Etikettarkiv: rant

Advent

Min mormor brukade alltid säga ”det blir jul ändå”, som en kommentar till när folk klagade kring att det inte skulle snöa, eller att de inte hade pengar att köpa julklappar för. Idag är det första advent och även om julstakarna står och lyser i mina fönster så känner jag mig, mer än nånsin, väldigt långt ifrån julen. Mammas och pappas renovering gör att vi i år ska fira jul kring en plastgran till ett värde av 400 kr. Ja, ni kan ju tänka er hur den kommer att se ut. Ingen riktig gran liksom. Det är ju inte klokt. ”Det blir jul ändå” säger mamma. Hon tar efter mormor hör jag…

Den senaste månaden har jag levt under en hög med stress. Som vanligt finns det mängder av anledningar, vissa mer prominenta än andra, som mer jobb, större krav, tunnare plånbok osv. Detta har resulterat i en brutal mängd spänningshuvudvärk, koncentrationssvårigheter, virrighet, trötthet, sömnsvårigheter, mardrömmar osv. De senaste två veckorna har jag tvingat mig själv att ta egen tid och sett till att lägga mig innan elva de flesta dagar. Det har varit bra, till större del. Jag har fortfarande inte hunnit med allt jag skulle vilja hinna, men – jag får acceptera att det är så just nu. Att bränna ut sig känns ju inte som ett bättre alternativ, då blir ju definitivt inget gjort.

Men det är nu när julen smyger sig på, som jag verkligen märker att denna jul inte kommer bli som de tidigare. Jag har snart noll kr på mitt konto och kommer sannolikt få leva på allmosor från mina föräldrar större delen av december. Med andra ord – julklappar är inte att tänka på. Kommer väl försöka trixa fram nånting smått ändå, jag vill ju så gärna ge till dem jag älskar. Fast det är nu som mormors ord klingar som högst i mitt huvud. ”Det blir jul ändå” – ja, det stämmer. Och julen handlar ju trots allt inte om vem som kan ge bort mest och flest saker. Det handlar om gemenskap och värme, i en värld där sådant ibland tycks mer sällsynt. En chans för hela familjen att träffas, sakta ner, ta det lugnt och faktiskt få umgås i samma rum, något som är ganska svårt att bemästra alla andra tider på året. På något vänster tyckte universum om mig denna jul och jag lyckades få till lite extra ledighet. Trots att julen alltså infaller lika otursamt som förra året så kommer jag ha hela 6 dagar ledigt. Vilken otrolig lyx. Och vilken chans för mig att ladda mina batterier!

Förutom att min kropp har fått lida lite under all stress, så har även mina egna hem på nätet ekat tomma. Det här är första inlägget på nästan en hel månad. Skammen. Jag undrar hur många som glömt bort mig. Till det inlägget jag skrev förra gången har tre snälla människor lämnat kommentarer. Har jag svarat än? Nej. Som sagt – skammen. Faller tyngre än snö. RPGaiden ska vi inte ens prata om. Det är först nu, när jag greppat efter min egen tid, som jag smått börjat spela Wild ARMs 3 igen. Tacka fan för det. Tecknandet har hamnat i skymundan. Jag som vill. Jag som älskar det. Men jag känner av en sorts musarm och inspirationen har inte infunnit sig. Eller tiden för den delen. Det kommer, jag lovar mig själv att det kommer.

Men här är jag nu. Med drygt en månad kvar på 2011. Tiden går fort och det gäller att låta sig stanna upp och bara känna av. Bara vara. Och även om fattigdomen står för dörren, så ser jag fram emot det julen kommer innebära just denna vinter. Stillhet, närhet, frihet. För tids nog, är även den tiden borta, så bäst att bevara den medan man har den.

Av alla val som finns, välj endast ett – och rätt

Hade missat att Revolutionary Road gick på TV idag. Lyckades i alla fall se den sista halvtimman. Greps inte bara av det fantastiska skådespeleriet och fotot, utan också den hjärtskärande musiken. Den kändes familjär på nåt sätt. Inte så att jag hört den förut, det var första gången jag såg filmen, men musiken erinrade mig om annat. Jag bestämde mig för att gissa att det var Thomas Newman som låg bakom det vemodiga, känslotunga soundtracket. Snart rullade eftertexterna. Och jag hade rätt. Synen av hans namn fick mig att le. Thomas Newman är den ende filmkompositör som har betytt något för mig (förutom Steve Jablonsky (Transformers) och Philip Glass (The Hours)), och hans kompositioner till The Green Mile, Little Women, American Beauty, Wall-E och Erin Brockowich kommer för alltid att vara med mig.

