Etikettarkiv: läskigt

Ni ska ha tack

4.30 imorse vaknade jag av en stark smärta i högra delen av magen. Först trodde jag att det var blindtarmen, men det var det inte. Smärtan blev mer molande och påminde om PMS-smärtor mer än något annat. Efter kanske 10-15 minuter hade det gått över, men istället hade jag stickande/domnande känslor i hela höger ben och även runt mitt högra öra och kinden. Jag låg med det i ca en timme, utan att kunna somna. Bestämde mig för att ringa mamma vid 5.30, som rådde mig att ringa Vårdguiden.

Sagt och gjort. Pratade med en trevlig sköterska som lyssnade och ställde frågor. Hon ansåg att man skulle skicka en ambulans till mig. Blev kopplad till ambulanscentralen och fick prata med ytterligare en trevlig kvinna. Även hon lyssnade noggrant och ställde frågor. Sen skickade hon en ambulans hem till mig. Skötaren Johnny och hans kollega (som jag dessvärre inte hann ta namnet på) skjutsade mig till akuten. I ambulansen satt Johnny bredvid mig, ställde fler frågor, förde anteckningar, tog temp och blodtryck samt utförde olika tester.

Framme vid sjukhuset slussades jag in till neurologavdelningen. Jag kom vid en tidpunkt då det var skiftbyte för personalen, så först fick jag hälsa på en kvinnlig sköterska och sedan en manlig. Väntetiden var relativt lång, men jag var heller inte ett prioriterat akutfall. Mamma kom dit innan åtta och efter en stunds väntande till fick jag träffa en läkare, Magnus. Han utförde allehanda tester, balans, reflexer, muskelstyrka, pupillstorlek, öron, hals, han klämde och kände och böjde och vred. Stack mig med nål från topp till tå för att se om jag hade normal känsel. Han svarade tålmodigt på frågor som jag och mamma hade, men konstaterade att jag inte behövde vara kvar för vidare undersökning, men sa att jag skulle höra av mig om något förändrades.

Jag och mamma tog oss en liten frukost i sjukhusets café, sen åkte vi hem till mig och jag blev lite ompysslad med mat och te. När mamma åkt tog jag en tupplur i två timmar. Nu på kvällen har jag känt mig mest som vanligt, men har fått svagare smärta liknande den imorse i vänster del av ryggen. Jag ska om några veckor undersöka om detta och lite andra problem jag har haft kan ställas i relation till mini-piller som jag tar. Har läst på FASS angående dem, men kan inte hitta någon information om att de skulle vara skadliga. Samtidigt kan man aldrig veta och det är bra att kolla upp.

In any case, som jag sa till Johnny imorse, det var första gången jag åkte ambulans, men det var en ganska trevlig upplevelse trots allt. Jag skulle vilja uttrycka min tacksamhet till vårdpersonalen, i alla delar av ledet, som alla hjälpte mig och tog mitt ärende seriöst. Efter alla tråkigheter man har läst om SOS Alarm i nyheterna så är jag imponerad över deras bemötande. Nu i efterhand känner jag mig lite skyldig för att jag fick åka ambulans när det visade sig att det inte var nåt fel på mig. Å andra sidan kan man inte tänka så, för ingen visste ju vad det var eller hur det skulle utveckla sig. Det är verkligen en speciell sorts människor som jobbar inom vården. Önskar verkligen att vår trötta regering kunde värdera dem högre.

Rummet där jag låg hade samma siffror som min födelsedag, 11 juli. Ganska symboliskt tyckte jag.

En såndär fredag

Jag har lite svårt att greppa det som hänt i Norge under dagen och kvällen. Det är hemskt, onödigt och fel, men jag känner att jag inte har något fint eller genomtänkt att säga om situationen. Istället lämnar jag ordet till min vän Hanna, som säger det bättre än jag nånsin skulle kunna göra. Jag tar också vara på hennes ord, om att nu är det viktigast att leva som vanligt. Så det är vad jag kommer att göra.

Min dag på jobbet började inte bra. Jag gick i tron att jag skulle få semesterersättning, men det var visst ett missförstånd, så jag blir utan. Dessutom får jag ingen pension från jobbet, utan måste i så fall skaffa mig en pensionsförsäkring. Jag saknar mitt kollektivavtal… Morgonen toppades med ett par kunder som skällde ut mig efter noter över telefonen (först började han, sen fortsatte hon) och det var tydligen av yttersta vikt att jag fick veta att jag lurat dem, att jag misskött mitt jobb, att jag borde hålla koll på annonser även under min semester, och så vidare. Det enda man kan göra i en sån situation, är att sitta och lyssna på den verbala lynchningen och be om ursäkt, kanske nånstans få med att allt som gick fel trots allt inte var mitt fel. Nåväl. Försöker säga åt mitt hjärta att inte suga åt sig nånting, för de människorna känner inte mig, och det finns många som är mer än lovligt klagosugna – men det är svårt.

