Etikettarkiv: ohälsa

Bild #20

6 svar

Dagens bild spenderade jag åtminstone 15 minuter på och jag är en mikroskopisk smula nöjd. Mest för att den inte ser ut som total crap jämfört med de andra två blyertsteckningarna. Nåja, min penna från Wacom är beställd och den dyker väl upp i nästa vecka. Låt oss hoppas att jag snabbt hittar tillbaka till den där härliga Painter IX-känslan sen… Inte så mycket annat att säga om dagens bild, det är ett ansikte, jag vågade mig på lite skuggning med en filtpenna, men det är risky business om det skulle gå fel. Suddgummin och jag är inte alltid bästa polare…

2011-10-20

Som vanligt är bilden mycket större här än i verkligheten. Ursäkta att den är så grå, det är svårt att ta grymma bilder av blyertsskisser med en mobilkamera.

In other news så har jag flängt som en tok idag. Fick en akuttid hos min tandläkare då jag har lyckats få en tandköttsinfektion sedan mitt besök hos honom i måndags. Hej hopp och penicillin ska jag knapra i 10 dagar. Det gör ont, det är en molande smärta, men jag är bara glad att jag inte behöver dra ut några tänder. O_o Jag är trött. Det här höstmörkret är inte bra för mig. Ingen vill vara kompis med nån som klagar. Läste nånstans att man ska vara sin egen bästa vän. Det låter som en mycket bra idé.

Ni ska ha tack

13 svar

4.30 imorse vaknade jag av en stark smärta i högra delen av magen. Först trodde jag att det var blindtarmen, men det var det inte. Smärtan blev mer molande och påminde om PMS-smärtor mer än något annat. Efter kanske 10-15 minuter hade det gått över, men istället hade jag stickande/domnande känslor i hela höger ben och även runt mitt högra öra och kinden. Jag låg med det i ca en timme, utan att kunna somna. Bestämde mig för att ringa mamma vid 5.30, som rådde mig att ringa Vårdguiden.

Sagt och gjort. Pratade med en trevlig sköterska som lyssnade och ställde frågor. Hon ansåg att man skulle skicka en ambulans till mig. Blev kopplad till ambulanscentralen och fick prata med ytterligare en trevlig kvinna. Även hon lyssnade noggrant och ställde frågor. Sen skickade hon en ambulans hem till mig. Skötaren Johnny och hans kollega (som jag dessvärre inte hann ta namnet på) skjutsade mig till akuten. I ambulansen satt Johnny bredvid mig, ställde fler frågor, förde anteckningar, tog temp och blodtryck samt utförde olika tester.

Framme vid sjukhuset slussades jag in till neurologavdelningen. Jag kom vid en tidpunkt då det var skiftbyte för personalen, så först fick jag hälsa på en kvinnlig sköterska och sedan en manlig. Väntetiden var relativt lång, men jag var heller inte ett prioriterat akutfall. Mamma kom dit innan åtta och efter en stunds väntande till fick jag träffa en läkare, Magnus. Han utförde allehanda tester, balans, reflexer, muskelstyrka, pupillstorlek, öron, hals, han klämde och kände och böjde och vred. Stack mig med nål från topp till tå för att se om jag hade normal känsel. Han svarade tålmodigt på frågor som jag och mamma hade, men konstaterade att jag inte behövde vara kvar för vidare undersökning, men sa att jag skulle höra av mig om något förändrades.

Jag och mamma tog oss en liten frukost i sjukhusets café, sen åkte vi hem till mig och jag blev lite ompysslad med mat och te. När mamma åkt tog jag en tupplur i två timmar. Nu på kvällen har jag känt mig mest som vanligt, men har fått svagare smärta liknande den imorse i vänster del av ryggen. Jag ska om några veckor undersöka om detta och lite andra problem jag har haft kan ställas i relation till mini-piller som jag tar. Har läst på FASS angående dem, men kan inte hitta någon information om att de skulle vara skadliga. Samtidigt kan man aldrig veta och det är bra att kolla upp.