Jag har huvudvärk. Hade ett två timmar långt telefonsamtal med mina föräldrar. Det börjar bra men det blir något annat, speciellt i samtal med pappa. Jag vet att de vill väl, men jag har inte alla svaren, speciellt inte på hans frågor. Jag vet att han inte anklagar mig för nånting, men jag kan ändå inte hjälpa att känna mig som ett stort misslyckande för att jag 1) inte har en utbildning som innebär att jag är nånting 2) borde plugga och bli nånting, så jag kan få bättre jobb och tjäna mer 3) närmar mig 30 och ännu inte har gjort några av de här sakerna. T ex.

Jag får ofta höra från sina föräldrar att jag skulle kunna bli vad jag vill. Jag håller inte med dem. Sen är ju frågan vad man vill också, det är ju inte så att jag vill bli astronaut anytime soon. Men vad vill jag då? Vad är jag bra på? Språk. Svenska och engelska. Tyvärr gav spanskan inte så mycket. Skriva. Jag vet att jag kan det, och även om det inte är perfekt, så är det bra. Jag kan prata. Tänka sig, jag kan hålla låda. Jag kan resonera, analysera, jag är snabb på att lära, noggrann, har relativt stor datorvana, är social och kan samarbeta med andra, men kan även leda om det behövs.

Det lät väl bra? Så vad blir jag? Mitt huvud ekar tomt. Jag har inget svar, inte för mig själv och inte för min pappa som frågar. Jag har ingen plan. Just nu tar jag dagen som den kommer. Och efter det 2 timmar långa samtalet så har jag nu en huvudvärk som inte ens en promenad avhjälpte, jag har tårar som brinner bakom ögonen och även fast jag vet att det aldrig är menat att såra mig eller trycka ner mig eller ens se ner på mig, så är det precis så det känns. Kravbilden är tillbaka. I alla fall som jag ser det.

Jag har många krav på mig själv. Har alltid haft. Göra bra ifrån mig i skolan, vara snäll, inte vara arg, vara till lags, alltid ställa upp på att jobba över eller extra, vara duktig, vara smal, vara attraktiv, kunna sköta mitt hem, passa deadlines, inte göra slut, ställa upp på sex och helst inte gråta, visa svaghet.

Men jag gråter nu, hårt och okontrollerat. Det finns ingen plats för snedsteg i det här livet. Allt ska vara rätt från början och om man kommer ifrån ”planen” så hamnar man där jag är. I ingenmansland. I outbildad-ville. Det verkar inte vara en stor bedrift att jag började jobba 4 dagar efter att jag tog studenten. 1½ senare flyttade jag hemifrån och började plugga. Insåg efter 1½ år där att det var en återvändsgränd och flyttade hem igen, började jobba igen. Pluggade lite strökurser, bland annat engelska. Fick högsta betyg. Sa upp mig igen och påbörjade en KY-utbildning. Ett halvår senare kändes det också fel, hoppade av och var arbetslös i två månader, fick sedan mitt andra jobb. Jobbade där i 4½ år, engagerade mig fackligt, blev skyddsombud, köpte bostadsrätt. Bytte arbetsgivare för ett år sedan.

Och nu är jag här. Vilse. Tillintetgjord. Gammal. Ingenting att visa upp. Gymnasiebetyg, även om de är bra sådana, är inget man kan leva på i längden. Det är bra att vara utbildad. Bra att ha en titel. ”Jag är utbildad bla bla bla.” Och jag vet inte. Vad vill jag bli? Vad kan jag? Det var så länge sedan jag satt i en skolbänk att jag undrar om jag kommer klara av det. Jag orkar inte med att välja fel igen för att sedan hamna i rävsaxen igen, med ett alltför lågavlönat jobb och en dunkel framtid. Då det bevisligen är väldigt dåligt att välja, men upptäcka att man valt fel, så är det bättre att inte välja nånting alls. Så här är jag. På samma punkt som för 5 år sedan egentligen.

