Etikettarkiv: nejö

The memory that got away

6 svar

Idag var dagen. Dagens dag. Dagen jag varit nervös inför, planerat inför, drömt inför. Inget fick gå fel. Inget, inget, inget.

Allt var perfekt. Stämningen. Musiken. Ryggradsrysningarna.

Stod först i kön. Stötte på Simon Lundström och stod och pratade kanske 10 minuter.

Portarna öppnades.

Jag var först in. Ett bord. Människor, däribland Orvar Säfström, men jag såg bara en. En person jag vinkat till ca 1 timme tidigare när han ställde sig upp i ett publikhav som dånade av applåder.

Yasunori Mitsuda.

The man, the myth, the legend. The one and only.

Nu skulle jag få träffa honom.

Rummet kändes enormt när jag ensam stegade fram mot bordet. Jag nådde målet. Jag bugade djupt, Yasunori bugade tillbaka.

Jag skakade hans hand, tackade för hans arbete, undrade om han kunde signera två skivor jag tagit med mig (Xenogears OST och an cinniùint), vilket han gjorde, noggrant och med dagens datum. Jag frågade vilket av hans verk han själv tyckte bäst om. Han slängde sig tillbaka i stolen och riktade blicken mot taket, tydligt fick han en nöt att knäcka. Han lade sen händerna kring mitt Xenogears soundtrack och sa ”this one”. Jag berättade att jag även hade Xenogears Myth, men att jag inte ville ta med mig för många skivor för att överrumpla honom. Han skrattade och sa att han förstod. Jag samlade ihop mina skivor och sa ”arigatou”, han sa ”arigatou” tillbaka.

Jag kände att en kö började byggas upp bakom mig och lite stressad flyttade jag mig mot Orvar, växlade några ord med honom, samt tre kvinnor ur orkestern och dirigenten.

Kände att jag hade gjort det jag kommit för att göra. Går därifrån med ett leende på läpparna. När jag kommer ner för trappan möts jag av en anställd som säger att när jag väl gått därifrån kan jag inte komma tillbaka. Jag säger att jag förstår det och tackar för kvällen.

Ute väntar Ninjapojken, vi ska gå nånstans att äta. Efter en lång dag med jobb, ingen lunch och en konsert på det så behöver magen fyllas med något.

Jag berättar om mitt möte, jag bubblar av lycka – tills det slår mig.

Jag glömde fråga om jag fick ta ett fotografi.

Jag dör dödens död, en avgrund öppnas och jag faller, faller, faller. Det känns som att hela min värld raseras. Hur kan jag vara så dum? Hur gick det till? Jag som hade påmint mig själv om och om igen om vad jag skulle göra.

Tårarna tränger fram men jag forcerar tillbaka dem. Man kan ju inte sitta och störtböla på en restaurang.

Jag mår så illa. Jag hatar mig själv. Hatar, hatar, hatar. Vill inte leva. Jag är så ledsen.

Det var en chans. EN CHANS. Jag hade den och jag lät den försvinna. Jag kommer drömma mardrömmar i natt och kanske tillåta mig att gråta de här tusen tårarna som bara väntar på att dränka mitt ansikte. My stupid face.

Ninjapojken försökte trösta, försökte få mig att se det positiva i allting. Jag vet. JAG VET ALLT DET DÄR. Men det smärtar ändå.

För att det känns som att jag är fejk, eller fail. Fejk-fail. Jag är en besvikelse för mig själv. För den jag är, eller den jag utger mig för att vara.

Hur kan en person som säger sig älska spelmusik missa ett sånt här tillfälle? Jag dör. Eller jag vill dö. Det känns så jävla hopplöst.

Ja, skratta ni bara. Säg att jag är värdelös, rutten, puckad, ett jävla freak som inte ens kan komma ihåg att ta en bild.

Jag har inget nu. Bara självplågeri. Genom att lyssna på Chrono Cross OST.

Visst, jag har ett minne för mitt inre öga och min hand har skakat hans, men jag har inget att dela med mig av. Som om det saknas bevis.

Men här har ni.

Nu ska jag gå och dö.

Vad är en konstnär utan sin penna?

Lämna ett svar

Igår ritade jag en snabb skiss med blyerts. Jag var hemma hos Ninjapojken och hade inte tillgång till min dator och min Wacom tablet, som jag annars använder när jag tecknar. Idag såg jag alltså fram emot att teckna ”som vanligt” igen. Men min Wacom-penna har dött. Jag tappade den i golvet i förrgår om jag minns rätt, och nu vill den inte fungera. Wacoms produkter är väldigt känsliga och jag är alltid så försiktig, men av nån anledning slant jag. En ny penna kostar mig minst 1000 kr. Det är ju i alla fall billigare än att köpa en ny tablet helt och hållet, men fortfarande extremt mycket pengar för mig.

