Etikettarkiv: samhälle

Ni ska ha tack

4.30 imorse vaknade jag av en stark smärta i högra delen av magen. Först trodde jag att det var blindtarmen, men det var det inte. Smärtan blev mer molande och påminde om PMS-smärtor mer än något annat. Efter kanske 10-15 minuter hade det gått över, men istället hade jag stickande/domnande känslor i hela höger ben och även runt mitt högra öra och kinden. Jag låg med det i ca en timme, utan att kunna somna. Bestämde mig för att ringa mamma vid 5.30, som rådde mig att ringa Vårdguiden.

Sagt och gjort. Pratade med en trevlig sköterska som lyssnade och ställde frågor. Hon ansåg att man skulle skicka en ambulans till mig. Blev kopplad till ambulanscentralen och fick prata med ytterligare en trevlig kvinna. Även hon lyssnade noggrant och ställde frågor. Sen skickade hon en ambulans hem till mig. Skötaren Johnny och hans kollega (som jag dessvärre inte hann ta namnet på) skjutsade mig till akuten. I ambulansen satt Johnny bredvid mig, ställde fler frågor, förde anteckningar, tog temp och blodtryck samt utförde olika tester.

Framme vid sjukhuset slussades jag in till neurologavdelningen. Jag kom vid en tidpunkt då det var skiftbyte för personalen, så först fick jag hälsa på en kvinnlig sköterska och sedan en manlig. Väntetiden var relativt lång, men jag var heller inte ett prioriterat akutfall. Mamma kom dit innan åtta och efter en stunds väntande till fick jag träffa en läkare, Magnus. Han utförde allehanda tester, balans, reflexer, muskelstyrka, pupillstorlek, öron, hals, han klämde och kände och böjde och vred. Stack mig med nål från topp till tå för att se om jag hade normal känsel. Han svarade tålmodigt på frågor som jag och mamma hade, men konstaterade att jag inte behövde vara kvar för vidare undersökning, men sa att jag skulle höra av mig om något förändrades.

Jag och mamma tog oss en liten frukost i sjukhusets café, sen åkte vi hem till mig och jag blev lite ompysslad med mat och te. När mamma åkt tog jag en tupplur i två timmar. Nu på kvällen har jag känt mig mest som vanligt, men har fått svagare smärta liknande den imorse i vänster del av ryggen. Jag ska om några veckor undersöka om detta och lite andra problem jag har haft kan ställas i relation till mini-piller som jag tar. Har läst på FASS angående dem, men kan inte hitta någon information om att de skulle vara skadliga. Samtidigt kan man aldrig veta och det är bra att kolla upp.

In any case, som jag sa till Johnny imorse, det var första gången jag åkte ambulans, men det var en ganska trevlig upplevelse trots allt. Jag skulle vilja uttrycka min tacksamhet till vårdpersonalen, i alla delar av ledet, som alla hjälpte mig och tog mitt ärende seriöst. Efter alla tråkigheter man har läst om SOS Alarm i nyheterna så är jag imponerad över deras bemötande. Nu i efterhand känner jag mig lite skyldig för att jag fick åka ambulans när det visade sig att det inte var nåt fel på mig. Å andra sidan kan man inte tänka så, för ingen visste ju vad det var eller hur det skulle utveckla sig. Det är verkligen en speciell sorts människor som jobbar inom vården. Önskar verkligen att vår trötta regering kunde värdera dem högre.

Rummet där jag låg hade samma siffror som min födelsedag, 11 juli. Ganska symboliskt tyckte jag.

Hjälpa eller stjälpa?

Nu har jag gått hela dagen och tänkt på en sak som jag läste i dagens Metro – nämligen detta. Den här nyheten gör mig på flera sätt frustrerad och jag ska försöka förklara varför.