Inget blir lättare med tiden. Rävsaxen nyper hårdare och hårdare. Såret växer sig större, men jag vågar inte fly. Istället lever jag med min frustration, med besvikelsen över mig själv och hur mitt liv blev, och med känslan att så tänker mina föräldrar också. Jag försöker ta mig framåt, jag försöker bli nånting. Men jag kan inte skynda fortare än en dag i taget. Och med ögonen fulla med tårar är min vy ofokuserad och suddig. Mest av allt känns det tungt att det inte riktigt är oki att vara bara jag.

En gamers bekännelser

Igår gjorde jag hallon- och daimmuffins. Dessvärre blev de lite brända i botten. Min ugn är för bra helt enkelt, finns ingen vits med att följa receptens angivelser om gradantal och tid. Men de var ganska goda. Fast jag gillar apelsinmuffins bättre.

Vill köpa en ny Crapbox. Ska försöka sälja min gamla Elite.

Igår satt jag och grunnade lite. Om jag ska kunna få jobb som spelrecensent, då kanske det inte är tillåtet att vara så nischad som jag är. Jag kanske måste tvinga mig själv att börja spela andra spel. Det här kanske låter som en skitgrej, och jag förväntar mig inte att nån av er ska förstå mina tankar eller känslor kring detta.

Att bara investera i JRPG är dels ett ekonomiskt val. Jag har helt enkelt inte råd att köpa alla spel som kommer och då jag verkligen är ett fan av JRPG:n så väljer jag ju det först och främst. Det är också ett tidsmässigt val och även med denna nisch är det svårt att hitta tid för allt man vill spela. Jag har dessutom något emot västerländska rollspel. Den här åsikten/principen har jag lite svårare att försvara (om nu nån skulle skälla ut mig, varför man nu vill vara så elak). Jag har inte spelat nåt WRPG, det har inte behövts. JRPG-genren has held its own, men spelvärlden ser heller inte ut som den gjorde för tio år sedan.

Jag är faktiskt rädd för blotta möjligheten att jag kommer att gilla typ Mass Effect. Det låter helt uppåt väggarna, jag vet, men det är såhär jag känner. Jag är inte religiös, men i det här fallet känns det nästan som att jag kastar bort hela mitt ”belief system”. Och det är en läskig tanke. Det är också läskigt att ge sig ut på främmande mark. Tänk om jag inte skulle fatta? Tänk om jag skulle tycka det var svårt? Risken är väl inte jättestor men heller inte obefintlig. Det är läskigt att behöva omvärdera sig själv och sina val. Jag som har gått på min magkänsla, har jag valt så himla fel? Har jag bara satt käppar i hjulen för mig själv, försvårat processen, alienerat eventuella arbetsgivare? Jag har inget svar och kommer förmodligen inte att få ett heller.

Jag vet inte i vilken ände jag ska börja, med denna förvandlingsprocess. Och varför stanna vid WRPG, det kanske måste till att jag frivilligt spelar andra genrer helt och hållet? Jag gillar inte att spela online, jag vill bara sjunka in i världen som spelet erbjuder, på mina villkor. Jag vill inte spela krigsspel. Jag har svårt att se det fina i att pricka sin motspelare med ett headshot. Sport, fighting, pussel, musik och dans. Jag har aldrig ens hållit i en Guitar Hero-gitarr, dansmattor skyr jag som pesten. För jag förstår inte poängen, jag ser inte det roliga. Det lockar inte. Och risken att jag känner mig bortgjord är stor.

Är jag knäpp?

Plattform – ja, det händer, om än inte lika ofta som när jag var barn. Racing – Mario Kart räknas väl knappt. Action. Jag… vet inte vad jag ska säga. Nej. Inget GTA. Inget Batman. Inget Assassin’s Creed. Inget alls. Skräck. Testade Silent Hill 2 för 9 år sedan och kastade skrikande ifrån mig kontrollen när ett monster dök upp på skärmen. Så överlever man inte.

