Etikettarkiv: nyheter

Kokar av ilska

6 svar

Med anledning av detta är jag nu tvungen att ventilera mina tankar.

Min mamma jobbar i en av de skolor som får lägre lönehöjning på grund av sämre resultat. Jag har besökt den skolan vid flera tillfällen. Jag glömmer aldrig första gången jag kom dit.

Korridorerna påminde i det närmsta om ett fängelse. Nedgånget, trasigt, klotter, smutsigt. Kalt, kallt och ogästvänligt. Slamriga skåp, kaxiga attityder och stickiga blickar mötte mig när vi gick till mammas arbetsrum. Mamma, med nyckelknippan i handen, marscherade bestämt igenom. Oberörd.

Detta är lärarnas arbetsmiljö och det är även elevernas. Här ska ungdomar prestera för att få bra betyg, utvecklas till självständiga individer, med en stark självkänsla och med en ljus syn på framtiden. Här ska våra lärare ta hand om andras barn, lotsa dem genom de viktigaste åren i livet, ge dem svar och framför allt, rusta dem för att hitta sina egna. Allt i livet har inte ett facit.

Men hur ser verkligheten ut? Arbetsmiljön är under all kritik och skolmaten kostar mindre än maten i fängelser. Gamla böcker, gamla skolbänkar, gamla datorer. Vandalisering, mobbing, olaga hot och kränkningar. Lärarna går på knäna under alla nedskärningar, samtidigt som det krävs att de utför många administrativa uppgifter. Det klagas på att lärarna har sommarlov och därav extra mycket semester. Ingen pratar om att lärare inte har betald övertid och att samtal från en upprörd förälder kl 21 på en fredagskväll, gällande att Nisse fått underkänt i ett ämne, bara är vardagsmat.

Skulle du vilja gå till din arbetsplats om den såg ut som jag har beskrivit ovan? Skulle du ha en bra magkänsla av att veta att du som en person blir otillräcklig när du ställs inför 25-30 elever, alla med sina egna speciella behov och krav, som du aldrig nånsin kommer hinna med på grund av pappershögen som växer på ditt skrivbord? Skulle du kunna sova gott om natten om du visste att ingen tackar dig för det arbete du gör? Skulle du vara glad om du visste att alla bara vill att du ska ge och ge och ge av dig själv, men du har fan inte rätt att kräva nåt tillbaka. Inte ens respekt.

Läraryrket är ett av de viktigaste yrkena vi har i vårt samhälle. Men ingen tycker att det är så. Lärarförbundet krävde 10000 kr mer i månaden. Det såg bra ut ett tag. Det hotades med strejk. Men känner ni till att lärare inte får strejka under för lång tid? Då klassas det som samhällsfara och strejken avbryts, oavsett om de vill det eller ej. Snacka om att vara styrd ovanifrån. Och när lärarförbundet sen backar med sina krav befinner sig förstås en besvikelse. Att sen få höra att det är i sin rätt att ge sämre lön till de lärare som jobbar i en skola där eleverna inte presterar tillräckligt bra, det är att strö salt i öppna, blödande sår.

Kan något av det jag skrivit ovan ha att göra med varför eleverna inte presterar så bra? Finns det resurser? Så som skolan där mamma jobbar ser ut är jag förvånad att det ens finns el och rinnande vatten. Det känns som ett straff att ens gå in i den byggnaden, och då är jag bara där på besök. Så varför straffa dem som redan ligger ner? Vad hände med att hjälpa istället för att stjälpa? Varför kan ingen se vilka eldsjälar det är som jobbar i detta skräckens hus och tacka dem för att de inte ens funderar på att byta karriär?

Det är inte konstigt att vårt samhälle är så trasigt som det är, när en av de viktigaste grundstenarna i det håller på att smulas sönder. Vem bär ansvaret?

Hjälpa eller stjälpa?

Lämna ett svar

Nu har jag gått hela dagen och tänkt på en sak som jag läste i dagens Metro – nämligen detta. Den här nyheten gör mig på flera sätt frustrerad och jag ska försöka förklara varför.

Artikeln tar upp hur skolan hanterar elever som utsätts för hedersförtryck. Det framgår av artikeln att dessa elever får fejkade scheman, som alltså skapar fritid åt dem, utan föräldrarnas vetskap. Integrationsministern utbrister att detta tillvägagångssätt är helt oacceptabelt, att det inte är oki att föra föräldrarna bakom ljuset och att det snarare kan skapa större problem. Okej. För det första, (o)tack till Metro som tar upp detta, som vore det en stor skandal, och med andra ord låter något som gått obemärkt förbi nu synas från alla håll och kanter. Hur tänkte ni nu? På vilket sätt ska detta hjälpa barnen? För det andra, det är oacceptabelt att ljuga för föräldrar, men det är helt oki att de styr sina barn med järnhand?

