När jag nu varit stolt ägare av Loreens debutalbum Heal i hela två dygn, tänkte jag deklarera, i obestämd ordning, vilka låtar som har kommit att bli stora favoriter.

Everytime börjar som en viskning, orden artikuleras nästan inte. En sorgsenhet tynger dem, samtidigt som beslutsamheten skymtar. Nästan en minut in i låten kommer BEATET – som med mycket enkla medel spelar på mina hjärtsträngar. Och när versen avverkats två gånger är det dags för refrängen. Ett utdraget ”Oh please” ger mig hjärtsmälta, sången stegrar till en mjuk falsett och det är bara… Så. Vackert. Jag måste akta mig så jag inte lyssnar sönder den här låten för snabbt.

Sidewalk har ett instrumentellt intro som påminner om låten Together med The Kin. Beatsen är nästan omöjliga att värja sig mot och den starka refrängen levereras med övertygelse och passion.

In My Head är låten som till och med får mig att vilja stå och svaja/hoppa på ett dansgolv. Det är ingen unik text eller uppbyggnad av refräng eller melodi som gör att låten sätter sig. Men här finns något Loreen-esque:t, förstås. Kraftfulla viskningar, dimmig mystik. Loreens röst är som ett skogsrå – man sugs in tills man har gått förlorad.

Do We Even Matter levererar långsamma, släpande beats och pockande trumslag i symbios med Loreens lugna och stadiga stämma. Det dunkla och suggestiva bryts av i den hjärtskärande refrängen. I mitt tycke en av de mörkare låtarna på skivan.

Som väntat så har den här skivan blivit viktig för mig. Alla låtar är inte perfekta, men det behöver de inte vara heller, hur ska man då kunna längta efter nästa alster?

När jag nu varit stolt ägare av Loreens debutalbum Heal i hela två dygn, tänkte jag deklarera, i obestämd ordning, vilka låtar som har kommit att bli stora favoriter. Everytime...

Loreen, Loreen, du är så fin…
Med My Heart is Refusing Me penetrerade hennes skarpa och utomjordliga stämma min själ. Med sin stela, nästan kuvade, ”krabbdans” skapade hon sig ett rum i mitt hjärta.

Jag imponeras av henne, på så många plan. Hur hon kallar sig ”humanist” istället för ”feminist”. Hur hon har uppfostrats och tillåtits att bli den hon är, med liberala muslimer till föräldrar. Att hon står så nära sin mamma. Att allt hon tar sig för ska vara ”äkta”.

Bara det faktum att hon inte stressat fram ett album efter sin storslagna seger med Euphoria i Eurovision, och inte gjort avkall på vad hon vill – gör mig knäsvag.

Integritet. Kvinnlighet. Sinnlighet. Styrka.
Det lyser om henne och jag vill befinna mig i hennes sken. Men jag får nöja mig med musiken, så jag passade på att förboka hennes skiva Heal från CDON (släpps 24 oktober) och lyssna på hennes nysläppta singel, Crying Out Your Name.

Vissa säger sig höra mycket Euphoria i den låten, men så mycket påminner de inte om varandra, enligt min mening. Melodin – och framförallt refrängen – är fantastisk. Låttexten är rå, allvarlig, hjärtskärande. Hennes musik talar till mig.

Jag förstår. Och jag har en svag aning om att detta skivsläpp kommer vara smått livsomvälvande för mig. Vilket nog precis är det jag har väntat på.

Loreen, Loreen, du är så fin… Med My Heart is Refusing Me penetrerade hennes skarpa och utomjordliga stämma min själ. Med sin stela, nästan kuvade, ”krabbdans” skapade hon sig ett...