Etikettarkiv: ilska

Kokar av ilska

Med anledning av detta är jag nu tvungen att ventilera mina tankar.

Min mamma jobbar i en av de skolor som får lägre lönehöjning på grund av sämre resultat. Jag har besökt den skolan vid flera tillfällen. Jag glömmer aldrig första gången jag kom dit.

Korridorerna påminde i det närmsta om ett fängelse. Nedgånget, trasigt, klotter, smutsigt. Kalt, kallt och ogästvänligt. Slamriga skåp, kaxiga attityder och stickiga blickar mötte mig när vi gick till mammas arbetsrum. Mamma, med nyckelknippan i handen, marscherade bestämt igenom. Oberörd.

Detta är lärarnas arbetsmiljö och det är även elevernas. Här ska ungdomar prestera för att få bra betyg, utvecklas till självständiga individer, med en stark självkänsla och med en ljus syn på framtiden. Här ska våra lärare ta hand om andras barn, lotsa dem genom de viktigaste åren i livet, ge dem svar och framför allt, rusta dem för att hitta sina egna. Allt i livet har inte ett facit.

Men hur ser verkligheten ut? Arbetsmiljön är under all kritik och skolmaten kostar mindre än maten i fängelser. Gamla böcker, gamla skolbänkar, gamla datorer. Vandalisering, mobbing, olaga hot och kränkningar. Lärarna går på knäna under alla nedskärningar, samtidigt som det krävs att de utför många administrativa uppgifter. Det klagas på att lärarna har sommarlov och därav extra mycket semester. Ingen pratar om att lärare inte har betald övertid och att samtal från en upprörd förälder kl 21 på en fredagskväll, gällande att Nisse fått underkänt i ett ämne, bara är vardagsmat.

Skulle du vilja gå till din arbetsplats om den såg ut som jag har beskrivit ovan? Skulle du ha en bra magkänsla av att veta att du som en person blir otillräcklig när du ställs inför 25-30 elever, alla med sina egna speciella behov och krav, som du aldrig nånsin kommer hinna med på grund av pappershögen som växer på ditt skrivbord? Skulle du kunna sova gott om natten om du visste att ingen tackar dig för det arbete du gör? Skulle du vara glad om du visste att alla bara vill att du ska ge och ge och ge av dig själv, men du har fan inte rätt att kräva nåt tillbaka. Inte ens respekt.

Läraryrket är ett av de viktigaste yrkena vi har i vårt samhälle. Men ingen tycker att det är så. Lärarförbundet krävde 10000 kr mer i månaden. Det såg bra ut ett tag. Det hotades med strejk. Men känner ni till att lärare inte får strejka under för lång tid? Då klassas det som samhällsfara och strejken avbryts, oavsett om de vill det eller ej. Snacka om att vara styrd ovanifrån. Och när lärarförbundet sen backar med sina krav befinner sig förstås en besvikelse. Att sen få höra att det är i sin rätt att ge sämre lön till de lärare som jobbar i en skola där eleverna inte presterar tillräckligt bra, det är att strö salt i öppna, blödande sår.

Kan något av det jag skrivit ovan ha att göra med varför eleverna inte presterar så bra? Finns det resurser? Så som skolan där mamma jobbar ser ut är jag förvånad att det ens finns el och rinnande vatten. Det känns som ett straff att ens gå in i den byggnaden, och då är jag bara där på besök. Så varför straffa dem som redan ligger ner? Vad hände med att hjälpa istället för att stjälpa? Varför kan ingen se vilka eldsjälar det är som jobbar i detta skräckens hus och tacka dem för att de inte ens funderar på att byta karriär?

Det är inte konstigt att vårt samhälle är så trasigt som det är, när en av de viktigaste grundstenarna i det håller på att smulas sönder. Vem bär ansvaret?

Det lilla inlägget som växte

Jag har alltför lätt att oroa mig och igår speciellt då Ninjapojken inte var hemma sent på kvällen och hans mobil låg i soffan. Under de dryga två timmar jag satt och väntade började tankarna spinna hos mig och hjärtsnörp och illamående gjorde att jag inget kunde äta. Fast det slutade bra, som tur var.

Oki, nu kommer jag in på ett sidospår, men vad är egentligen grejen med mig och klockor? Varenda gång jag kollar på en klocka så är tiden nåt ”roligt”. Typ 13:37 (bäst!), 10:10, 22:22, 21:12, 12:34 eller som nyss, 12:12. Det här händer mig hela tiden, oftast flera gånger per dag. Och det är inte som att jag går runt med en klocka på armen och kollar, jag har inte aktivitetsfältet i Windows synligt så jag kan inte se klockan där heller. Nej, det är när jag vill veta vad klockan är, som detta sker. Det är intressant, visst, men väldigt väldigt knasigt. Känner nån annan igen sig?