In any case, som jag sa till Johnny imorse, det var första gången jag åkte ambulans, men det var en ganska trevlig upplevelse trots allt. Jag skulle vilja uttrycka min tacksamhet till vårdpersonalen, i alla delar av ledet, som alla hjälpte mig och tog mitt ärende seriöst. Efter alla tråkigheter man har läst om SOS Alarm i nyheterna så är jag imponerad över deras bemötande. Nu i efterhand känner jag mig lite skyldig för att jag fick åka ambulans när det visade sig att det inte var nåt fel på mig. Å andra sidan kan man inte tänka så, för ingen visste ju vad det var eller hur det skulle utveckla sig. Det är verkligen en speciell sorts människor som jobbar inom vården. Önskar verkligen att vår trötta regering kunde värdera dem högre.

Rummet där jag låg hade samma siffror som min födelsedag, 11 juli. Ganska symboliskt tyckte jag.

Tystnaden är bruten

13 svar

Det har varit tyst på den här bloggen ett tag. Lite tomt. Förklaringen är ganska enkel. Jag har för närvarande semester och har spenderat en vecka på sommarstället där inget internet fanns. (Det brukar göra det men denna sommar stötte vi på problem.) Jag kollade Twitter nästan dagligen på min HTC men jag skrev knappt nånting själv då uppkopplingen var relativt usel. Det var ganska skönt att vara borta från all teknik och stressen som kan komma med den. Jag hade inte med mig en enda bärbar konsol, inte ens min MP3-spelare fick följa med. Min egna laptop var inte ens att tala om. Fick klara mig med några få TV-kanaler (man kan väl säga att Kanal 6 hjälpte som mest när vädret var tråkigt). Men annars fick man tiden att gå med matlagning, brädspelande, minigolfande och lite shoppande. (Nu var det ju inte jag som köpte nåt, utan Ninjapojken var snäll och köpte två par shorts och en klänning till mig.) Nog har jag ätit alldeles för mycket gott under denna vecka och vågen var inte nådig när jag ställde mig på den.

Ja, jag har alltså kommit hem nu. Till större del var vistelsen bra, avslappnad. På andra sätt var den mindre bra. Samtal. Diskussioner. Försök till kommunikation. Svårigheter. Hinder. Idag var i alla fall en bra dag, men jag har knappt vetat var jag har mig själv annars. Total omvärdering? Kanske. Ibland känner jag mig så otroligt missnöjd med mig själv, andra, livet. Ingen vill väl leva så, egentligen. Den andra käppen i hjulet var att min mamma insjuknade i en ganska svår lunginflammation. Hon hade gått en halv vecka med hosta, feber, tappade rösten nån dag och så en natt fick hon så ont och svårt att andas att hon och pappa åkte till akuten. Där fanns inte en enda patient, så mamma blev väl omhändertagen. När jag och brorsan hälsade på första dagen så var hon väldigt medtagen. Hon hade fått morfin, kunde inte behålla nån mat så de fick koppla på dropp och ge henne antibiotika intravenöst. Som tur var började kuren verka redan nästa dag och idag, innan det var dags för mig att åka hem, så kunde pappa hämta henne. Hade hon däremot inte återhämtat sig så snabbt hade jag nog stannat kvar ett tag till, jag har ju trots allt semester nästa vecka också.

Å andra sidan var det nog bra att jag kom hem idag. Hade planerat att städa ur min kyl-frys, men tydligen så har den gått sönder medan jag varit borta. Stanken som kommer ifrån den är inte nådig, jag har slängt allt mat och har ställt in vinäger i glas för att absorbera den värsta lukten innan jag går lös på den. Konstigt nog fungerar lampan i den, men displayen är helt körd så det går inte att ställa in temperaturen. Misstänker att kretskortet eller kompressorn har gått, eller båda. Har letat som en tok efter mitt kvitto och har hittat alla andra kvitton, men inte detta. Suck. Jag får nog gå till mitt gamla jobb imorrn och be att de skriver ut ett åt mig. Jag vet att jag har försäkring som fortfarande gäller, så ja, jag hoppas att jag har ett nytt kyl-frys ganska snabbt efter helgen. Jävla skit. Vad är det man säger, en olycka kommer aldrig ensam?

Nåja, nu kommer det väl bli lite mer rörelse här på bloggen, RPGaiden och Twitter. För er som tycker att det varit skönt att slippa mitt babblande har jag bara en sak att säga – tough. Till er andra som faktiskt saknat mig lite, eller kanske en smula – ♥.