Artikeln tar upp hur skolan hanterar elever som utsätts för hedersförtryck. Det framgår av artikeln att dessa elever får fejkade scheman, som alltså skapar fritid åt dem, utan föräldrarnas vetskap. Integrationsministern utbrister att detta tillvägagångssätt är helt oacceptabelt, att det inte är oki att föra föräldrarna bakom ljuset och att det snarare kan skapa större problem. Okej. För det första, (o)tack till Metro som tar upp detta, som vore det en stor skandal, och med andra ord låter något som gått obemärkt förbi nu synas från alla håll och kanter. Hur tänkte ni nu? På vilket sätt ska detta hjälpa barnen? För det andra, det är oacceptabelt att ljuga för föräldrar, men det är helt oki att de styr sina barn med järnhand?

Det handlar trots allt om hedersförtryck och senast jag kollade så är detta inte oki i Sverige och kan i värsta fall leda till hedersmord. (Å andra sidan kan man bli fälld för barnporrbrott för att man har manga i sin bokhylla, så om rättssystemet är att lita på, det kan man ju fråga sig…) Nyamko Sabuni rasar mot skolans metoder och säger att de kan förvärra problemen. Ja, NU kan saker förvärras! För barnen! Vars föräldrar har läst Metro och sannolikt kommer syna deras scheman och liv ännu desto värre än vad de redan gjort. Nej, skolan är inte polis eller domstol och på ett sätt kan det vara farligt att ta lagen i egna händer, MEN, kära Nyamko – finns det resurser? I artikeln nämner hon socialen och polisen, och vad jag förstår så går båda instanserna på knäna (precis som den svenska skolan). Jag undrar alltså, finns det resurser att ta hand om alla dessa barn som har kontrollerande föräldrar och förvägrar dem ett fritt liv? I de fallen skolan kan hjälpa (för så många anser ju redan att skolan ansvarar för all uppfostring…) så är väl det bra?

Om nu skolan har snappat upp barnens problem, lyckats vinna deras förtroende och dessutom kommit överens med dem om hur man ska lyckas med att ge dem lite egen tid, så all heder åt dem! (No pun intended.) Det är inte barnen som ska straffas i det här fallet, det är föräldrarna som strider mot de mänskliga rättigheterna! Men nu verkar Nyamko visst vilja göra tvärtom. Fy fan för skolan! Hur vågar de försöka hjälpa barnen! Man måste ha en diskussion med föräldrarna!

Och hur lätt är det, undrar jag? Föräldrarna, som kanske är ”a lost cause”, kanske aldrig kommer att bli så integrerade som vi önskar och kunna se sitt beteende ur en annan synvinkel. Barnen har fortfarande en chans att bli del av vårt samhälle. Skolan hjälpte dem genom att skapa andrum, tid att spendera med sina svenska kompisar, istället för att komma hem och höra saker som ”du får inte ha kjol på dig, sluta vara en slampa, gift dig med din kusin” osv osv…

Jag menar på inget sätt att polis och social INTE ska ta tag i sånna här problem på bästa sätt. Men vari det skolan gjorde låg felet? De var på barnens sida! De ville hjälpa! Fatta de barnen som fick skolans stöd, som kanske äntligen funnit en vuxen som de vågat prata med och lita på. Det är stort. Speciellt för ett barn som blir förtryckt av sin egen familj. Ska vi ta det ifrån dem? Har vi rätt att göra det? Metros artikel känns som riktigt sunkig journalistik och jag betvivlar att den har hjälpt någon av alla dem som lever under hedersförtryck i Sverige.

Måndagmorgon i tunnelbanan

Jag var på väg genom spärrarna när jag såg kvinnan. Långt ifrån den lilla kuben där kontrollanten satt började hon prata.
”Kostar det fyrtio kr, jag gav dig fyrtio, fick jag en tia tillbaka?” Jag ser hur mannen i kuben lyfter på huvudet och ser lite förvånad ut. Han kan knappast ha hört allt hon sagt. Jag hör honom fråga ”vad sa du att det kostade?”. Till min förvåning är kvinnans svar; ”varför är du så otrevlig, du jobbar inom service, du ska hjälpa mig!”. Mannen säger; ”men du kan inte komma hit och bara ställa dig och skrika”. Sen går bitar av konversationen förlorad men jag hör kvinnan upprört säga ”jag har ett barn här!” och sen avsluta konversationen med ”jävla skitstövel”.

