Etikettarkiv: intressant

Om utbildning

1 svar

Det är väl ganska säkert att säga att jag aldrig kommer sitta i en skolbänk igen. Inte för att jag har tappat min inlärningsförmåga, det gör man aldrig, nej – mera för att det finns olika hinder. T ex bor jag i bostadsrätt och är då inte berättigad studielån. Varför, kan man fråga sig. Vad ska man välja att plugga, är en annan fråga. Det gäller att välja rätt. Jag har testat en del saker på universitet och högskola, men det blev inget. Min skoltid var bra på flera sätt, och dålig på andra. Ibland önskar jag att jag fick gå om hela grundskolan. Ibland undrar jag vad jag har lärt mig. Och är det skolan som har lärt mig det mesta jag vet eller inte?

Utbildning och värdet av den är en het potatis, speciellt här i Sverige där vi flera gånger per år kan läsa rapporter om elever som inte blir godkända i grundläggande ämnen som svenska, engelska och matematik. Skolsystemet ska göras om. Klasserna ska bli mindre – nej större. Betygen ska sättas från sju års ålder, nej låt eleverna betygsätta lärarna istället! Det är en karusell och både lärare och elever tar stor skada av det som sker. Mina föräldrar är båda lärare. Min mamma drunknar i administrativt arbete och i höstas gick Stockholms stad över till en ny IT-plattform och när skolan skulle dra igång på höstterminen så funkade ingenting. Ingen kunde skriva ut dokument, ingen kunde komma ut på intranätet, vilket de var tvungna att göra, för där ska lärarna dagligen fylla i information om närvaro, frånvaro, betyg, utveckling, samt maila veckobrev till föräldrar och kollegor.

Min pappa har jobbat som lärare i samma kommun sedan slutet på 70-talet/början på 80-talet. Han är av den gamla skolan kan man säga. Skolledningen bestämde att helt plötsligt ska alla lärare gå en viss datorkurs och göra tester och bli godkända. Eleverna i sin tur fick alla varsin laptop. All kommunikation skulle sen skötas via datorerna. Nej jag skojar inte. Istället för att öga mot öga meddela betyg inom ett ämne ska man nu maila. Overhead anses gammalmodigt och ska inte användas. Att skriva på tavlan ska man också sluta med. Nån hade sagt till min pappa att ”man måste hänga med i de nya tiderna”. Min pappa är 60 år. Helt plötsligt känner han att alla pratar över huvudet på honom, och de metoder som han har använt sig av i alla år, är helt plötsligt inte accepterade längre, fråntagna honom. Inte undra på att han hatar sitt jobb… Jag trodde det fanns fler än ett sätt att lära ut på?

Det är hemskt att lärare ska sättas i händerna på tekniken, bara för att man ska använda teknik. Men en lärare som använder en dator lär per automatik inte ut bättre, en elev lär sig nödvändigtvis inte lättare. Fanns det ens nån tanke bakom? På mammas skola fungerade allt utmärkt innan förändringen skulle ske. Funkar det bättre nu? Nej, det tog nästan fram till jul förra året innan nästan allt fungerade som det var tänkt från början. Hur mycket tid har inte gått till att försöka få saker att funka? Jag fick själv åka till mammas skola under min semester för att lära henne använda sin laptop. Då sa hon ”du borde bli lärare Anna, du har så stort tålamod med mig.” Något som skolstyrelser och folk som inte har en aning om hur läraryrket ser ut verkar ha. Gör det bara. Mammas kollegor suckade avundsjukt när de såg att hon fick hjälp. Så bra då att min mamma senare kunde hjälpa dem som är ännu mer ”technically challenged” än hon själv.

Så vad händer med eleverna då? Hur ser skolan ut egentligen? Det var 10 år sedan jag själv tog studenten och en mängd förändringar har skett sedan dess. De privata skolorna har fått fotfäste på riktigt, och jag är ledsen, men jag känner väldigt starkt att vissa saker ska man helt enkelt inte kunna tjäna pengar på. T ex utbildning – en mänsklig rättighet. Alla har rätt att få den, och den ska hålla samma standard för alla. Men funkar det verkligen i dagens skola? För vi har ju i stort sett bara en typ av skola, eller? En skola där alla ska formas efter samma mall och mätas efter samma måttstock. För vissa är säkert inramningen en hjälp. Låt dem då få denna hjälp. Andra kanske behöver tänka ”outside the box”. Låt dem. Vissa kanske vill komma till skolan på kvällen. Vissa vill bara jobba på egen hand, andra vill alltid jobba i grupp. Och vad ska vi lära oss?

