Etikettarkiv: funderingar

Speltankar och mat

Det känns riktigt konstigt att gå tillbaka till jobbet efter semestern imorgon. Men, duktig som jag är (om man nu får säga så), så har jag lagat mat och gjort två matlådor. Mums! Jag hade hoppats att jag skulle klarat av Tales of Vesperia innan jobbet började igen, men så verkar inte bli fallet. Och ju närmare jag kommer slutet, desto mer börjar tankarna spinna om vilket spel jag ska spela härnäst. Ett annat oavklarat spel i min hylla är, dessvärre, Wild ARMs 3. Det är dags att göra slag i saken och ge det spelet den tid det förtjänar. Hellre det än att börja spela om nånting man redan har klarat för länge sen, eller? Som Tales of Symphonia… Skulle verkligen vilja spela det igen. Eller varför inte Tales of Eternia? Eller Stella Deus. Och alla nya spel jag inte ens har rört än. Som Tactics Ogre. Eller Ys the Oath in Felghana. Hm, det här tål att tänkas på. Att det ska vara så svårt att välja ibland.

Bandspaghetti och köttfärssås med strimlade morötter. Gott!

Är den här dagen över snart?

Igår hade jag inte stor lust till nånting. På slutet av kvällen, från ca 21.00 och framåt så satt jag mest och väntade på att klockan skulle bli lagom för att det skulle vara godkänt att gå och lägga sig. Datorn hade inget kul att erbjuda, inte TV:n heller och det var inte ens tal om att starta PS3:an och spela FF XIII, även fast det hade varit enkelt, och bra. Måste ju klara det där spelet snart… Idag har jag varit nästan obehagligt trött, även fast jag sov 8 timmar, har ätit och druckit och liksom tagit hand om mig själv. Ögonen har vid vissa tillfällen stuckit och tårats och även fast jag mest bara ville slänga mig i soffan när jag kom hem så ställde jag mig och diskade istället. Ja, sjukt bra. Liksom.

Fast samtidigt som det var bra gjort av mig, så hatar jag att stå och diska. Då får jag tid att tänka på saker som jag inte riktigt får annars. Och det är mest ett evigt grämande över gamla saker. Minnen av personer jag lät trampa över mig, minnen över att inte kunna höja min röst och säga ifrån när det var hög tid, sorgen över att ha undanhållit hur dåligt jag mått periodvis från mina föräldrar, som skulle ha gjort allt för att hjälpa mig, om de bara hade vetat. Jag blir så arg, inte bara på de personer som gjorde så att jag mådde dåligt, men också arg på mig själv för att jag inte var bra nog att dra upp mig ur skiten. Ta mig därifrån, bli arg och skrika, våga säga nej, ta bort mig från det som sårade, irriterade, äcklade, skavde. Sånt står jag och tänker på när jag diskar. Och den där förbannade ilskan, som jag aldrig fick ur mig när det behövdes som mest, bubblar upp. Men nu, nu är det ju för sent. Det finns ingen att skrika på, ingen att vara förbannad på, ingen att skälla ut. Och ändå behöver jag det. En punching bag. Kanske är det därför jag slår på mig själv, tar upp de här minnena gång på gång, trots att de ingenting är värda (förutom läxan jag förhoppningsvis lärde mig). De orsakar bara smärta och jag fortsätter att bestraffa mig för att jag inte besatt kunskaper .

Jag mår illa av att skriva allt det här. Jag önskar att jag kunde skriva en bok, fylld med hat, jag önskar att den kunde tryckas och att andra kunde läsa den, så att jag kunde sprida ut min ilska och inte behöva bära den helt själv. Det vore nåt, eller hur?

Bloggtankar

Den här bloggen startades i oktober förra året. Jag kände att jag inte nådde ut till tillräckligt många människor och såg en ny blogg som inte var sluten till ett community som svaret. Det har gått en tid nu. Jag inser att jag saknar min gamla blogg hos LiveJournal och har börjat skriva där lite smått igen. Inte så mycket, bara två inlägg, men det har fått mig att inse att jag inte skriver på samma sätt här som jag gjorde där. Och det här med att nå ut till folk, tja det gör jag väl främst via Twitter och eventuellt RPGaiden. Jag vet inte om det finns rum för den här bloggen. Vem är det som läser? Är bloggen viktig för dem och är den ens viktig för mig?

På LiveJournal har jag allt samlat. Alla mina dagböcker från Lunarstorm och snart kommer jag lägga upp gamla bloggar jag skrev under tiden jag jobbade för SuperPLAY och tids nog kommer även bloggarna från Loading att hamna där. Visst, för en person som inte är på min vännerlista med sitt eget LJ-konto, så kan inte alla inlägg läsas. Men det är inte som att jag skriver allt här heller. Inte som det är. Inte på riktigt, alla gånger.