Just nu känner jag mig ganska ledsen på grund av det här. Jag känner inte för att teckna i blyerts. Jag är inte van. Jag behöver Painter IX, jag behöver kunna använda lager, jag behöver kunna ångra, jag behöver kunna spara en bild i flera olika varianter, jag behöver kunna använda färg, jag behöver kunna skugga. På mitt sätt. Det funkar inte i blyerts, inte för mig. Inte med tanke på hur jag har tecknat mina bilder i så många års tid.

Det kanske inte blir nån bild idag. Jag kanske misslyckas med min utmaning. Det känns jättetråkigt. Men jag vill inte bara teckna en massa kludd som inte blir nåt. Det som gick så bra… ;_;

Ni ska ha tack

13 svar

4.30 imorse vaknade jag av en stark smärta i högra delen av magen. Först trodde jag att det var blindtarmen, men det var det inte. Smärtan blev mer molande och påminde om PMS-smärtor mer än något annat. Efter kanske 10-15 minuter hade det gått över, men istället hade jag stickande/domnande känslor i hela höger ben och även runt mitt högra öra och kinden. Jag låg med det i ca en timme, utan att kunna somna. Bestämde mig för att ringa mamma vid 5.30, som rådde mig att ringa Vårdguiden.

Sagt och gjort. Pratade med en trevlig sköterska som lyssnade och ställde frågor. Hon ansåg att man skulle skicka en ambulans till mig. Blev kopplad till ambulanscentralen och fick prata med ytterligare en trevlig kvinna. Även hon lyssnade noggrant och ställde frågor. Sen skickade hon en ambulans hem till mig. Skötaren Johnny och hans kollega (som jag dessvärre inte hann ta namnet på) skjutsade mig till akuten. I ambulansen satt Johnny bredvid mig, ställde fler frågor, förde anteckningar, tog temp och blodtryck samt utförde olika tester.

Framme vid sjukhuset slussades jag in till neurologavdelningen. Jag kom vid en tidpunkt då det var skiftbyte för personalen, så först fick jag hälsa på en kvinnlig sköterska och sedan en manlig. Väntetiden var relativt lång, men jag var heller inte ett prioriterat akutfall. Mamma kom dit innan åtta och efter en stunds väntande till fick jag träffa en läkare, Magnus. Han utförde allehanda tester, balans, reflexer, muskelstyrka, pupillstorlek, öron, hals, han klämde och kände och böjde och vred. Stack mig med nål från topp till tå för att se om jag hade normal känsel. Han svarade tålmodigt på frågor som jag och mamma hade, men konstaterade att jag inte behövde vara kvar för vidare undersökning, men sa att jag skulle höra av mig om något förändrades.

Jag och mamma tog oss en liten frukost i sjukhusets café, sen åkte vi hem till mig och jag blev lite ompysslad med mat och te. När mamma åkt tog jag en tupplur i två timmar. Nu på kvällen har jag känt mig mest som vanligt, men har fått svagare smärta liknande den imorse i vänster del av ryggen. Jag ska om några veckor undersöka om detta och lite andra problem jag har haft kan ställas i relation till mini-piller som jag tar. Har läst på FASS angående dem, men kan inte hitta någon information om att de skulle vara skadliga. Samtidigt kan man aldrig veta och det är bra att kolla upp.

In any case, som jag sa till Johnny imorse, det var första gången jag åkte ambulans, men det var en ganska trevlig upplevelse trots allt. Jag skulle vilja uttrycka min tacksamhet till vårdpersonalen, i alla delar av ledet, som alla hjälpte mig och tog mitt ärende seriöst. Efter alla tråkigheter man har läst om SOS Alarm i nyheterna så är jag imponerad över deras bemötande. Nu i efterhand känner jag mig lite skyldig för att jag fick åka ambulans när det visade sig att det inte var nåt fel på mig. Å andra sidan kan man inte tänka så, för ingen visste ju vad det var eller hur det skulle utveckla sig. Det är verkligen en speciell sorts människor som jobbar inom vården. Önskar verkligen att vår trötta regering kunde värdera dem högre.

Rummet där jag låg hade samma siffror som min födelsedag, 11 juli. Ganska symboliskt tyckte jag.

En såndär fredag

8 svar

Jag har lite svårt att greppa det som hänt i Norge under dagen och kvällen. Det är hemskt, onödigt och fel, men jag känner att jag inte har något fint eller genomtänkt att säga om situationen. Istället lämnar jag ordet till min vän Hanna, som säger det bättre än jag nånsin skulle kunna göra. Jag tar också vara på hennes ord, om att nu är det viktigast att leva som vanligt. Så det är vad jag kommer att göra.

