Etikettarkiv: jobb

En såndär fredag

Jag har lite svårt att greppa det som hänt i Norge under dagen och kvällen. Det är hemskt, onödigt och fel, men jag känner att jag inte har något fint eller genomtänkt att säga om situationen. Istället lämnar jag ordet till min vän Hanna, som säger det bättre än jag nånsin skulle kunna göra. Jag tar också vara på hennes ord, om att nu är det viktigast att leva som vanligt. Så det är vad jag kommer att göra.

Min dag på jobbet började inte bra. Jag gick i tron att jag skulle få semesterersättning, men det var visst ett missförstånd, så jag blir utan. Dessutom får jag ingen pension från jobbet, utan måste i så fall skaffa mig en pensionsförsäkring. Jag saknar mitt kollektivavtal… Morgonen toppades med ett par kunder som skällde ut mig efter noter över telefonen (först började han, sen fortsatte hon) och det var tydligen av yttersta vikt att jag fick veta att jag lurat dem, att jag misskött mitt jobb, att jag borde hålla koll på annonser även under min semester, och så vidare. Det enda man kan göra i en sån situation, är att sitta och lyssna på den verbala lynchningen och be om ursäkt, kanske nånstans få med att allt som gick fel trots allt inte var mitt fel. Nåväl. Försöker säga åt mitt hjärta att inte suga åt sig nånting, för de människorna känner inte mig, och det finns många som är mer än lovligt klagosugna – men det är svårt.

Idag känns allt svårt. Lyckades trampa i klaveret här hemma också. Jag och min stora käft kanske, men inte när det räknas, inte när det behövs. Smart.

Det mest positiva på dagen är det faktum att jag ätit tre mål och inte en enda godisbit. Frukost, stor lunch och en god middag som Ninjapojken svängde ihop med ingredienser jag bestämde. Bild följer.

Panerad fläskytterfilé, jasminris, samt smält isbergssallad med gul lök, vitlök och cashewnötter, tillsammans med sötsur sås.

Ut ur askan, in i elden

Svårt att forma ord när saltvatten forsar från ögonen och en knytnäve känns som nedstucken i halsen.
Det går över. Ta dig i kragen.

Just nu känns det som att jag har en hand utsträckt i varje riktning, och jag väntar på att nån ska grabba tag i mig. På ett sätt kanske det redan har hänt, å andra sidan inte. Jag står fortfarande här, lite otåligt stampandes. Good things come to those who wait. Do good things come to those who fight too? Inte slåss som i våld, utan slåss som i kämpa. Kämpa mot ett mål, där borta i horisonten. 10 års tid. 10 års omvägar, snåriga stigar, U-turns och återvändsgränder. Det finns ingen GPS som styr dig genom livet. Du famlar i blindo. Kanske hamnar du på ett bra ställe, kanske hittar nån dig, kanske blir du tillfrågad. Eller förbisedd. Kanske skriker du dig hes för döva öron, kanske vinkar du febrilt på 10 centimeters avstånd men får ingen reaktion. Kanske slutar du tro på dig själv.

När en dörr stängs så sägs det att ett fönster öppnas. Så sluta banka på den där dörren, den är låst, reglad och de där bakom har för roligt för att tänka på dig. Skapa din egen fest. Skapa dina egna möjligheter. Sluta jämföra eller tänka på vad som kunde ha varit. Jag är tålmodig, än är jag inte mossgammal även om flera kanske tycker det. Jag tror att jag funkar, i många lägen. Med människor. Med ord. I form och känsla. Jag kan förmedla en tanke, min tanke och den kan förändra, slå rot. Jag fortsätter kämpa. Jag vill inte ge upp. Det här är kanske inte det enda jag har, även om det känns så, men det är den färdighet jag har vårdat längst. Den ska inte gå till spillo.

—–

In other news: nu är det bestämt. Jag går ner i tid på jobbet – till 80%. Har ett lite luftigare schema som kickar in i april och jag är dessutom ledig i påsk. Får se om det kan göra nån skillnad och kanske skapa guldkant på tillvaron. Blir förstås mycket fattigare. Vet inte hur det ska gå, men jag orkar inte tänka på det nu.