Jag var t ex inte alls intresserad av kemi. Men detta, fick jag höra, var väldigt bra att kunna. Jaså? Idag har jag ingen som helst användning av det jag lärde mig, om jag ens minns nåt. Jo, jag vet att vatten har den kemiska beteckningen H2O, koldioxid CO2. Wow. Vinner jag Nobelpriset nu? Vad jag menar är att för min del hade det nog varit bättre om jag gått nån skrivkurs, fått lära mig spela piano på skoltid (av nån anledning fick jag bara göra detta efter skolans slut, ett par gånger i veckan), tecknat eller nåt liknande. Visst, det blir ingen kvantfysiker av mig, men säkerligen fanns det nån som absolut inte ville ha bild och gärna satt och läste periodiska systemet istället? En anpassad utbildning för den unika individen. Är det för svårt? Omöjligt?

Jag minns en gång i mellanstadiet då vi under några veckors tid fick skapa våra egna scheman. Alla ämnen skulle förstås vara med, men för mig var det en otrolig skillnad mot att få ett färdigt schema i handen. Jag minns så tydligt hur jag hade ett långt bildpass och totalt glömde bort att det var dags för matte. När jag kom på det tog jag snabbt fram böckerna och började räkna. Men min lärare hade inte märkt nåt. Och det var inte hennes sak att märka, alla hade vi individuella scheman och hon behövde inte påtvinga nånting. Det var en av mina bästa stunder i skolan.

Jag vill avsluta genom att visa tre videos från en och samma talare; Ken Robinson. Han pratar om utbildning och han säger så många intressanta och tänkvärda saker. Ta er tiden att lyssna på honom.

En spelmusiksmix

4 svar

Satt och stumblade på nätet och kom in på en sida som heter 8tracks. Man skulle kunna säga att det är den moderna världens bland-band. Här kan man ladda upp musik och göra sin egen mix som sedan streamas på nätet. Som radio tycker sajten, men mest som bland-band, tycker jag. Minst 8 låtar måste man ha med (därav namnet på sidan) och samma artist får dyka upp max 2 ggr på samma mix. Jag kände mig manad att testa. Eftersom jag är helt såld på spelmusik och fortfarande känner att alltför lite ljus får skina på denna genre, så gjorde jag förstås en spelmusiksmix. (Obs att jag äger skivorna som låtarna är tagna ifrån.) När ni har lyssnat får ni gärna säga vad ni tyckte om min mix. 🙂

Pappas flicka

6 svar

I måndagens Metro såg jag en annons från Sturegallerian. Den handlade om Fars dag, som är nu på söndag, och det är den bästa annons jag någonsin har sett i sammanhanget. Någon hade tänkt till och den gjorde mig nästan tårögd. För er som kanske missade den i morgonruschen, så tänker jag helt fräckt visa annonsen här. Den går förstås att se på Sturegallerians hemsida, men när Fars dag är över så är risken att denna vackra kampanj kommer vara ett minne blott. Jag vill föreviga den! Kanske blir någon annan där ute lika rörd som jag.

Sturegallerians fenomenala Fars dag-reklam

Det är nåt speciellt med pappor. Jag har alltid sett min egen som lite bufflig och under min uppväxt var han inte det självklara valet när det fanns något jag behövde prata om. Mamma kom först i de allra flesta sammanhang. Såhär i vuxen ålder så tycker jag det är lite synd, för jag och pappa hade i början av min barndom en väldigt fin relation. Min pappa är cineast och nån lördag varje månad brukade vi ha ”Anna och pappa-bio”. Vi åkte in till stan och så tittade vi på två eller tre filmer efter varandra. Barnfilmer förstås. (Minns speciellt Landet för längesedan och Ferngully – den sista regnskogen.) Pappa månade om att jag skulle se bra film och det gör han fortfarande. Jag älskade Disney-filmerna som gick upp på bio innan jul och i julklapp fick jag flera år i rad sånna där leksaker som man fick med i ett Happy Meal. Bara det att pappa gick till McDonalds och bad att bara få köpa leksakerna. Han lät mig lyssna på alla hans gamla vinylskivor med klassiker från 60-talet. Jag brukade sitta i soffan, han placerade hörlurarna över mitt huvud och justerade dem så gott det gick, han kom och vände skivan när jag ropade på honom. Genom pappa kom jag tidigt i kontakt med humor från Monty Python och samhällskritiska sånger av Cornelis Vreeswijk.

