Etikettarkiv: random

Natten

Har inte haft världens bästa natt. När jag la mig igår kl 22.30 så var jag så trött att jag trodde att jag skulle somna på studs. Men inte. Hjärtat klappade med hårda slag mot min bröstkorg. Efter ett tag började huvudet snurra vilket tvingade mig att öppna ögonen. Inte för att det hjälpte så mycket, kunde inte avgöra vad som var upp och ner i mörkret. Men så fort det la av så tog nåt annat vid. Mina händer och fötter beslutade sig för att domna bort och istället ligga och sticka mig. Efter kanske en timme eller mer, av vändande och vridande, så hade hjärtat lugnat sig. Jag lyckades somna tydligen, men vaknade flera gånger och undrade vad klockan var. Fick också en otroligt läskig tanke av att mitt bakhuvud råkade nudda täcket. Alltså, jag har en alltför livlig fantasi och att dessutom vara emellan vakenhet och sömn spär bara på detta personlighetsdrag. Men jag tänker inte berätta vad tanken var, för den skrämmer mig. Vill helst glömma bort den. Nu är det dag, snart åker jag till jobbet för första gången på 1½ vecka. Skönt att det bara är ca 4 minusgrader.

Randomiteter

Odin Sphere går mig på nerverna just nu. Så, istället för att sitta och skrika svordomar som skulle få en MC-gängsledare att börja suga på tummen så kan jag blogga istället.

Idag fick jag en mycket glad överraskning på posten! Snälla Jerry har skickat mig en teckning, och inte vilken teckning som helst, det är en fanart av självaste Gwendolyn från Odin Sphere. Mäkta fin är den och jag måste se till att rama in den!

Klicka för att förstora

Fick för några dagar sen Wii Fit Plus hem i brevlådan. Funderar på att börja träna igen med det spelet, jag tyckte att det första funkade bra. Visserligen tränade jag bara duktigt i 2 månader, sen kom annat i vägen, men det finns inget som hindrar en från att börja igen.

För övrigt mår jag bättre. Pratade med Becca idag (som har skaffat Twitter, följ henne!) och jag har spelat en massa. Samtidigt är jag rädd att jag ska hamna i ”avgrunden” igen i o m att det är så mycket som jag har att göra. Som jag vill göra. Skulle behöva göra ett schema så jag slipper fundera på vad jag ska göra härnäst. Jag försöker att inte orsaka mig ångest och annat, försöker att ta en dag i taget. Jag vet inte hur det kommer kännas att gå tillbaka till jobbet på tisdag. Inget jag borde tänka på nu antar jag… Men jag måste komma igång med att skriva snart. (Stress!) Det vore bra i alla fall. Hm, kanske dags att fixa den där nattmackan nån gång snart.

Drömlös

Jag har suttit hela dagen och kämpat med nästa lista; de nio punkterna med saker jag vill göra med mitt liv. Jag har fastnat. Sitter och stirrar på orden jag har skrivit. Undrar vart alla drömmar har tagit vägen. Vill jag inget med mitt liv? Listan kanske inte blir färdigställd idag. Jag kommer inte på nånting just nu. Känner mig som ett tomt skal, utan mening eller vilja.
Men nej, det stämmer inte. Jag har en vilja. Men jag har ingen mening i tillvaron. En till vecka på jobbet är snart avklarad och jag… dör lite inombords efter varje avslutad dag. Det är hemskt, jag vet, men jag kan inte leva på luft. Inkomst behöver vi alla. Jag försöker för allt jag är värd att vara positiv, driftig, glad, göra smarta val, sträva mot andra mål. Det är klart att jag tappar tron på mig själv ibland, även fast jag inte vill.

Jag kanske är för enkelspårig. Jag kanske måste göra mer drastiska förändringar i livet än vad jag har gjort hittills. Vad nu det skulle vara. Bryta upp, bryta ned, breathe and reboot? Vem vet. Jag kämpar vidare med listan imorrn, men för ikväll ger jag upp.

I förvirrelsen fångad

Det började lite retligt, utvecklades till något högljutt, fyllt med skämt, skratt och knasiga upptåg. Tonfiskpastej på kinden, jomenvisst. Jag antar att bara jag kan komma på en sån sak. Det fortsatte med blickar över bordet. Det var egentligen aldrig tyst, ibland var orden bara svåra att hitta. Frågor ställdes och besvarades. Många saker berättades. Förvånansvärt kontrollerat. Öppet. Sanningsenligt, även om den värsta biten inte dissekerades. Det var oki. Den typen av ånger vill man helst inte prata högt om. Nu finns ”sanningen” där ute. Jag vet inte om det förändrar nånting, om jag förändras. Till det sämre eller till det bättre? Kanske nåt annat förändras, kanske nånting annat tappas på vägen. En sån förändring har jag nu anat och den gör mig rädd. Jag har visat mod såhär långt, men kan jag fortsätta? Om förändringen är ett faktum, kommer jag kunna leva med den, eller kommer den väcka ännu mer ånger inombords? Med ånger i bagaget är det svårt att möta framtiden. Jag vill tro, jag vill hoppas, jag vill känna och leva med vetskapen att ingenting försämrats.

