Etikettarkiv: ohälsa

Randomiteter

Odin Sphere går mig på nerverna just nu. Så, istället för att sitta och skrika svordomar som skulle få en MC-gängsledare att börja suga på tummen så kan jag blogga istället.

Idag fick jag en mycket glad överraskning på posten! Snälla Jerry har skickat mig en teckning, och inte vilken teckning som helst, det är en fanart av självaste Gwendolyn från Odin Sphere. Mäkta fin är den och jag måste se till att rama in den!

Klicka för att förstora

Fick för några dagar sen Wii Fit Plus hem i brevlådan. Funderar på att börja träna igen med det spelet, jag tyckte att det första funkade bra. Visserligen tränade jag bara duktigt i 2 månader, sen kom annat i vägen, men det finns inget som hindrar en från att börja igen.

För övrigt mår jag bättre. Pratade med Becca idag (som har skaffat Twitter, följ henne!) och jag har spelat en massa. Samtidigt är jag rädd att jag ska hamna i ”avgrunden” igen i o m att det är så mycket som jag har att göra. Som jag vill göra. Skulle behöva göra ett schema så jag slipper fundera på vad jag ska göra härnäst. Jag försöker att inte orsaka mig ångest och annat, försöker att ta en dag i taget. Jag vet inte hur det kommer kännas att gå tillbaka till jobbet på tisdag. Inget jag borde tänka på nu antar jag… Men jag måste komma igång med att skriva snart. (Stress!) Det vore bra i alla fall. Hm, kanske dags att fixa den där nattmackan nån gång snart.

Det handlar om mig nu

Ibland önskar jag att jag var som en av alla amerikanare som kommer till uttagningarna för American Idol. Till bredden fylld med självkänsla, en uppfattning om att vara oövervinnerlig, världsbäst på allt och skulle en sågning komma som en rak höger så skulle jag ändå gå därifrån med tron att jag en dag kommer erövra världen.

Oki, kanske vill jag inte vara exakt på det sättet, för då skulle jag inte längre vara kopplad till verkligheten. Däremot vill jag vara bättre på att ta vara på mig själv, vara snäll mot och kunna tro på mig. Jag må inte prata högt om det, men jag har väldigt höga krav på mig själv. För höga. Det är en omöjlighet att prestera på topp varje dag, det är en omöjlighet att konstant överträffa sig själv, eller alla andra för den delen, det går heller inte att vara glad varje dag. Jag försöker vara nöjd, lyckas också vara det ibland, men prestationsångesten lurar alltid runt hörnet.

För att dra en lång historia kort – så fångades jag i dess klor igår. Det finns förstås flera bakomliggande orsaker till varför jag mår som jag gör just nu, detta är en av dem och jag ser ingen anledning att behöva säga mer än så. Jag åkte hem från jobbet och jag har varit hemma från jobbet idag. Gårdagen var extremt prövande på många sätt och det var länge sedan jag mådde så dåligt. Idag är det bättre, men jag är skör. Med stor sannolikhet är jag hemma resten av veckan.

Det här handlar dock inte om att jag lägger mig ner och ger upp. Jag gör mitt bästa för att effektivisera mig, i alla fall så mycket som jag orkar. Igår kväll och idag har jag spelat ett antal timmar och det känns bra. Tidigare idag tog jag mod (?) till mig och åkte in till stan för att träffa Monika. Ett möte som var glatt, inspirerande, engagerande. Vi hann en hel del på våra två timmar och jag är dels glad att vi lyckades boka träff och även glad och stolt över mig själv som inte ställde in. Det hade varit så enkelt, med tanke på allt jag gick igenom igår.

I samband med vårt möte så fick jag också för mig att äntligen få arslet ur vagnen och göra ett inköp som jag grämt mig över. Men marsch pannkaka! Vi stegade iväg till Webhallen och därifrån kom jag, inte bara med Mass Effect, utan även med Fable 2. Det kan jag tacka Monika för. 🙂 Nu kommer det hända. This is the end of an era.

Kan också passa på att berätta att ni kommer kunna hitta mig på ett par andra sidor framöver, om ni vill. Jag blev för ett par veckor sen välkommen att vara en del av Spelografi och tillfrågad att gästblogga hos Onlajn. I sånna här situationer kan mina hjärnspöken göra sig mer än hörda och tankar som ”oj, kommer jag verkligen klara det här”, ”hoppas jag inte gör nån besviken”, ”är jag verkligen bra nog” osv, ekar högt emellan öronen. Jag valde att inte lyssna på dem den här gången. Jag valde istället att ta vara på möjligheterna, för inget kan vara sämre än att inte göra nånting alls. Det är en ypperlig chans att utvecklas. Vet i dagsläget inte hur mycket eller hur ofta som jag kommer skriva, men det som dyker upp på de två sajterna kommer att återpostas antingen här eller på RPGaiden.

Summan av kardemumman – det handlar om mig nu. Jag kommer nog aldrig bli en stöddig amerikanare, men jag kan i alla fall lära mig att vara snällare mot mig själv och lära mig att jag inte behöver känna skuld om jag sätter mig själv i första rummet. Avslutningsvis, en bild på dagens inköp och en bild på dagens överraskning!

Mina första WRPG:n. Ska bli intressant att se vad jag tycker...