Under mina tonår blev kommunikationen svår. Jag kunde bli irriterad på honom bara han sa hej. Det var nog jobbigt för min pappa, att inte riktigt veta hur han skulle nå fram till mig. Det var ju också då som internet marscherade in i var mans hem. Julen 1999 fick jag och min bror varsin dator och pappa undrade vad som var så kul med att sitta framför en dator hela tiden. ”Har du inga vänner?” löd en kommentar när jag inte var ute och söp på en fredagskväll som ”alla andra”. (Inte för att min pappa önskade sig en alkis till dotter, han var nog bara orolig att jag skulle vara utböling för resten av livet.) Pappa var alltid den första att försvara mig om nån var dum och kunde nästan stå och hålla tal om hur bra jag var om jag kom hem och var ledsen för saker som hänt i skolan.

Pappa jobbar som lärare och erbjöd mig alltid hjälp om jag behövde. Vid sidan om sitt heltidsyrke är han filmrecensent och i unga år knapprade jag friskt på pappas illröda skrivmaskin. Mitt skrivande sitter i generna. Pappa lärde mig vad som är rätt och fel, hur man behandlar sina medmänniskor och att det är viktigt att hjälpa de som är svagare. Under 80-talets anti-rasismkampanj ”Rör inte min kompis!” gav han mig små pins med samma budskap på och på 90-talet gav han mig en kopia av boken ”…om detta må ni berätta…”. Han har hjälpt mig med flytter, gett mig skjuts, släpat och kånkat från IKEA med mera. Men det jag alltid kommer vara som mest tacksam för, är hur han på ett otroligt enkelt, men så rakt och välbehövligt sätt, hjälpte mig att bryta med mitt ex. Han lyssnade på det jag hade att berätta när det var som jobbigast och som på beställning, snarare av ren reflex, kom orden ur hans mun: ”men sådär kan du ju inte ha det, det är ju inte hälsosamt. Så ser inget välfungerande förhållande ut.” Jag minns hur hans röst lät när han sa det, hur den var lugn men samtidigt upprörd – upprörd för att jag, hans dotter, hade farit illa under lång tid. Ja, jag är evinnerligt tacksam för att han vågade säga det ingen annan tordes. Det fanns inget att kämpa för, våga bryta och gå vidare – det vinner du på. Tack för det, älskade pappa, för att du räddade mig när jag höll på att gå under isen.

Pappa är hård men rättvis och lite egen sådär. Vi har haft våra duster genom årens lopp, men min kommunikation med honom blev betydligt bättre när jag flyttade hemifrån, med hjälp av mail, SMS, och telefonsamtal. När jag tänker efter, alla mina tokiga egenheter kommer nog mest från pappa. Vi är egentligen ganska flummiga i vår lilla familj, men det är det som gör oss så bra också. Jag är glad att jag föddes in i just den här familjen, att jag har två ordentliga föräldrar som har tagit ansvar och gjort sitt allra, allra bästa. Jag önskar att vi kunde ses lite oftare, men något jag verkligen håller hårt på är vår jultradition. Det ska mycket till för att jag ska bryta den och inte vara hemma med familjen. Än har så inte skett.

Jag vet inte om jag kommer ha möjlighet att fixa fram nån fin present till pappa innan söndag. Kanske behövs inte just en köpt present heller. Det kanske räcker med ett omtänksamt samtal eller SMS, eller att mail med en länk till detta inlägg. Oavsett så vill jag att min pappa ska veta att jag uppskattar och älskar honom, och inte bara på Fars dag, utan alla dagar om året.