Inte en vanlig måndag

Sista februari idag. Nu lämnar jag den här månaden bakom mig. Med allt vad det innebär. Idag var första långa dagen på jobbet igen sedan mitten av månaden. Jag jobbade visserligen heldag i lördags, men den är kort och intensiv så det känns inte lika mycket i kroppen som nio timmar. Men det blev ingen vanlig arbetsdag, istället spenderade jag större delen av dagen i samtal med mina chefer. Jag kände mig inte motarbetad, eller ifrågasatt. Mina egna funderingar kring jobbet och vilken riktning jag ska ta möttes bara med positiv feedback i stil med ”du är på rätt väg Anna”. Ingen negativism. Inget rynkande av pannor eller djupa suckar och påståenden om att jag skulle vara ett problem och sätta folk i en taskig sits. Möjligen att jag själv kommer sitta i en taskig sits pengamässigt framöver, men det behöver inte bli så. Den här månaden ska jag jobba som vanligt, för att se hur det känns. Skulle jag behöva ett annat alternativ, så finns de. Jag kom på dem själv. Och ingen har sagt att jag har tänkt fel. Så det var bra samtal. Ganska tungt att prata om förstås, och det var inget jag trodde skulle ske just idag, även om jag visste att det skulle ske nån gång. Efter alla timmar så kände jag av hjärtklappningen. Jag fick gå tidigare. Det gör mig lycklig när folk vill samarbeta och inte klandrar en annan för att den mår dåligt. I det här fallet mig. För jag vill inte fastna i en sjukskrivningsfälla, eller nån annanstans för den delen. Men jag behöver bli snällare mot mig själv, släppa på kraven som jag har på mig själv (och som jag inbillar mig att alla andra har på mig också). Bygga upp självkänsla och bryta negativa tankar när de kommer över mig. Jag kan göra det, jag vet det. Jag har överkommit svårigheter tidigare, och flera gånger helt på egen hand. Men jag misstänker att det är ärr och stress från förr, samt nuvarande stress och nya skrubbsår som gör det svårt just nu. Men jag tänker inte ge upp, bara så ni vet. Jag har en plan.

På väg från jobbet ringde jag mamma. Hon var i stan och undrade om jag kunde ses en sväng innan hon skulle gå på bio. (Sportlov som hon har, lyx!) Vi möttes upp vid Slussen och vandrade till en skobutik på Götgatan som hon sett reade ut hela sitt sortiment. Där inne provade jag fem olika par och bestämde mig för två stycken. Mamma betalade. ♥

Rockiga boots och söta vår/höstskor med kilklack.

Hemma låg en avi från Webhallen. Det är underbart med paket, även om man betalat för dem själv. Kanske är de som bäst då?

Mitt hett efterlängtade Tactics Ogre med tillhörande minisoundtrack och art book, samt Kirby's Epic Yarn vilket nästan är för gulligt för att inte äga.

Svängde ihop lite mannagrynsgröt som jag åt nu på kvällen och medan jag ändå höll på så fixade jag matlådor för resten av veckan också. Så jag känner mig duktig. Som att jag har åstadkommit nånting. På torsdag ska jag och Ninjapojken se Tangled på bio och äta middag. Det ser jag fram emot. Det är väldigt viktigt att ha saker att se fram emot. Men jag vette fan om jag ser fram emot att spela Mass Effect. ;P Tanken är att jag ska börja imorrn, men ska jag tjuvstarta redan ikväll…? (Egentligen är det lite dålig stil av mig att hoppa till ME sådär. Jag har faktiskt skrivit en massa speltitlar på lappar och lagt i en skål och ur den drog jag Odin Sphere. Nu är det avklarat. Så då borde jag dra en ny lapp. Kan ju ge ME och Fable 2 samma behandling, eller?)

Det handlar om mig nu

Ibland önskar jag att jag var som en av alla amerikanare som kommer till uttagningarna för American Idol. Till bredden fylld med självkänsla, en uppfattning om att vara oövervinnerlig, världsbäst på allt och skulle en sågning komma som en rak höger så skulle jag ändå gå därifrån med tron att jag en dag kommer erövra världen.

Oki, kanske vill jag inte vara exakt på det sättet, för då skulle jag inte längre vara kopplad till verkligheten. Däremot vill jag vara bättre på att ta vara på mig själv, vara snäll mot och kunna tro på mig. Jag må inte prata högt om det, men jag har väldigt höga krav på mig själv. För höga. Det är en omöjlighet att prestera på topp varje dag, det är en omöjlighet att konstant överträffa sig själv, eller alla andra för den delen, det går heller inte att vara glad varje dag. Jag försöker vara nöjd, lyckas också vara det ibland, men prestationsångesten lurar alltid runt hörnet.

För att dra en lång historia kort – så fångades jag i dess klor igår. Det finns förstås flera bakomliggande orsaker till varför jag mår som jag gör just nu, detta är en av dem och jag ser ingen anledning att behöva säga mer än så. Jag åkte hem från jobbet och jag har varit hemma från jobbet idag. Gårdagen var extremt prövande på många sätt och det var länge sedan jag mådde så dåligt. Idag är det bättre, men jag är skör. Med stor sannolikhet är jag hemma resten av veckan.