Idag känns allt svårt. Lyckades trampa i klaveret här hemma också. Jag och min stora käft kanske, men inte när det räknas, inte när det behövs. Smart.

Det mest positiva på dagen är det faktum att jag ätit tre mål och inte en enda godisbit. Frukost, stor lunch och en god middag som Ninjapojken svängde ihop med ingredienser jag bestämde. Bild följer.

Panerad fläskytterfilé, jasminris, samt smält isbergssallad med gul lök, vitlök och cashewnötter, tillsammans med sötsur sås.

Tystnaden är bruten

Det har varit tyst på den här bloggen ett tag. Lite tomt. Förklaringen är ganska enkel. Jag har för närvarande semester och har spenderat en vecka på sommarstället där inget internet fanns. (Det brukar göra det men denna sommar stötte vi på problem.) Jag kollade Twitter nästan dagligen på min HTC men jag skrev knappt nånting själv då uppkopplingen var relativt usel. Det var ganska skönt att vara borta från all teknik och stressen som kan komma med den. Jag hade inte med mig en enda bärbar konsol, inte ens min MP3-spelare fick följa med. Min egna laptop var inte ens att tala om. Fick klara mig med några få TV-kanaler (man kan väl säga att Kanal 6 hjälpte som mest när vädret var tråkigt). Men annars fick man tiden att gå med matlagning, brädspelande, minigolfande och lite shoppande. (Nu var det ju inte jag som köpte nåt, utan Ninjapojken var snäll och köpte två par shorts och en klänning till mig.) Nog har jag ätit alldeles för mycket gott under denna vecka och vågen var inte nådig när jag ställde mig på den.

Ja, jag har alltså kommit hem nu. Till större del var vistelsen bra, avslappnad. På andra sätt var den mindre bra. Samtal. Diskussioner. Försök till kommunikation. Svårigheter. Hinder. Idag var i alla fall en bra dag, men jag har knappt vetat var jag har mig själv annars. Total omvärdering? Kanske. Ibland känner jag mig så otroligt missnöjd med mig själv, andra, livet. Ingen vill väl leva så, egentligen. Den andra käppen i hjulet var att min mamma insjuknade i en ganska svår lunginflammation. Hon hade gått en halv vecka med hosta, feber, tappade rösten nån dag och så en natt fick hon så ont och svårt att andas att hon och pappa åkte till akuten. Där fanns inte en enda patient, så mamma blev väl omhändertagen. När jag och brorsan hälsade på första dagen så var hon väldigt medtagen. Hon hade fått morfin, kunde inte behålla nån mat så de fick koppla på dropp och ge henne antibiotika intravenöst. Som tur var började kuren verka redan nästa dag och idag, innan det var dags för mig att åka hem, så kunde pappa hämta henne. Hade hon däremot inte återhämtat sig så snabbt hade jag nog stannat kvar ett tag till, jag har ju trots allt semester nästa vecka också.

Å andra sidan var det nog bra att jag kom hem idag. Hade planerat att städa ur min kyl-frys, men tydligen så har den gått sönder medan jag varit borta. Stanken som kommer ifrån den är inte nådig, jag har slängt allt mat och har ställt in vinäger i glas för att absorbera den värsta lukten innan jag går lös på den. Konstigt nog fungerar lampan i den, men displayen är helt körd så det går inte att ställa in temperaturen. Misstänker att kretskortet eller kompressorn har gått, eller båda. Har letat som en tok efter mitt kvitto och har hittat alla andra kvitton, men inte detta. Suck. Jag får nog gå till mitt gamla jobb imorrn och be att de skriver ut ett åt mig. Jag vet att jag har försäkring som fortfarande gäller, så ja, jag hoppas att jag har ett nytt kyl-frys ganska snabbt efter helgen. Jävla skit. Vad är det man säger, en olycka kommer aldrig ensam?

Nåja, nu kommer det väl bli lite mer rörelse här på bloggen, RPGaiden och Twitter. För er som tycker att det varit skönt att slippa mitt babblande har jag bara en sak att säga – tough. Till er andra som faktiskt saknat mig lite, eller kanske en smula – ♥.

Det räckte inte med en gång

Mitt VISA-kort har kapats igen. Hittade en summa på drygt 50 kr från Netflix på mitt kontoutdrag. Jag har aldrig använt den tjänsten, men vet att den finns på PS3. Och ja, vi vet ju alla vad Sony utsattes för så hej och hå, nu har jag spärrat mitt kort. Sista gången jag lägger in kontoinformation, hädanefter blir det koder värda pengar. Mitt nya kort kommer i mitten av nästa vecka, alltid bra att sånt här händer innan helger. Men men, jag ska inte hänga läpp, det var inga stora summor de hunnit roffa åt sig, bara en sketen film för 8 dollar. Jag har dessutom hunnit betala mina räkningar och köpt ett SL-kort. Det löser sig. Kanske blir lite knapert med mat, men det får gå.

