Etikettarkiv: natt

Levande

Ögonen gör ont, som om jag gråtit i flera timmar. Det har jag inte. Jag har kämpat, in i det sista, för att inte släppa fram en enda vattendroppe. Jag lyckades, men till vilket pris?

Ibland står man framför fönster, som bara är öppna en viss tid. Visst hade jag chansen att säga vad jag ville, där mot slutet, men jag tog den inte. Jag teg. Ville inte säga nåt. Det var jag som började prata. För att jag trodde att du ville lyssna. Nån fråga här och där. Så jag försökte öppna upp, beskriva vad det är som fått mig att må så dåligt de senaste veckorna. När jag sitter själv med mina tankar så flyger de åt alla håll. Svåra att greppa. Ännu svårare är det att sätta ord på mina känslor, så att nån annan ska förstå. Men det ville du nu. Så jag försöker. Det blir lite småskrap på ytan först, inget alltför allvarligt. Du håller en skämtsam ton i ditt sätt att lyssna på mig. Jag accepterar det. Men dina frågor blir desto svårare, vissa av dem avbryter mig när jag försöker beskriva hur jag känner, hur jag mår, varför jag famlar i mörker. Jag känner inte att du lyssnar.

Jag går och duschar istället. Länge, länge. Den typ av vatten hjälpte inte att rena mig. Jag antar att ibland är tårar den enda utvägen.

Jag kommer tillbaka. Försöker tänka på annat. Vi börjar prata igen, du fortsätter ställa frågor. Den här gången är det lite allvarligare, jag orkar inte skämta om hur jag mår längre. Du undrar vad jag tänker på. ”Om jag kommer leva tills jag är 40”, svarar jag. ”Varför säger du så”, undrar du. Axelryckning. Hur ska jag annars förklara mina tankar, de där återkommande tankarna varje gång jag står på en perrong? Hur skulle det vara om man hoppade? Framför ett tåg. Sånna tankar har varit med mig ett tag på senare år, och de fyller mitt huvud när jag mår sämre än vanligt. Jag står alltid så långt in på perrongen som möjligt, ifall jag inte skulle kunna lita på mig själv.

Det jag saknar är någon sorts reaktion från dig. I stil med ”nej men så får du inte tänka, du är ju det finaste jag har!”, men sånna utrop kommer aldrig. Inte ens en tröstande kram. Mer frågor. Uttalanden. Din syn på saken. Men jag tycker att du warpar allting. Helt plötsligt ligger fokus på dig. Hur gick det till? Detta handlar inte om dig eller ens vardagliga ting. Detta handlar om mig och det faktum att min självkänsla alltid varit väldigt låg. Att jag har spenderat minst 5 år av mitt liv i aktiv terapi/KBT, för att komma bort från destruktiva beteenden och för att hitta ett egenvärde. Veta att jag är bra, även om jag inte är perfekt. Jag har stora krav på mig själv, alltid haft. Det blir ett problem ibland och jag snubblar över mig själv. Hamnar i ett moment 22.

Jag vet att du tycker det är jobbigt, som att det reflekterar något dåligt på dig. Så jag försöker hålla igen, så länge det går. Som nu. Du pratar bredvid mig, jag lyssnar, men jag orkar knappt ta in vad du säger. För jag hör bara att du pratar om dig, trots att jag försökt att blotta mitt innersta och visa det mörka, bultande hjärtat som sitter där. Nästan bedövat av all smärta jag matat det med, som jag aldrig låter andra se.

Du undrar vad jag vill ha av dig och du undrar, när du till slut tystnat, om jag har något att säga. Jag har inget att säga. Du pokar runt lite, som ett barn som petar på en överkörd igelkott med en pinne, bara för att dubbelkolla att den verkligen inte lever. Jag lever. Men jag känner mig ändå överkörd. Vad hände med att lyssna på mig? Vad hände med att ge mig betryggande ord, värmande kramar, en liten bit av din tid? Vad hände?

Jag drar mig tillbaka. Här byggs inga broar. Mitt blåslagna hjärta får bulta svagt i tystnad ännu ett tag. Min hjärna får fyllas med de skrikande tankarna tillsvidare. Jag kanske tar mig ur det här också, det är väl ändå inte första gången. Men frågan är, om du kommer vara till hjälp eller inte. Kanske står jag fortfarande ensam. Och kanske kommer det alltid vara så.