Det här handlar dock inte om att jag lägger mig ner och ger upp. Jag gör mitt bästa för att effektivisera mig, i alla fall så mycket som jag orkar. Igår kväll och idag har jag spelat ett antal timmar och det känns bra. Tidigare idag tog jag mod (?) till mig och åkte in till stan för att träffa Monika. Ett möte som var glatt, inspirerande, engagerande. Vi hann en hel del på våra två timmar och jag är dels glad att vi lyckades boka träff och även glad och stolt över mig själv som inte ställde in. Det hade varit så enkelt, med tanke på allt jag gick igenom igår.

I samband med vårt möte så fick jag också för mig att äntligen få arslet ur vagnen och göra ett inköp som jag grämt mig över. Men marsch pannkaka! Vi stegade iväg till Webhallen och därifrån kom jag, inte bara med Mass Effect, utan även med Fable 2. Det kan jag tacka Monika för. 🙂 Nu kommer det hända. This is the end of an era.

Kan också passa på att berätta att ni kommer kunna hitta mig på ett par andra sidor framöver, om ni vill. Jag blev för ett par veckor sen välkommen att vara en del av Spelografi och tillfrågad att gästblogga hos Onlajn. I sånna här situationer kan mina hjärnspöken göra sig mer än hörda och tankar som ”oj, kommer jag verkligen klara det här”, ”hoppas jag inte gör nån besviken”, ”är jag verkligen bra nog” osv, ekar högt emellan öronen. Jag valde att inte lyssna på dem den här gången. Jag valde istället att ta vara på möjligheterna, för inget kan vara sämre än att inte göra nånting alls. Det är en ypperlig chans att utvecklas. Vet i dagsläget inte hur mycket eller hur ofta som jag kommer skriva, men det som dyker upp på de två sajterna kommer att återpostas antingen här eller på RPGaiden.

Summan av kardemumman – det handlar om mig nu. Jag kommer nog aldrig bli en stöddig amerikanare, men jag kan i alla fall lära mig att vara snällare mot mig själv och lära mig att jag inte behöver känna skuld om jag sätter mig själv i första rummet. Avslutningsvis, en bild på dagens inköp och en bild på dagens överraskning!

Mina första WRPG:n. Ska bli intressant att se vad jag tycker...

Ett av de bästa soundtracken jag hört kom med DHL idag! ♥ Det tog inte lång tid från Japan. 😀

Dela med sig?

Kom på att jag glömde att berätta en sak om händelsen på jobbet för några dagar sen. Kvinnan gick ju mig verkligen på nerverna men jag höll skenet uppe. Vid ett tillfälle stod jag vid mitt skrivbord för att kolla upp ett pris och jag kastade en snabb blick på min handkräm från HTH. Jag tänkte att jag kanske borde gömma undan den då en snabb tanke slog mig; den här människan var förmodligen en sån som skulle fråga om hon fick låna. Jag tänkte att det skulle jag verkligen inte vilja göra, men avfärdade sen den tanken – så ohyfsad är väl inte en helt främmande människa? Så jag lät den stå framme.

Nej, jag hade förstås fel, kvinnan saknar tydligen all form av sans och förnuft! Hon närmade sig mitt skrivbord, la en blick på min handkräm och kläckte ur sig, med ett konstlat skratt i rösten: ”Åh, jag ser att du har HTH handkräm, jag tror jag tar lite av dig.” (Som tur var så sträckte hon sig inte efter tuben, då hade jag nog inte kunnat stoppa mig från att daska till hennes hand.) Jag blev helt kall inombords. Jag kunde inte förstå att jag hade haft så rätt om henne och jag kunde inte tro att hon sa det på det sätt hon gjorde. Jag tror jag tar lite av dig?! Som om det var hennes rättighet. Jag tänkte snabbt och sa med ett ansträngt leende ”nej, jag tror inte jag låter dig göra det, den var så dyr”. Hon påpekade att hon nog hade en tub i sin bil. Jaså? Om så var fallet, varför skulle hon behöva låna min? Kunde hon inte vänta 5 minuter tills hon satt i sin bil igen?

Man kan ju undra om hon sa som hon gjorde för att testa mig, men jag har svårt att se varför. För att se om jag har skinn på näsan, för att testa om man kan klampa över mig som butiksanställd hursomhelst? Jag vill inte veta. Jag är fortfarande förskräckt över att jag gissade så rätt men väldigt glad att jag inte föll under hennes tryck. Hon förtjänade inte att få låna nån jäkla handkräm från mig…