—–

Ett SMS. ”1010”
Nej, kanske har inget förändrats trots allt… 🙂

Det lilla inlägget som växte

Jag har alltför lätt att oroa mig och igår speciellt då Ninjapojken inte var hemma sent på kvällen och hans mobil låg i soffan. Under de dryga två timmar jag satt och väntade började tankarna spinna hos mig och hjärtsnörp och illamående gjorde att jag inget kunde äta. Fast det slutade bra, som tur var.

Oki, nu kommer jag in på ett sidospår, men vad är egentligen grejen med mig och klockor? Varenda gång jag kollar på en klocka så är tiden nåt ”roligt”. Typ 13:37 (bäst!), 10:10, 22:22, 21:12, 12:34 eller som nyss, 12:12. Det här händer mig hela tiden, oftast flera gånger per dag. Och det är inte som att jag går runt med en klocka på armen och kollar, jag har inte aktivitetsfältet i Windows synligt så jag kan inte se klockan där heller. Nej, det är när jag vill veta vad klockan är, som detta sker. Det är intressant, visst, men väldigt väldigt knasigt. Känner nån annan igen sig?

Min kropp verkar må lite dåligt. Inte undra på kanske, med tanke på min nedstämdhet, men jag undrar om kroppen inte försökte varna mig innan jag deppade ihop totalt för ett par dagar sen. I två veckor har jag haft ont i min vänstra fot. Jag har dock inte haft så ont så att jag inte kunnat gå och det är väl därför jag inte gått till nån läkare. Min nacke har varit ”out of the loop” i snart en vecka. Har en ny liten nackspärr varannan dag ungefär. Obekvämt och så sover jag sämre. Som om jag inte sov illa nog redan liksom.

Idag kan jag inte säga att jag känner mig lika ledsen som tidigare. Istället känner jag mig rent ut sagt förbannad. Ingen förbättring, kanske det låter som, men jag har alltid upplevt ilska som en väldigt produktiv känsla. Det kan bli en hel del ”jävlar anamma” när denna sinnesstämning infinner sig. Då ska jag minsann visa alla, skita i vad andra tycker, gå min egen väg och bryta lite regler, för i helvete. Ungefär så. Det var länge sen jag tillät mig att vara riktigt arg.

Vi tjejer ska ju vara så söta, glada, fogliga och snälla – helst hela tiden. Alla andra känslor man må ha får gärna sväljas. Att tjoa extra högt när man vinner eller förlorar i Mario Kart eller att svära de där trehundrasjuttioelva svordomarna du kan när du tampas med en boss som bara använder fula knep, det kan tydligen göra att folk höjer på ögonbrynen. Sa hon verkligen det där? Måste hon prata så högt? Tydligen har jag lyckats göra ”folk” rädda när jag hetsar upp mig i ett spelögonblick. Och om jag pratar om nåt jag verkligen brinner för, eller som irriterar mig, då kan orden flyga fort som pilar ur min käft och det verkar visst ”folk” uppleva att man måste ducka för. Som om jag vore farlig på riktigt… Seriöst! Och don’t get me started om du som tjej skulle tycka att du är bra på nåt, eller ännu värre – BÄST! Sånt ska man väl helst tala tyst om. Så kanske hela svenska folket känner, men killar verkar utan större problem kunna gå runt och visa stake – på mer än ett sätt.

(Generalisering? Ja, ibland får man ta till fula knep för att få en poäng gjord. So sue me.)

För det är när ”folk” blir sådär måttligt obekväma i min närvaro som jag uppfattar att jag måste lägga band på mig, för annars är det inte oki. Jag är inte oki. I have crossed the line, var nu den linjen är nånstans. Det är det där tysta dömandet. Som att vissa saker ”det kunde man inte tro om” mig. Vad kan man inte tro? Att jag kan bli förbannad? Att jag har åsikter? Det är tydligen farligt att vara en vagel i ögat på ”folk”. Och vissa personer trodde jag aldrig skulle få mig att känna sig såhär. Att det inte är oki att visa hela mitt känsloregister, att säga min mening. Men ”hysch” och ”ta det lugnt” eller ”oki, oki” eller en klapp på huvudet. Tack så jävla mycket.

Jag är trött på det här fängelset som nån annan byggt men som jag frivilligt satt mig i. Tappar man ”kvinnlighet” då man svär? Anses jag mer kvinnlig och blir folk mer bekväma i min närvaro om jag fnissar som en prinsessa ur en sagobok med rosa pärmar än om jag frustar som en brunstig häst? Får jag mindre respekt när jag säger vad jag tycker? (Borde det inte vara tvärtom?) Tappar folk intresset och viljan att vara med en om man en dag är så mycket mer arg, ledsen och tvär än man är glad? Istället för att döma ut hela jävla tiden så kanske ”folk” ska testa att bemöta problemen, så kanske det där leendet, som ”folk” tydligen gillar, vill infinna sig igen! Och utan att vara påklistrat och falskt. Fast ”folk” kanske köper billiga leenden, köper lögnen bara de får lura sig själva att allt är som vanligt.

Vad vill jag säga med det här? Ganska mycket förmodar jag och ironiskt nog så lägger man även band på sig i sin blogg. Nämner inga namn, pekar inte med hela handen. Smidigt. Vi får se hur länge ilskan håller i sig – förhoppningsvis så länge att jag hinner dra ut lite kreativitet ifrån den.

(En sista tanke: vore inte ironin fulländad om ett sånt här inlägg skulle göra mina läsare obekväma. Man får säkert inte vara för ”out there” i sin blogg heller – eller?)