Jag tyckte synd om den unge mannen som satt i sin kur. Han hade inte gjort nåt fel, och jag förstår inte hur kvinnan kunde anklaga honom för att vara otrevlig, hon var ingen ängel själv. Barnet hon nämnde hade hon lämnat ute på perrongen och ger barn överlag folk rätten att vara extremt otrevliga? Jag undrar hur vissa personer tänker, service i all ära, men vi är alla människor och förtjänar att behandlas med respekt.  Hursomhelst så gav den händelsen en bitter eftersmak. Hoppas resten av måndagen blir trevligare.

Postat från WordPress för Android

Det lilla inlägget som växte

Jag har alltför lätt att oroa mig och igår speciellt då Ninjapojken inte var hemma sent på kvällen och hans mobil låg i soffan. Under de dryga två timmar jag satt och väntade började tankarna spinna hos mig och hjärtsnörp och illamående gjorde att jag inget kunde äta. Fast det slutade bra, som tur var.

Oki, nu kommer jag in på ett sidospår, men vad är egentligen grejen med mig och klockor? Varenda gång jag kollar på en klocka så är tiden nåt ”roligt”. Typ 13:37 (bäst!), 10:10, 22:22, 21:12, 12:34 eller som nyss, 12:12. Det här händer mig hela tiden, oftast flera gånger per dag. Och det är inte som att jag går runt med en klocka på armen och kollar, jag har inte aktivitetsfältet i Windows synligt så jag kan inte se klockan där heller. Nej, det är när jag vill veta vad klockan är, som detta sker. Det är intressant, visst, men väldigt väldigt knasigt. Känner nån annan igen sig?

Min kropp verkar må lite dåligt. Inte undra på kanske, med tanke på min nedstämdhet, men jag undrar om kroppen inte försökte varna mig innan jag deppade ihop totalt för ett par dagar sen. I två veckor har jag haft ont i min vänstra fot. Jag har dock inte haft så ont så att jag inte kunnat gå och det är väl därför jag inte gått till nån läkare. Min nacke har varit ”out of the loop” i snart en vecka. Har en ny liten nackspärr varannan dag ungefär. Obekvämt och så sover jag sämre. Som om jag inte sov illa nog redan liksom.

Idag kan jag inte säga att jag känner mig lika ledsen som tidigare. Istället känner jag mig rent ut sagt förbannad. Ingen förbättring, kanske det låter som, men jag har alltid upplevt ilska som en väldigt produktiv känsla. Det kan bli en hel del ”jävlar anamma” när denna sinnesstämning infinner sig. Då ska jag minsann visa alla, skita i vad andra tycker, gå min egen väg och bryta lite regler, för i helvete. Ungefär så. Det var länge sen jag tillät mig att vara riktigt arg.

Vi tjejer ska ju vara så söta, glada, fogliga och snälla – helst hela tiden. Alla andra känslor man må ha får gärna sväljas. Att tjoa extra högt när man vinner eller förlorar i Mario Kart eller att svära de där trehundrasjuttioelva svordomarna du kan när du tampas med en boss som bara använder fula knep, det kan tydligen göra att folk höjer på ögonbrynen. Sa hon verkligen det där? Måste hon prata så högt? Tydligen har jag lyckats göra ”folk” rädda när jag hetsar upp mig i ett spelögonblick. Och om jag pratar om nåt jag verkligen brinner för, eller som irriterar mig, då kan orden flyga fort som pilar ur min käft och det verkar visst ”folk” uppleva att man måste ducka för. Som om jag vore farlig på riktigt… Seriöst! Och don’t get me started om du som tjej skulle tycka att du är bra på nåt, eller ännu värre – BÄST! Sånt ska man väl helst tala tyst om. Så kanske hela svenska folket känner, men killar verkar utan större problem kunna gå runt och visa stake – på mer än ett sätt.

(Generalisering? Ja, ibland får man ta till fula knep för att få en poäng gjord. So sue me.)