Det handlar trots allt om hedersförtryck och senast jag kollade så är detta inte oki i Sverige och kan i värsta fall leda till hedersmord. (Å andra sidan kan man bli fälld för barnporrbrott för att man har manga i sin bokhylla, så om rättssystemet är att lita på, det kan man ju fråga sig…) Nyamko Sabuni rasar mot skolans metoder och säger att de kan förvärra problemen. Ja, NU kan saker förvärras! För barnen! Vars föräldrar har läst Metro och sannolikt kommer syna deras scheman och liv ännu desto värre än vad de redan gjort. Nej, skolan är inte polis eller domstol och på ett sätt kan det vara farligt att ta lagen i egna händer, MEN, kära Nyamko – finns det resurser? I artikeln nämner hon socialen och polisen, och vad jag förstår så går båda instanserna på knäna (precis som den svenska skolan). Jag undrar alltså, finns det resurser att ta hand om alla dessa barn som har kontrollerande föräldrar och förvägrar dem ett fritt liv? I de fallen skolan kan hjälpa (för så många anser ju redan att skolan ansvarar för all uppfostring…) så är väl det bra?

Om nu skolan har snappat upp barnens problem, lyckats vinna deras förtroende och dessutom kommit överens med dem om hur man ska lyckas med att ge dem lite egen tid, så all heder åt dem! (No pun intended.) Det är inte barnen som ska straffas i det här fallet, det är föräldrarna som strider mot de mänskliga rättigheterna! Men nu verkar Nyamko visst vilja göra tvärtom. Fy fan för skolan! Hur vågar de försöka hjälpa barnen! Man måste ha en diskussion med föräldrarna!

Och hur lätt är det, undrar jag? Föräldrarna, som kanske är ”a lost cause”, kanske aldrig kommer att bli så integrerade som vi önskar och kunna se sitt beteende ur en annan synvinkel. Barnen har fortfarande en chans att bli del av vårt samhälle. Skolan hjälpte dem genom att skapa andrum, tid att spendera med sina svenska kompisar, istället för att komma hem och höra saker som ”du får inte ha kjol på dig, sluta vara en slampa, gift dig med din kusin” osv osv…

Jag menar på inget sätt att polis och social INTE ska ta tag i sånna här problem på bästa sätt. Men vari det skolan gjorde låg felet? De var på barnens sida! De ville hjälpa! Fatta de barnen som fick skolans stöd, som kanske äntligen funnit en vuxen som de vågat prata med och lita på. Det är stort. Speciellt för ett barn som blir förtryckt av sin egen familj. Ska vi ta det ifrån dem? Har vi rätt att göra det? Metros artikel känns som riktigt sunkig journalistik och jag betvivlar att den har hjälpt någon av alla dem som lever under hedersförtryck i Sverige.

Tjejer som spelar – finns de?

7 svar

Ja visst gör vi det, men av DN:s senaste artikelserie kan man få uppfattningen att detta är ett fenomen som uppstod för typ 2 veckor sen. Breaking news 2011 liksom.

Ni får ursäkta om detta inlägg kommer att bli något ostrukturerat. Det är många känslor som rusar sedan jag läste artiklarna, ändå har jag suttit på mina händer i flera dagar för att inte verka helt rabiat när jag väl tar bladet från munnen. Som första irritation kan jag ju nämna de rena felen (som jag ser det). Det stavas inte ”dataspel” – det stavas datorspel. Dataspel heter det i talspråk. I första artikeln intervjuas xboxflickan och även om hon står med en Move-pistol till PS3 i högsta hugg på uppslaget så heter det genom hela artiklen ”dataspel”. Visst, konsoler är idag mycket mer datorlika än vad jag nånsin önskade att de skulle bli, men jag upplever fortfarande en skillnad på TV-spel och datorspel. (Och om detta inte uppskattas så kanske vi helt enkelt ska börja kalla alltihop videospel. Rörliga bilder oavsett plattform. Makes sense.)

Under större delen av mitt internetliv så har jag blivit ”utsatt” (?) för utrop (”wow, du är tjej och spelar!”), kärleksförklaringar och även en förfrågan om giftermål. För att jag spelar. Som det verkar, så är spelande tjejer fortfarande en väldigt sällsynt art, även fast The Sims fick cred för att öppna spelvärlden för tjejer när det begav sig. Och det var ju självklart, för tjejer gillar ju att leka dockhus och mamma-pappa-barn. (Suck. När vi ändå vädrar gamla inpyrda fördomar, betyder det att alla killar önskar att tjejer såg ut som Lara Croft – originalet?) 😛

Jag har spelat sedan sisådär sju års ålder. Donkey Kong på Game&Watch. (Min dagmammas son ägde det, det första jag gjorde när jag kom dit var att fråga om jag fick spela – sen satt jag med det tills det var dags att åka hem.) Super Mario på NES. (Jag var långt före Wii, jag stod upp när jag spelade, jag hoppade när Mario hoppade, jag sträckte kontrollen i tron att det fick honom att hoppa längre. Det var min kompis som ägde konsolen och hon var inte alls fångad på det sätt jag var, hon brukade säga till mig ”du behöver inte hoppa”.) Sonic på MegaDrive. (Det var med hjärtat i halsgropen som jag tog mig igenom Chemical Plant Zone och stressen osade i rummet när det giftiga vattnets nivå höjdes. Min brorsa satt bredvid och hejade på).