Jag kanske har matat mig själv med samma sak i alltför lång tid för att nånsin kunna uppskatta eller orka med nåt annat. Å andra sidan försöker jag tänka att det kan vara bra att ha random spel att köra emellan de vackra rollspelen. Och då blir ju dem i sin tur roligare. Nåt att längta efter. För självklart har jag märkt av den ökända JRPG-döden, även om jag håller min älskling vid liv med hjärt-lungmaskin. Många andra har redan dragit ur sladden, släppt taget, gått vidare, startat nya liv. Jag kan inte göra det riktigt än. Att bara tänka sånna här tankar är otroligt främmande för mig. Och jag vet inte om jag nånsin kommer att våga. Men frågan är, om jag för evigt önskar att vara utanför. För gemenskapen blir inte delad med mig, om jag inte kan bli som alla andra.

Go away, your cute isn't wanted here.

Aw...

Det lilla inlägget som växte

Jag har alltför lätt att oroa mig och igår speciellt då Ninjapojken inte var hemma sent på kvällen och hans mobil låg i soffan. Under de dryga två timmar jag satt och väntade började tankarna spinna hos mig och hjärtsnörp och illamående gjorde att jag inget kunde äta. Fast det slutade bra, som tur var.

Oki, nu kommer jag in på ett sidospår, men vad är egentligen grejen med mig och klockor? Varenda gång jag kollar på en klocka så är tiden nåt ”roligt”. Typ 13:37 (bäst!), 10:10, 22:22, 21:12, 12:34 eller som nyss, 12:12. Det här händer mig hela tiden, oftast flera gånger per dag. Och det är inte som att jag går runt med en klocka på armen och kollar, jag har inte aktivitetsfältet i Windows synligt så jag kan inte se klockan där heller. Nej, det är när jag vill veta vad klockan är, som detta sker. Det är intressant, visst, men väldigt väldigt knasigt. Känner nån annan igen sig?

Min kropp verkar må lite dåligt. Inte undra på kanske, med tanke på min nedstämdhet, men jag undrar om kroppen inte försökte varna mig innan jag deppade ihop totalt för ett par dagar sen. I två veckor har jag haft ont i min vänstra fot. Jag har dock inte haft så ont så att jag inte kunnat gå och det är väl därför jag inte gått till nån läkare. Min nacke har varit ”out of the loop” i snart en vecka. Har en ny liten nackspärr varannan dag ungefär. Obekvämt och så sover jag sämre. Som om jag inte sov illa nog redan liksom.

Idag kan jag inte säga att jag känner mig lika ledsen som tidigare. Istället känner jag mig rent ut sagt förbannad. Ingen förbättring, kanske det låter som, men jag har alltid upplevt ilska som en väldigt produktiv känsla. Det kan bli en hel del ”jävlar anamma” när denna sinnesstämning infinner sig. Då ska jag minsann visa alla, skita i vad andra tycker, gå min egen väg och bryta lite regler, för i helvete. Ungefär så. Det var länge sen jag tillät mig att vara riktigt arg.

Vi tjejer ska ju vara så söta, glada, fogliga och snälla – helst hela tiden. Alla andra känslor man må ha får gärna sväljas. Att tjoa extra högt när man vinner eller förlorar i Mario Kart eller att svära de där trehundrasjuttioelva svordomarna du kan när du tampas med en boss som bara använder fula knep, det kan tydligen göra att folk höjer på ögonbrynen. Sa hon verkligen det där? Måste hon prata så högt? Tydligen har jag lyckats göra ”folk” rädda när jag hetsar upp mig i ett spelögonblick. Och om jag pratar om nåt jag verkligen brinner för, eller som irriterar mig, då kan orden flyga fort som pilar ur min käft och det verkar visst ”folk” uppleva att man måste ducka för. Som om jag vore farlig på riktigt… Seriöst! Och don’t get me started om du som tjej skulle tycka att du är bra på nåt, eller ännu värre – BÄST! Sånt ska man väl helst tala tyst om. Så kanske hela svenska folket känner, men killar verkar utan större problem kunna gå runt och visa stake – på mer än ett sätt.

(Generalisering? Ja, ibland får man ta till fula knep för att få en poäng gjord. So sue me.)