För det är när ”folk” blir sådär måttligt obekväma i min närvaro som jag uppfattar att jag måste lägga band på mig, för annars är det inte oki. Jag är inte oki. I have crossed the line, var nu den linjen är nånstans. Det är det där tysta dömandet. Som att vissa saker ”det kunde man inte tro om” mig. Vad kan man inte tro? Att jag kan bli förbannad? Att jag har åsikter? Det är tydligen farligt att vara en vagel i ögat på ”folk”. Och vissa personer trodde jag aldrig skulle få mig att känna sig såhär. Att det inte är oki att visa hela mitt känsloregister, att säga min mening. Men ”hysch” och ”ta det lugnt” eller ”oki, oki” eller en klapp på huvudet. Tack så jävla mycket.

Jag är trött på det här fängelset som nån annan byggt men som jag frivilligt satt mig i. Tappar man ”kvinnlighet” då man svär? Anses jag mer kvinnlig och blir folk mer bekväma i min närvaro om jag fnissar som en prinsessa ur en sagobok med rosa pärmar än om jag frustar som en brunstig häst? Får jag mindre respekt när jag säger vad jag tycker? (Borde det inte vara tvärtom?) Tappar folk intresset och viljan att vara med en om man en dag är så mycket mer arg, ledsen och tvär än man är glad? Istället för att döma ut hela jävla tiden så kanske ”folk” ska testa att bemöta problemen, så kanske det där leendet, som ”folk” tydligen gillar, vill infinna sig igen! Och utan att vara påklistrat och falskt. Fast ”folk” kanske köper billiga leenden, köper lögnen bara de får lura sig själva att allt är som vanligt.

Vad vill jag säga med det här? Ganska mycket förmodar jag och ironiskt nog så lägger man även band på sig i sin blogg. Nämner inga namn, pekar inte med hela handen. Smidigt. Vi får se hur länge ilskan håller i sig – förhoppningsvis så länge att jag hinner dra ut lite kreativitet ifrån den.

(En sista tanke: vore inte ironin fulländad om ett sånt här inlägg skulle göra mina läsare obekväma. Man får säkert inte vara för ”out there” i sin blogg heller – eller?)

Tjejer som spelar – finns de?

Ja visst gör vi det, men av DN:s senaste artikelserie kan man få uppfattningen att detta är ett fenomen som uppstod för typ 2 veckor sen. Breaking news 2011 liksom.

Ni får ursäkta om detta inlägg kommer att bli något ostrukturerat. Det är många känslor som rusar sedan jag läste artiklarna, ändå har jag suttit på mina händer i flera dagar för att inte verka helt rabiat när jag väl tar bladet från munnen. Som första irritation kan jag ju nämna de rena felen (som jag ser det). Det stavas inte ”dataspel” – det stavas datorspel. Dataspel heter det i talspråk. I första artikeln intervjuas xboxflickan och även om hon står med en Move-pistol till PS3 i högsta hugg på uppslaget så heter det genom hela artiklen ”dataspel”. Visst, konsoler är idag mycket mer datorlika än vad jag nånsin önskade att de skulle bli, men jag upplever fortfarande en skillnad på TV-spel och datorspel. (Och om detta inte uppskattas så kanske vi helt enkelt ska börja kalla alltihop videospel. Rörliga bilder oavsett plattform. Makes sense.)

Under större delen av mitt internetliv så har jag blivit ”utsatt” (?) för utrop (”wow, du är tjej och spelar!”), kärleksförklaringar och även en förfrågan om giftermål. För att jag spelar. Som det verkar, så är spelande tjejer fortfarande en väldigt sällsynt art, även fast The Sims fick cred för att öppna spelvärlden för tjejer när det begav sig. Och det var ju självklart, för tjejer gillar ju att leka dockhus och mamma-pappa-barn. (Suck. När vi ändå vädrar gamla inpyrda fördomar, betyder det att alla killar önskar att tjejer såg ut som Lara Croft – originalet?) 😛

Jag har spelat sedan sisådär sju års ålder. Donkey Kong på Game&Watch. (Min dagmammas son ägde det, det första jag gjorde när jag kom dit var att fråga om jag fick spela – sen satt jag med det tills det var dags att åka hem.) Super Mario på NES. (Jag var långt före Wii, jag stod upp när jag spelade, jag hoppade när Mario hoppade, jag sträckte kontrollen i tron att det fick honom att hoppa längre. Det var min kompis som ägde konsolen och hon var inte alls fångad på det sätt jag var, hon brukade säga till mig ”du behöver inte hoppa”.) Sonic på MegaDrive. (Det var med hjärtat i halsgropen som jag tog mig igenom Chemical Plant Zone och stressen osade i rummet när det giftiga vattnets nivå höjdes. Min brorsa satt bredvid och hejade på).