Mina föräldrar var inte så överförtjusta i att jag och brorsan gillade spel. Jag fick ett GameBoy när jag fyllde elva och min mamma gjorde väldigt klart för mig att om det var det jag önskade mig så skulle jag inte få något annat. Valet var förstås inte svårt. Någon dag senare fick min bror också ett GameBoy så att husfriden skulle bevaras. Brorsan sparade alla pengar han fick i veckopeng och till födelsedag och jul. Han köpte sig en Nintendo 64. När Ocarina of Times trailer gick på biograferna satt jag som förtrollad i biostolen. Jag visste att brorsan skulle köpa det. Som en 6 år äldre syster visste jag också att jag utan problem skulle kunna ockupera hans rum och spela. Vilket jag också gjorde. I tre månaders tid förtrollade det spelet mig. Varje dag. I tre månader. Jag brukar säga att det var där mitt liv förändrades, tog en ny riktning.

Jag köpte min Playstation oktober 1999 tillsammans med Wild ARMs och Final Fantasy VII. Det var där min resa in i rollspelens värld tog fart. Brorsan prenumererade på SuperPLAY och jag sjönk djupt ner i texter och bilder. Började rita på allvar, inspirerad av den karaktärsdesign som tidningen kunde erbjuda. I gymnasiet blev jag kompis med Johanna och hon hjälpte mig att mata mitt växande intresse. Jag var en bokslukare när jag gick i mellanstadiet. När jag hade hittat rollspelen så började jag läsa dem istället. Jag slutade på ett sätt läsa böcker.

Vad jag vill säga med det här är att i min verklighet så är det inget konstigt att spela. Det är inte konstigt att äga en konsol (eller flera). Jag kan förstå att jag kan anses vara mer ”hard-core” än vissa andra. Jag inser också att dagens spelande i mycket större mån handlar om spel på Facebook (typ Farmville) och spel på smartphones (typ Jewels och Angry Birds). På dessa plattformar verkar ingen bry sig om att tjejer spelar, det är vardagsmat. Irritation nummer 2 skapas när det fortfarande lyfts på ögonbryn när tjejer spelar ”riktiga” spel (om vi nu ska skilja på hard-core och mainstream). Jag menar, spel är inte synonymt med manlighet, spel är kultur precis som böcker, musik och film. Om något är välgjort, oavsett vilket medium det tillhör, så är vi väl alla kapabla att uppskatta det?

Jag tror vi måste komma ifrån bilden av att tjejer bara vill spela häst-spel och dessutom gör det på en rosa PS2:a. Jag säger inte att jag spelar allt där ute, jag spelar egentligen väldigt lite om man ska se till mängden spel som finns i omlopp. Men jag har dedikerat mig till en genre och det är rollspelen. De tilltalar mig mest för att det finns en story och karaktärsutveckling, bra musik, en början, en mitt och ett slut. Jag har även begränsat mig till spel som är producerade i Japan och jag spelar heller inte online (testade Final Fantasy XIV – big mistake). Med andra ord så går jag miste (?) om spel som World of Warcraft, Dragon Age, Fable osv. Men jag är inte ledsen för det – jag gillar att vara nischad. Eller ”hard-core”. Jag gillar att det trängs över 150 rollspel i min spelhylla. Jag vill helst inte tro att killar ser spelen och dess värld som sitt territorium där tjejer inte får vara (även fast tjejer oftast lyser med sin frånvaro som spelrecensenter).

Men det ska jag råda bot på. Game on.

Spelhyllan in all its glory. ;P

Det man inte vet

Lämna ett svar

Jag har haft en oförskämt bra helg, en sån där helg som går till historien. Det får mig att känna tacksamhet för allt jag har i mitt liv. För let’s face it, jag har det bra, många av oss har det bra, sjukt mycket bättre än många andra. Jag kunde också spendera min helg helt ovetandes om det som hände i centrala Stockholm på lördagskvällen. Inte förrän jag kom hem imorse och möttes av rubrikerna på DN:s förstasida blev jag varse om vad som inträffat. Nu hade vi tur, eller änglavakt som vissa vill uttrycka det. Gärningsmannen dog, två andra skadades lindrigt. Jag är så evinnerligt tacksam att inte fler miste livet, eller blev allvarligt skadade. Flera personer som var vittnen till händelsen har kanske fått julfriden förstörd. Eller så har de hittat den på nytt. Nu kanske fler inser att det i det långa loppet inte handlar om hur många klappar man ger eller får, eller hur många kilo mat, dricka och godis man kan proppa i sig på 2-3 dagar. Det viktigaste är att man lever i nuet och att man uppskattar och värdesätter allt det fina man har i livet. Framför allt sin familj, sina vänner, de man älskar och sig själv förstås.

I lördags var jag, familjen och Ninjapojken på Östasiatiska museet och tittade på Terracottaarmén, efteråt åt vi middag på Ciao Ciao vid Östermalmstorg. Det var lagom lugnt, vilket vad skönt för mig – lördagen var den första dagen jag vaknade utan snurrandet i huvudet. Jag tog lite kort på utställningen, tänkte jag skulle visa några stycken här. Läs mer →