För det är när ”folk” blir sådär måttligt obekväma i min närvaro som jag uppfattar att jag måste lägga band på mig, för annars är det inte oki. Jag är inte oki. I have crossed the line, var nu den linjen är nånstans. Det är det där tysta dömandet. Som att vissa saker ”det kunde man inte tro om” mig. Vad kan man inte tro? Att jag kan bli förbannad? Att jag har åsikter? Det är tydligen farligt att vara en vagel i ögat på ”folk”. Och vissa personer trodde jag aldrig skulle få mig att känna sig såhär. Att det inte är oki att visa hela mitt känsloregister, att säga min mening. Men ”hysch” och ”ta det lugnt” eller ”oki, oki” eller en klapp på huvudet. Tack så jävla mycket.

Jag är trött på det här fängelset som nån annan byggt men som jag frivilligt satt mig i. Tappar man ”kvinnlighet” då man svär? Anses jag mer kvinnlig och blir folk mer bekväma i min närvaro om jag fnissar som en prinsessa ur en sagobok med rosa pärmar än om jag frustar som en brunstig häst? Får jag mindre respekt när jag säger vad jag tycker? (Borde det inte vara tvärtom?) Tappar folk intresset och viljan att vara med en om man en dag är så mycket mer arg, ledsen och tvär än man är glad? Istället för att döma ut hela jävla tiden så kanske ”folk” ska testa att bemöta problemen, så kanske det där leendet, som ”folk” tydligen gillar, vill infinna sig igen! Och utan att vara påklistrat och falskt. Fast ”folk” kanske köper billiga leenden, köper lögnen bara de får lura sig själva att allt är som vanligt.

Vad vill jag säga med det här? Ganska mycket förmodar jag och ironiskt nog så lägger man även band på sig i sin blogg. Nämner inga namn, pekar inte med hela handen. Smidigt. Vi får se hur länge ilskan håller i sig – förhoppningsvis så länge att jag hinner dra ut lite kreativitet ifrån den.

(En sista tanke: vore inte ironin fulländad om ett sånt här inlägg skulle göra mina läsare obekväma. Man får säkert inte vara för ”out there” i sin blogg heller – eller?)

Om utbildning

Det är väl ganska säkert att säga att jag aldrig kommer sitta i en skolbänk igen. Inte för att jag har tappat min inlärningsförmåga, det gör man aldrig, nej – mera för att det finns olika hinder. T ex bor jag i bostadsrätt och är då inte berättigad studielån. Varför, kan man fråga sig. Vad ska man välja att plugga, är en annan fråga. Det gäller att välja rätt. Jag har testat en del saker på universitet och högskola, men det blev inget. Min skoltid var bra på flera sätt, och dålig på andra. Ibland önskar jag att jag fick gå om hela grundskolan. Ibland undrar jag vad jag har lärt mig. Och är det skolan som har lärt mig det mesta jag vet eller inte?

Utbildning och värdet av den är en het potatis, speciellt här i Sverige där vi flera gånger per år kan läsa rapporter om elever som inte blir godkända i grundläggande ämnen som svenska, engelska och matematik. Skolsystemet ska göras om. Klasserna ska bli mindre – nej större. Betygen ska sättas från sju års ålder, nej låt eleverna betygsätta lärarna istället! Det är en karusell och både lärare och elever tar stor skada av det som sker. Mina föräldrar är båda lärare. Min mamma drunknar i administrativt arbete och i höstas gick Stockholms stad över till en ny IT-plattform och när skolan skulle dra igång på höstterminen så funkade ingenting. Ingen kunde skriva ut dokument, ingen kunde komma ut på intranätet, vilket de var tvungna att göra, för där ska lärarna dagligen fylla i information om närvaro, frånvaro, betyg, utveckling, samt maila veckobrev till föräldrar och kollegor.

