att alltid ha en massa måsten omkring mig. Men visst finns det vackra och positiva saker med vuxenlivet.

Flytten närmar sig med stormsteg och jag märker hur nya myskänslor föds inom mig. Nu kommer det finnas ett hem, där jag kan placera en alldeles egen gran. Ett hem där vi skapar våra egna traditioner. Med sånna här saker att se fram emot, känns redan nästa års jul väldigt lockande. Så med drömmar om nästa jul tänkte jag redogöra över de fina gåvor jag fick detta år.

  • Presentkort till Webhallen
  • Presentkort till KICKS
  • Presentkort till Åhléns
  • Jeansbyxor i stretchigt lila tyg – sitter som ett smäck!
  • The Nightmare Before Christmas på DVD
  • Lila frottéhandduk
  • En eltandborste
  • En söt nyckelring
  • Trisslotter
  • Godis
  • Duschcreme och ansiktsmasker
  • Läppglans

Jag och Ninjapojken fick också tre gemensamma presenter och dessa var:

  • En tryckkokare (!)
  • En riskokare (!)
  • och en matberedare för att skiva grönsaker (!)

Är himla glad över alla dessa fina överraskningar, tänk vad mycket bra folk kan komma på. Vissa av sakerna passar ju också perfekt med tanke på flytten. 🙂 Jag hoppas att alla ni andra har haft en bra och skön jul, oavsett hur den har sett ut. ♥