När opepp ska bli pepp

8 svar

Jag har lite svårt att känna pepp för andra människor just nu. Och förstås även mig själv. Men snällhet är ju på modet, det läste jag i Metro. Jag är nog inte tillräckligt snäll, men jag tror jag är elakast mot mig själv. Jag har svårt att orka med och hinna med alla. Jag drar mig undan väldigt lätt, glömmer bort att höra av mig, känns ändå som att det är ”jag-emot-resten”. Försöker göra nåt åt saken. Men jag kanske måste peppa mig själv först innan det är dags att peppa andra.

Jag är ingen expert på att peppa mig, jag är snarare expert på att gräva en grop åt mig själv och sitta där. Idag köpte jag Egoboost Magazine. (Ni vet, den nystartade tidningen som drivs av bloggerskan Isabella ”Blondinbella” Löwengrip.) ”Det var ju töntigt” kanske ni tycker. Jag vet inte riktigt vad jag själv tycker ännu, men jag har läst stora delar av tidningen och jag kan ju som första åsikt uttrycka en tacksamhet och lättnad över avsaknaden av ”såhär förlorar du 13 kilo på 13 sekunder!”-tips. Den fokuserar på annat. Karriär (som jag inte har). Plugg (jag saknar examen i nånting). Mode (som jag inte är jätteintresserad av ska erkännas). Pepp (som kan behövas). Klart tidningen saknar lite infallsvinklar, men det är ju trots allt bara första numret. Tja, jag kanske borde maila Isabella och undra om det inte ska skrivas om tjejer med andra intressen än smink och kläder. Typ spel. Mm, jag kanske t o m borde skicka in mitt CV och förespråka för att jag ska få skriva krönikor om spel i hennes tidning. Why not?

Jag försöker i alla fall hämta pepp nånstans ifrån. Det är jobbigt att bara skriva om det. Jag verkar vara alldeles för emotionell. Skör. Jag balanserar på en fin lina hela tiden. Tur att jag kan hålla minen på jobbet. Det är så lätt att ta på sig sin roll där. Jag vet vad jag håller på med. Det gör jag inte annars. Det finns saker jag vill säga, som jag velat säga för länge sen, men ju mer tiden går desto svårare blir det, men desto tyngre blir också knuten i min mage. Snart står den mig upp i halsen.

Mina stygn kliar, och det är ett helvete att inte klia. Upptäckte dessutom en liten rolig grej men jag sätter det här bakom en ”mer-knapp” då det kanske anses vara lite TMI.

Läs mer →

Vårnytt

6 svar

Eller, det kanske inte är vår längre. Det kanske är sommar nu. Jag tycker att våren får mindre och mindre tid på sig. 🙁

I fredags kom min nya soffa som jag köpte för 1½ vecka sedan. Det kan tyckas vara ett impulsköp men jag har funderat länge på att skaffa en ny, som framför allt har bra sittkomfort, då den gamla inte gjorde några underverk för min redan dåliga rygg. Och sitter man som jag och gejmar större delen av tiden, ja, då blir det ett problem. Jag ser den här soffan som en investering, den kostade lika mycket som 10 naprapatbesök och jag tror jag kommer tjäna in de pengarna ganska fort. När den nya soffan var på plats så insåg jag att det gamla soffbordet och mattan jag hade inte längre funkade. Så idag bar det iväg till IKEA med mamma och pappa. Effektiva som vi är var vi igenom varuhuset på 20 minuter och avslutade shoppingturen med pizza och korv. Så började jag känna mig lite konstig – först tyckte jag att det vibrerade i marken, sen började jag svettas, jag tappade mer och mer av min hörsel (det var som att ha bomull i öronen eller höra folk genom ett filter och det susade och tjöt) och blev svagare och svagare. Det var blodtrycksfall. Jag har förvisso lågt blodtryck men jag har aldrig svimmat till 100%. Det närmsta jag kommit är när jag var ca 11-12 år, tappade synen för en kort stund och benen vek sig men jag lyckades hamna i en sittande position. Nu lyckades jag också hitta nånstans att sitta, innan jag damp i golvet, men jag var å andra sidan redo att sätta mig på IKEAs skitiga betonggolv om det skulle få mig att må bättre. Tyckte det var lite konstigt att det där hände, jag hade ätit frukost, jag var inte stressad – kanske hade det med värmen att göra? Nåja, all’s well that ends well. 🙂 Och nu har jag ju fått hem mina möbler och jag tycker det blev himla fint.

Nya soffan, tillsammans med nytt bord och ny matta. Rasmus är med på ett hörn också. 😉