Jag har lite svårt att greppa det som hänt i Norge under dagen och kvällen. Det är hemskt, onödigt och fel, men jag känner att jag inte har något fint eller genomtänkt att säga om situationen. Istället lämnar jag ordet till min vän Hanna, som säger det bättre än jag nånsin skulle kunna göra. Jag tar också vara på hennes ord, om att nu är det viktigast att leva som vanligt. Så det är vad jag kommer att göra.

Min dag på jobbet började inte bra. Jag gick i tron att jag skulle få semesterersättning, men det var visst ett missförstånd, så jag blir utan. Dessutom får jag ingen pension från jobbet, utan måste i så fall skaffa mig en pensionsförsäkring. Jag saknar mitt kollektivavtal… Morgonen toppades med ett par kunder som skällde ut mig efter noter över telefonen (först började han, sen fortsatte hon) och det var tydligen av yttersta vikt att jag fick veta att jag lurat dem, att jag misskött mitt jobb, att jag borde hålla koll på annonser även under min semester, och så vidare. Det enda man kan göra i en sån situation, är att sitta och lyssna på den verbala lynchningen och be om ursäkt, kanske nånstans få med att allt som gick fel trots allt inte var mitt fel. Nåväl. Försöker säga åt mitt hjärta att inte suga åt sig nånting, för de människorna känner inte mig, och det finns många som är mer än lovligt klagosugna – men det är svårt.

Idag känns allt svårt. Lyckades trampa i klaveret här hemma också. Jag och min stora käft kanske, men inte när det räknas, inte när det behövs. Smart.

Det mest positiva på dagen är det faktum att jag ätit tre mål och inte en enda godisbit. Frukost, stor lunch och en god middag som Ninjapojken svängde ihop med ingredienser jag bestämde. Bild följer.

Panerad fläskytterfilé, jasminris, samt smält isbergssallad med gul lök, vitlök och cashewnötter, tillsammans med sötsur sås.

Jag har lite svårt att greppa det som hänt i Norge under dagen och kvällen. Det är hemskt, onödigt och fel, men jag känner att jag inte har något fint...