Ett av de bästa soundtracken jag hört kom med DHL idag! ♥ Det tog inte lång tid från Japan. 😀

Ny natt

Trots att jag la mig tidigt igår så var det en omöjlighet att somna. Kudden blev våt och kall av de tysta tårar som rann över mitt ansikte. Det är svårt att beskriva vad felet är. Jag är inte säker på att jag vet. Det finns så mycket som jag ska vara glad för – som jag är glad för, och ändå blir det såhär. Jag tappar fotfästet och faller in i mörker. Jag har haft en brännande känsla på hornhinnorna hela dagen. Tårarna har funnits där, men jag har hållit tillbaka dem. Jag verkar skapa oro hos folk. En kollega sa att jag såg nedstämd ut, en annan undrade hur det var med mig. Inget av det gav jag svar på, för jag har inga. Och jag vet att de här människorna inte har nån lust att veta hur jag mår heller och de är inte ensamma. Ibland är det så att jag själv inte vill, men ändå är jag plågsamt medveten och måste ta mig igenom det one way or another. Jag försöker få mungiporna i en neutral position, hellre det än att de hänger och fastnar där. Försöker slappna av, tänka positivt, göra en plan. Skriva en lista. Skrida till verket. Men ni förstår, jag kan göra allt det där och ändå infinner sig den där obeskrivliga smärtan i bröstet. Som om jag låg på marken och minst 2 personer satt på min rygg och inte tillät mig att andas eller komma loss. Till slut tappar jag all känsel och det är då tårarna kommer. Jag spände mina käkar så mycket igår att jag var alldeles öm i tänderna. Och det märkte jag först när jag vaknade till mitt i natten. Jag har ingen kontroll. Jag vet inte vad den här natten innebär för mig. Kanske kommer jag sova lugnare, kanske kommer historien upprepa sig. Den som vaknar får se.

Tråkig söndag

Jag skrev igår, hela 1002 ord! Härligt. 🙂 Min förkylning verkar extremt långlivad. Halsar i mig minst fyra koppar te varje dag, klunkar KanJang och knaprar Esberitox, men det blir visst inte mycket bättre för det. Igår gick jag och la mig redan vid halv tio. Då hade jag slumrat i soffan i ca 1 timma vid kl fem på eftermiddagen. Jag antar att det blir så när kroppen är helt slut i kampen mot baciller. Klev upp redan kl 8 imorse. Jag hoppas att det här blir en effektiv dag, detta är vad jag vill göra:

  • laga mat (frukostkorv med ris)
  • slå sista bossen i Ys Seven -_-
  • städa
  • handla

Lika bra att slå igång Spotify och börja småpula i mitt sovrum. Ett rum i taget är nog bäst, annars blir det bara en enda röra. Önska mig lycka till.

Inte helt frisk

Jag har åkt dit igen – rakt in i sjukdomsfällan. Vaknade mitt i natten av att näsan rann (!). Kravlade mig upp nu på morgonen och insåg att båda halsmandlarna har blivit tre gånger större än normalt. Toppen. Febertempen är ännu inte så hög, hoppas den håller sig så. Det var bara att ringa jobbet och sjukanmäla sig. Tänkte att jag skulle somna om men kunde inte. Läste istället klart boken, nös några dundernysningar i samma veva. Jaha, det var ju en bra start på årets löfteslista. Frågan är bara vad jag ska läsa härnäst. I min bokhylla skymtar Svinalängorna (som nu också går på bio efter Pernilla Augusts regi). Fick den av mina föräldrar för ett antal år sedan. Kanske är det läge att börja läsa den nu? Jag tror inte att jag är intresserad av att se filmen (?), mamma såg den igår, hon var jublande nöjd. Jag har svårt för svensk film för det mesta.

Min favorit är Ulf Malmros Smala Sussie. En film som inte tar sig själv på så stort allvar, men produktionen håller oförskämt hög kvalitet i allt från manus och musik till inzoomningar och kameravinklar. Men annars skyr jag svensk film som pesten. Har inte sett en enda Jönssonliga-film, inte en enda Beck-rulle, absolut inte någon Änglagårds-historia, ej heller någon med Göta Kanal i huvudroll eller Lasse Åberg som tokig semestersabbare. Jag orkar faktiskt inte. Jag skäms. Svensk film är alltid så… osannolik, även om den är baserad på ”verklig händelse” eller ”någons liv” eller ”skulle kunna hända-situation”. Minns när jag såg Ondskan på bio. Hade som tur var läst boken, som är rakt mycket bättre. Satt i biosalongen och kved över de fruktansvärt ansträngda, pinsamma och inte alls realistiska dialogerna som spottades ut på bioduken. Men okej, förra året såg jag faktiskt en svensk film som berörde – Sebbe. Kanske för att det är en film som inte har så mycket dialog. Istället är den fylld till bredden med känslor, obehag, korta stunder av lycka som snabbt skiftas till utdragen misär. Den lilla människan mot den stora, hårda och hatiska världen. När blicken i karaktärens ögon säger mer än manuset, då gör det inget om filmen är svensk.

Oj… det blev en lång parentes det där. ^^;;;; Hursom, idag tar jag det lugnt. Om jag orkar spela Ys Seven så gör jag det, annars kommer jag väl mest glutta på Vänner och bädda ner mig i soffan. För att återgå till ämnet böcker – i julklapp gav jag Hanna The Windup Girl – en bok som vunnit typ alla priser som finns. Den verkar intressant, kanske borde jag köpa den till mig själv. Men nu när jag ska se till att läsa mer böcker så undrar jag genast vad jag ska läsa. Om ni vill hjälpa mig på traven så får ni gärna posta en kommentar med en boktitel eller två, som tips. 🙂 Eller så kan jag ju bara gå igenom den här listan. O_o Läs mer