Mina föräldrar var inte så överförtjusta i att jag och brorsan gillade spel. Jag fick ett GameBoy när jag fyllde elva och min mamma gjorde väldigt klart för mig att om det var det jag önskade mig så skulle jag inte få något annat. Valet var förstås inte svårt. Någon dag senare fick min bror också ett GameBoy så att husfriden skulle bevaras. Brorsan sparade alla pengar han fick i veckopeng och till födelsedag och jul. Han köpte sig en Nintendo 64. När Ocarina of Times trailer gick på biograferna satt jag som förtrollad i biostolen. Jag visste att brorsan skulle köpa det. Som en 6 år äldre syster visste jag också att jag utan problem skulle kunna ockupera hans rum och spela. Vilket jag också gjorde. I tre månaders tid förtrollade det spelet mig. Varje dag. I tre månader. Jag brukar säga att det var där mitt liv förändrades, tog en ny riktning.

Jag köpte min Playstation oktober 1999 tillsammans med Wild ARMs och Final Fantasy VII. Det var där min resa in i rollspelens värld tog fart. Brorsan prenumererade på SuperPLAY och jag sjönk djupt ner i texter och bilder. Började rita på allvar, inspirerad av den karaktärsdesign som tidningen kunde erbjuda. I gymnasiet blev jag kompis med Johanna och hon hjälpte mig att mata mitt växande intresse. Jag var en bokslukare när jag gick i mellanstadiet. När jag hade hittat rollspelen så började jag läsa dem istället. Jag slutade på ett sätt läsa böcker.

Vad jag vill säga med det här är att i min verklighet så är det inget konstigt att spela. Det är inte konstigt att äga en konsol (eller flera). Jag kan förstå att jag kan anses vara mer ”hard-core” än vissa andra. Jag inser också att dagens spelande i mycket större mån handlar om spel på Facebook (typ Farmville) och spel på smartphones (typ Jewels och Angry Birds). På dessa plattformar verkar ingen bry sig om att tjejer spelar, det är vardagsmat. Irritation nummer 2 skapas när det fortfarande lyfts på ögonbryn när tjejer spelar ”riktiga” spel (om vi nu ska skilja på hard-core och mainstream). Jag menar, spel är inte synonymt med manlighet, spel är kultur precis som böcker, musik och film. Om något är välgjort, oavsett vilket medium det tillhör, så är vi väl alla kapabla att uppskatta det?

Jag tror vi måste komma ifrån bilden av att tjejer bara vill spela häst-spel och dessutom gör det på en rosa PS2:a. Jag säger inte att jag spelar allt där ute, jag spelar egentligen väldigt lite om man ska se till mängden spel som finns i omlopp. Men jag har dedikerat mig till en genre och det är rollspelen. De tilltalar mig mest för att det finns en story och karaktärsutveckling, bra musik, en början, en mitt och ett slut. Jag har även begränsat mig till spel som är producerade i Japan och jag spelar heller inte online (testade Final Fantasy XIV – big mistake). Med andra ord så går jag miste (?) om spel som World of Warcraft, Dragon Age, Fable osv. Men jag är inte ledsen för det – jag gillar att vara nischad. Eller ”hard-core”. Jag gillar att det trängs över 150 rollspel i min spelhylla. Jag vill helst inte tro att killar ser spelen och dess värld som sitt territorium där tjejer inte får vara (även fast tjejer oftast lyser med sin frånvaro som spelrecensenter).

Men det ska jag råda bot på. Game on.

Spelhyllan in all its glory. ;P