Min kropp verkar må lite dåligt. Inte undra på kanske, med tanke på min nedstämdhet, men jag undrar om kroppen inte försökte varna mig innan jag deppade ihop totalt för ett par dagar sen. I två veckor har jag haft ont i min vänstra fot. Jag har dock inte haft så ont så att jag inte kunnat gå och det är väl därför jag inte gått till nån läkare. Min nacke har varit ”out of the loop” i snart en vecka. Har en ny liten nackspärr varannan dag ungefär. Obekvämt och så sover jag sämre. Som om jag inte sov illa nog redan liksom.

Idag kan jag inte säga att jag känner mig lika ledsen som tidigare. Istället känner jag mig rent ut sagt förbannad. Ingen förbättring, kanske det låter som, men jag har alltid upplevt ilska som en väldigt produktiv känsla. Det kan bli en hel del ”jävlar anamma” när denna sinnesstämning infinner sig. Då ska jag minsann visa alla, skita i vad andra tycker, gå min egen väg och bryta lite regler, för i helvete. Ungefär så. Det var länge sen jag tillät mig att vara riktigt arg.

Vi tjejer ska ju vara så söta, glada, fogliga och snälla – helst hela tiden. Alla andra känslor man må ha får gärna sväljas. Att tjoa extra högt när man vinner eller förlorar i Mario Kart eller att svära de där trehundrasjuttioelva svordomarna du kan när du tampas med en boss som bara använder fula knep, det kan tydligen göra att folk höjer på ögonbrynen. Sa hon verkligen det där? Måste hon prata så högt? Tydligen har jag lyckats göra ”folk” rädda när jag hetsar upp mig i ett spelögonblick. Och om jag pratar om nåt jag verkligen brinner för, eller som irriterar mig, då kan orden flyga fort som pilar ur min käft och det verkar visst ”folk” uppleva att man måste ducka för. Som om jag vore farlig på riktigt… Seriöst! Och don’t get me started om du som tjej skulle tycka att du är bra på nåt, eller ännu värre – BÄST! Sånt ska man väl helst tala tyst om. Så kanske hela svenska folket känner, men killar verkar utan större problem kunna gå runt och visa stake – på mer än ett sätt.

(Generalisering? Ja, ibland får man ta till fula knep för att få en poäng gjord. So sue me.)

För det är när ”folk” blir sådär måttligt obekväma i min närvaro som jag uppfattar att jag måste lägga band på mig, för annars är det inte oki. Jag är inte oki. I have crossed the line, var nu den linjen är nånstans. Det är det där tysta dömandet. Som att vissa saker ”det kunde man inte tro om” mig. Vad kan man inte tro? Att jag kan bli förbannad? Att jag har åsikter? Det är tydligen farligt att vara en vagel i ögat på ”folk”. Och vissa personer trodde jag aldrig skulle få mig att känna sig såhär. Att det inte är oki att visa hela mitt känsloregister, att säga min mening. Men ”hysch” och ”ta det lugnt” eller ”oki, oki” eller en klapp på huvudet. Tack så jävla mycket.

Jag är trött på det här fängelset som nån annan byggt men som jag frivilligt satt mig i. Tappar man ”kvinnlighet” då man svär? Anses jag mer kvinnlig och blir folk mer bekväma i min närvaro om jag fnissar som en prinsessa ur en sagobok med rosa pärmar än om jag frustar som en brunstig häst? Får jag mindre respekt när jag säger vad jag tycker? (Borde det inte vara tvärtom?) Tappar folk intresset och viljan att vara med en om man en dag är så mycket mer arg, ledsen och tvär än man är glad? Istället för att döma ut hela jävla tiden så kanske ”folk” ska testa att bemöta problemen, så kanske det där leendet, som ”folk” tydligen gillar, vill infinna sig igen! Och utan att vara påklistrat och falskt. Fast ”folk” kanske köper billiga leenden, köper lögnen bara de får lura sig själva att allt är som vanligt.

Vad vill jag säga med det här? Ganska mycket förmodar jag och ironiskt nog så lägger man även band på sig i sin blogg. Nämner inga namn, pekar inte med hela handen. Smidigt. Vi får se hur länge ilskan håller i sig – förhoppningsvis så länge att jag hinner dra ut lite kreativitet ifrån den.

(En sista tanke: vore inte ironin fulländad om ett sånt här inlägg skulle göra mina läsare obekväma. Man får säkert inte vara för ”out there” i sin blogg heller – eller?)