—–

Igår var en bra dag. Hade ett sista besök hos min psykolog (ja tänk, jag har gått hos både psykolog och kurator samtidigt!) och tog min andra TBE-spruta. Fina Hanna kom och hälsade på, godkände min soffa, åt mat som jag lagade och lyssnade på mitt pladdrande. Dessutom var jag duktig igår. Fick saker sagda. På riktigt. Kände mig stark efter det, som att jag åstadkommit nånting. Istället för att bara sitta i ett hörn och hålla käften och må sämre inombords så gjorde jag mig hörd. Jag behöver det. Jag kan inte fortsätta att vara ”liten och ynklig” när det inte alls är sån jag är. Folk verkar ha ett väldigt konstigt intryck av mig. Som att jag är rädd, ledsen och tårögd hela tiden. Hell no! Precis som alla andra kan jag vara ledsen, men jag är för det mesta glad, fast viktigast av allt – ibland är jag arg. Bara att det sällan har fått synas. När jag sen exploderar, då är jag inte nådig, det är därför det är viktigt att kunna hantera det jag tycker och tänker lite åt gången.

Aja, ingen vet vad jag snackar om, men kontentan i alla fall är att jag är bra. Fear me. ;P

Ingen går säker

Precis innan jag skulle gå från jobbet nu ikväll så ringde mobilen. I andra änden satt en kille som ringde från Nordea. Jag trodde först han skulle prata med mig om att jag snart måste lägga om mina bolån, men jag hade fel. (Det kanske inte är nåt man ringer och frågar om tio minuter över 6 på kvällen heller…) Han ville kolla om jag låg bakom en transaktion på mitt VISA-kort, som de precis hade stoppat. ”Avsändaren” var AOL Services. Nej, jag var ju på jobbet och har inte haft kortet framme och vad tusan skulle en av USA:s internetoperatörer dra pengar från mig för? Dessutom var det en obetydlig summa, knappt en dollar.

Men denna nätta summa pengar var bevis nog och jag blev informerad om att mitt kort blivit kapat. Nånstans, på nåt vänster, har någon/några kommit över min kortinformation. Han förklarade att de oftast testar med en mindre, nästan obetydlig summa, och om den går igenom så tömmer de sedan hela kontot. (Ja, jag småler vid tanken på att jag har kanske ynka 800 kr på mitt kort, samt att det inte finns nån kredit på det så yeah… jag är nog inte rätt person att svindla pengar från. :P)

Det kanske är lite konstigt, men jag är inte ens chockad. Knappt skakad. Man skulle kunna likställa min reaktion till ”nämen jaha, säger du det”. Är kanske lite olikt mig att inte få hjärtklappning och bli ett vrak som ringer mamma och gråter, jag menar, jag kan tappa sansen för betydligt mindre allvarliga saker. Kanske är mitt lugn baserat på den superba proffsighet som jag tycker Nordea uppvisade. Jag är imponerad över hur snabbt de agerade och jag är otroligt, upp-över-öronen tacksam! (Ja, jag gillar min bank.) Eller har man i dagens samhälle kommit att acceptera tanken att det kan hända, när som helst? Men jag är ingen internet-noob. Jag vet vad man ska och inte ska göra. På ett sätt är jag nästan förvånad att ingen försökt sno mina pengar tidigare. Under tio års tid har jag handlat grejer från nätet. Jag har shoppat otaliga spel och CD-skivor från utlandet. PayPal använder jag mig av i alla de fall jag kan men killen i luren sa att det är nästan omöjligt att skydda sig idag. Ja, det är väl så det ligger till. Kaparna behöver heller inte ha fått informationen från nätet. Det kanske var kassan på ICA? Eller via Playstation Network? Eller den där restaurangen där jag var tvungen att lämna ifrån mig kortet… Det är omöjligt att veta.

Mitt VISA-kort är nu spärrat och jag kommer få ett nytt, men han kunde inte lova att det blir denna vecka. Jag klarar mig utan kort, men då jag aldrig har kontanter så kommer jag bli tvungen att låna av mamma. Att stå utan pengar i kanske en veckas tid är inte direkt önskvärt. Kortkapande åt sidan, så har min dag kantats av en diffus smärta i vänster fot. Varje gång jag sätter ner foten så värker det till, kanske har en nerv hamnat i kläm. Så, gårdagen var en skitdag och idag är… en dag som har gett mig huvudvärk. Med den sista hundralappen som fanns på mitt ICA-kort köpte jag en liter mjölk, yoghurt och två stycken Dubbelnougat. Lite tröst är jag väl värd ändå?