Min pappa har jobbat som lärare i samma kommun sedan slutet på 70-talet/början på 80-talet. Han är av den gamla skolan kan man säga. Skolledningen bestämde att helt plötsligt ska alla lärare gå en viss datorkurs och göra tester och bli godkända. Eleverna i sin tur fick alla varsin laptop. All kommunikation skulle sen skötas via datorerna. Nej jag skojar inte. Istället för att öga mot öga meddela betyg inom ett ämne ska man nu maila. Overhead anses gammalmodigt och ska inte användas. Att skriva på tavlan ska man också sluta med. Nån hade sagt till min pappa att ”man måste hänga med i de nya tiderna”. Min pappa är 60 år. Helt plötsligt känner han att alla pratar över huvudet på honom, och de metoder som han har använt sig av i alla år, är helt plötsligt inte accepterade längre, fråntagna honom. Inte undra på att han hatar sitt jobb… Jag trodde det fanns fler än ett sätt att lära ut på?

Det är hemskt att lärare ska sättas i händerna på tekniken, bara för att man ska använda teknik. Men en lärare som använder en dator lär per automatik inte ut bättre, en elev lär sig nödvändigtvis inte lättare. Fanns det ens nån tanke bakom? På mammas skola fungerade allt utmärkt innan förändringen skulle ske. Funkar det bättre nu? Nej, det tog nästan fram till jul förra året innan nästan allt fungerade som det var tänkt från början. Hur mycket tid har inte gått till att försöka få saker att funka? Jag fick själv åka till mammas skola under min semester för att lära henne använda sin laptop. Då sa hon ”du borde bli lärare Anna, du har så stort tålamod med mig.” Något som skolstyrelser och folk som inte har en aning om hur läraryrket ser ut verkar ha. Gör det bara. Mammas kollegor suckade avundsjukt när de såg att hon fick hjälp. Så bra då att min mamma senare kunde hjälpa dem som är ännu mer ”technically challenged” än hon själv.

Så vad händer med eleverna då? Hur ser skolan ut egentligen? Det var 10 år sedan jag själv tog studenten och en mängd förändringar har skett sedan dess. De privata skolorna har fått fotfäste på riktigt, och jag är ledsen, men jag känner väldigt starkt att vissa saker ska man helt enkelt inte kunna tjäna pengar på. T ex utbildning – en mänsklig rättighet. Alla har rätt att få den, och den ska hålla samma standard för alla. Men funkar det verkligen i dagens skola? För vi har ju i stort sett bara en typ av skola, eller? En skola där alla ska formas efter samma mall och mätas efter samma måttstock. För vissa är säkert inramningen en hjälp. Låt dem då få denna hjälp. Andra kanske behöver tänka ”outside the box”. Låt dem. Vissa kanske vill komma till skolan på kvällen. Vissa vill bara jobba på egen hand, andra vill alltid jobba i grupp. Och vad ska vi lära oss?

Jag var t ex inte alls intresserad av kemi. Men detta, fick jag höra, var väldigt bra att kunna. Jaså? Idag har jag ingen som helst användning av det jag lärde mig, om jag ens minns nåt. Jo, jag vet att vatten har den kemiska beteckningen H2O, koldioxid CO2. Wow. Vinner jag Nobelpriset nu? Vad jag menar är att för min del hade det nog varit bättre om jag gått nån skrivkurs, fått lära mig spela piano på skoltid (av nån anledning fick jag bara göra detta efter skolans slut, ett par gånger i veckan), tecknat eller nåt liknande. Visst, det blir ingen kvantfysiker av mig, men säkerligen fanns det nån som absolut inte ville ha bild och gärna satt och läste periodiska systemet istället? En anpassad utbildning för den unika individen. Är det för svårt? Omöjligt?

Jag minns en gång i mellanstadiet då vi under några veckors tid fick skapa våra egna scheman. Alla ämnen skulle förstås vara med, men för mig var det en otrolig skillnad mot att få ett färdigt schema i handen. Jag minns så tydligt hur jag hade ett långt bildpass och totalt glömde bort att det var dags för matte. När jag kom på det tog jag snabbt fram böckerna och började räkna. Men min lärare hade inte märkt nåt. Och det var inte hennes sak att märka, alla hade vi individuella scheman och hon behövde inte påtvinga nånting. Det var en av mina bästa stunder i skolan.

Jag vill avsluta genom att visa tre videos från en och samma talare; Ken Robinson. Han pratar om utbildning och han säger så många intressanta och tänkvärda saker. Ta er tiden att lyssna på honom.