Hinder

Ligger här och ska sova. Hjärtat bultar obehagligt hårt och själen suckar. Varför ska det vara så svårt? Alla dessa minnen, de gör så ont. Jobbet gör ont, minnena av min första vecka och hur jag utsattes för passiv aggressivitet. Så mycket ilska, jag var ett hot. Ung och levande. Skulle du bli glad om du fick veta hur du brutit ner mig under åren? Eller skulle du slå ifrån dig, säga att du inte menar på det sättet, som du alltid gör när jag vågar konfrontera dig? Men jag hör ju och jag känner. Du vill mig illa. Du bryr dig inte om mig, har aldrig gjort. Du frågar för att skaffa stoff, kunskap om mig så att du kan bryta ned mig inifrån, med gliringar, elaka kommentarer, sneda leenden. Du är på semester ett tag nu. Det ska bli så skönt. Men i din frånvaro har äldre minnen åter dykt upp. De gör lika ont än. Du förtjänar inte att veta något om mig. Hur jag lever och bor, vad jag gör på fritiden. Du har ingen rätt att veta att någon älskar och åtrår mig. Jag vet att du ingen har. Bra så, jag behöver inte gnugga in det. Men det är nog för att veta att du bara är bitter och missunnsam. Jag behöver komma bort, bort ifrån dig. Du är som ett gift. Jag behöver komma dit ingen nånsin skulle se det som rätt att behandla mig som du gör. Jag försöker slå mig fri. Jag vill inte bli som du.

Nattsång

Ett av de första spelsoundtracken jag köpte var Final Fantasy Pray – en samling arrangerade låtar med sång från några av de tidigare spelen i serien. En av låtarna som obönhörligt etsade sig fast i mitt inre var Voyage, tack vare sångerskans Risa Ohkis röst och hennes längtande utrop efter frihet. Arrangemanget kanske är svulstigt men stråkarnas ivrighet, eller kanske glädjeskutt, i låtens sista minut är nästan de sekunderna jag ser mest fram emot. Nattmänniska som jag är, händer det att jag sitter uppe och lyssnar på musik. Ibland i timmar. Jag går nästan vilse i mängden musik som finns och minnena de frambringar. Vad gäller just Voyage, så är det en låt som jag älskar att sjunga med till. Jag har inte en så stark röst, men sjunga kan jag. Ensam i natten kan jag ta i lite extra, låta rösten nå nya höjder, och jag kan lyssna på samma låt två, tre, fyra, fem, tio, tjugo gånger om, utan att tröttna. Finns det egentligen nåt bättre sätt att spendera sin natt, när man känner sig lite vilsen, moloken, helt enkelt inte på topp? I sånna här stunder blir musiken min bästa vän.

Ah, harukanaru unabara yo! Ude no naka ni
Ah, itsumademo kono boku o daite okure!

Fukai soko ni tadayou,
Kaigara no you ni,
Nanimo kikoenai
Nemuri no kuni

Ah, eien ni kono mune wa
Kizutsukanai mou nido to!

Ah, harukanaru unabara yo! Tabi no toki o
Ah, itsu no hi ka kono boku ni tsugete okure!

Aoi kaze ni fukareru,
Funabito no you ni,
Nanimo osorenai
Yuuki no kuni

Ah, eien ni kono yume o
Akiramenai mou ichido!

Natten

Har inte haft världens bästa natt. När jag la mig igår kl 22.30 så var jag så trött att jag trodde att jag skulle somna på studs. Men inte. Hjärtat klappade med hårda slag mot min bröstkorg. Efter ett tag började huvudet snurra vilket tvingade mig att öppna ögonen. Inte för att det hjälpte så mycket, kunde inte avgöra vad som var upp och ner i mörkret. Men så fort det la av så tog nåt annat vid. Mina händer och fötter beslutade sig för att domna bort och istället ligga och sticka mig. Efter kanske en timme eller mer, av vändande och vridande, så hade hjärtat lugnat sig. Jag lyckades somna tydligen, men vaknade flera gånger och undrade vad klockan var. Fick också en otroligt läskig tanke av att mitt bakhuvud råkade nudda täcket. Alltså, jag har en alltför livlig fantasi och att dessutom vara emellan vakenhet och sömn spär bara på detta personlighetsdrag. Men jag tänker inte berätta vad tanken var, för den skrämmer mig. Vill helst glömma bort den. Nu är det dag, snart åker jag till jobbet för första gången på 1½ vecka. Skönt att det bara är ca 4 minusgrader.