Min dag på jobbet började inte bra. Jag gick i tron att jag skulle få semesterersättning, men det var visst ett missförstånd, så jag blir utan. Dessutom får jag ingen pension från jobbet, utan måste i så fall skaffa mig en pensionsförsäkring. Jag saknar mitt kollektivavtal… Morgonen toppades med ett par kunder som skällde ut mig efter noter över telefonen (först började han, sen fortsatte hon) och det var tydligen av yttersta vikt att jag fick veta att jag lurat dem, att jag misskött mitt jobb, att jag borde hålla koll på annonser även under min semester, och så vidare. Det enda man kan göra i en sån situation, är att sitta och lyssna på den verbala lynchningen och be om ursäkt, kanske nånstans få med att allt som gick fel trots allt inte var mitt fel. Nåväl. Försöker säga åt mitt hjärta att inte suga åt sig nånting, för de människorna känner inte mig, och det finns många som är mer än lovligt klagosugna – men det är svårt.

Idag känns allt svårt. Lyckades trampa i klaveret här hemma också. Jag och min stora käft kanske, men inte när det räknas, inte när det behövs. Smart.

Det mest positiva på dagen är det faktum att jag ätit tre mål och inte en enda godisbit. Frukost, stor lunch och en god middag som Ninjapojken svängde ihop med ingredienser jag bestämde. Bild följer.

Panerad fläskytterfilé, jasminris, samt smält isbergssallad med gul lök, vitlök och cashewnötter, tillsammans med sötsur sås.

Tystnaden är bruten

13 svar

Det har varit tyst på den här bloggen ett tag. Lite tomt. Förklaringen är ganska enkel. Jag har för närvarande semester och har spenderat en vecka på sommarstället där inget internet fanns. (Det brukar göra det men denna sommar stötte vi på problem.) Jag kollade Twitter nästan dagligen på min HTC men jag skrev knappt nånting själv då uppkopplingen var relativt usel. Det var ganska skönt att vara borta från all teknik och stressen som kan komma med den. Jag hade inte med mig en enda bärbar konsol, inte ens min MP3-spelare fick följa med. Min egna laptop var inte ens att tala om. Fick klara mig med några få TV-kanaler (man kan väl säga att Kanal 6 hjälpte som mest när vädret var tråkigt). Men annars fick man tiden att gå med matlagning, brädspelande, minigolfande och lite shoppande. (Nu var det ju inte jag som köpte nåt, utan Ninjapojken var snäll och köpte två par shorts och en klänning till mig.) Nog har jag ätit alldeles för mycket gott under denna vecka och vågen var inte nådig när jag ställde mig på den.

Ja, jag har alltså kommit hem nu. Till större del var vistelsen bra, avslappnad. På andra sätt var den mindre bra. Samtal. Diskussioner. Försök till kommunikation. Svårigheter. Hinder. Idag var i alla fall en bra dag, men jag har knappt vetat var jag har mig själv annars. Total omvärdering? Kanske. Ibland känner jag mig så otroligt missnöjd med mig själv, andra, livet. Ingen vill väl leva så, egentligen. Den andra käppen i hjulet var att min mamma insjuknade i en ganska svår lunginflammation. Hon hade gått en halv vecka med hosta, feber, tappade rösten nån dag och så en natt fick hon så ont och svårt att andas att hon och pappa åkte till akuten. Där fanns inte en enda patient, så mamma blev väl omhändertagen. När jag och brorsan hälsade på första dagen så var hon väldigt medtagen. Hon hade fått morfin, kunde inte behålla nån mat så de fick koppla på dropp och ge henne antibiotika intravenöst. Som tur var började kuren verka redan nästa dag och idag, innan det var dags för mig att åka hem, så kunde pappa hämta henne. Hade hon däremot inte återhämtat sig så snabbt hade jag nog stannat kvar ett tag till, jag har ju trots allt semester nästa vecka också.

Å andra sidan var det nog bra att jag kom hem idag. Hade planerat att städa ur min kyl-frys, men tydligen så har den gått sönder medan jag varit borta. Stanken som kommer ifrån den är inte nådig, jag har slängt allt mat och har ställt in vinäger i glas för att absorbera den värsta lukten innan jag går lös på den. Konstigt nog fungerar lampan i den, men displayen är helt körd så det går inte att ställa in temperaturen. Misstänker att kretskortet eller kompressorn har gått, eller båda. Har letat som en tok efter mitt kvitto och har hittat alla andra kvitton, men inte detta. Suck. Jag får nog gå till mitt gamla jobb imorrn och be att de skriver ut ett åt mig. Jag vet att jag har försäkring som fortfarande gäller, så ja, jag hoppas att jag har ett nytt kyl-frys ganska snabbt efter helgen. Jävla skit. Vad är det man säger, en olycka kommer aldrig ensam?

Nåja, nu kommer det väl bli lite mer rörelse här på bloggen, RPGaiden och Twitter. För er som tycker att det varit skönt att slippa mitt babblande har jag bara en sak att säga – tough. Till er andra som faktiskt saknat mig lite, eller kanske en smula – ♥.