Jag känner mig lite kluven. Den här bloggen kommer snart att kosta pengar. På LiveJournal har jag ett evighetskonto som jag betalade en stor engångssumma för för flera år sedan. Hur göra? Spelar det nån roll? Kan man ha flera privata bloggar för olika syften eller resulterar det snarare i personlighetsklyvning hos mig och förvirring hos mina läsare? Finns det nån som tycker nåt om detta? I så fall får ni gärna ge mig era 2 cents.

Hjälpa eller stjälpa?

Nu har jag gått hela dagen och tänkt på en sak som jag läste i dagens Metro – nämligen detta. Den här nyheten gör mig på flera sätt frustrerad och jag ska försöka förklara varför.

Artikeln tar upp hur skolan hanterar elever som utsätts för hedersförtryck. Det framgår av artikeln att dessa elever får fejkade scheman, som alltså skapar fritid åt dem, utan föräldrarnas vetskap. Integrationsministern utbrister att detta tillvägagångssätt är helt oacceptabelt, att det inte är oki att föra föräldrarna bakom ljuset och att det snarare kan skapa större problem. Okej. För det första, (o)tack till Metro som tar upp detta, som vore det en stor skandal, och med andra ord låter något som gått obemärkt förbi nu synas från alla håll och kanter. Hur tänkte ni nu? På vilket sätt ska detta hjälpa barnen? För det andra, det är oacceptabelt att ljuga för föräldrar, men det är helt oki att de styr sina barn med järnhand?

Det handlar trots allt om hedersförtryck och senast jag kollade så är detta inte oki i Sverige och kan i värsta fall leda till hedersmord. (Å andra sidan kan man bli fälld för barnporrbrott för att man har manga i sin bokhylla, så om rättssystemet är att lita på, det kan man ju fråga sig…) Nyamko Sabuni rasar mot skolans metoder och säger att de kan förvärra problemen. Ja, NU kan saker förvärras! För barnen! Vars föräldrar har läst Metro och sannolikt kommer syna deras scheman och liv ännu desto värre än vad de redan gjort. Nej, skolan är inte polis eller domstol och på ett sätt kan det vara farligt att ta lagen i egna händer, MEN, kära Nyamko – finns det resurser? I artikeln nämner hon socialen och polisen, och vad jag förstår så går båda instanserna på knäna (precis som den svenska skolan). Jag undrar alltså, finns det resurser att ta hand om alla dessa barn som har kontrollerande föräldrar och förvägrar dem ett fritt liv? I de fallen skolan kan hjälpa (för så många anser ju redan att skolan ansvarar för all uppfostring…) så är väl det bra?

Om nu skolan har snappat upp barnens problem, lyckats vinna deras förtroende och dessutom kommit överens med dem om hur man ska lyckas med att ge dem lite egen tid, så all heder åt dem! (No pun intended.) Det är inte barnen som ska straffas i det här fallet, det är föräldrarna som strider mot de mänskliga rättigheterna! Men nu verkar Nyamko visst vilja göra tvärtom. Fy fan för skolan! Hur vågar de försöka hjälpa barnen! Man måste ha en diskussion med föräldrarna!

Och hur lätt är det, undrar jag? Föräldrarna, som kanske är ”a lost cause”, kanske aldrig kommer att bli så integrerade som vi önskar och kunna se sitt beteende ur en annan synvinkel. Barnen har fortfarande en chans att bli del av vårt samhälle. Skolan hjälpte dem genom att skapa andrum, tid att spendera med sina svenska kompisar, istället för att komma hem och höra saker som ”du får inte ha kjol på dig, sluta vara en slampa, gift dig med din kusin” osv osv…

Jag menar på inget sätt att polis och social INTE ska ta tag i sånna här problem på bästa sätt. Men vari det skolan gjorde låg felet? De var på barnens sida! De ville hjälpa! Fatta de barnen som fick skolans stöd, som kanske äntligen funnit en vuxen som de vågat prata med och lita på. Det är stort. Speciellt för ett barn som blir förtryckt av sin egen familj. Ska vi ta det ifrån dem? Har vi rätt att göra det? Metros artikel känns som riktigt sunkig journalistik och jag betvivlar att den har hjälpt någon av alla dem som lever under hedersförtryck i Sverige.

Back to the drawing board

Jag tycker om att teckna, det kanske vissa av er vet. Jag är inte superduktig, men jag har utvecklats genom åren och det är kul att se. Tyvärr kan det gå ganska lång tid mellan mina tecknarstunder numera, men när jag väl sätter mig i arbete så vill jag att det ska bli perfekt. Den bästa bilden någonsin! Något sådant finns inte. Och med så höga krav på mig själv så är det ibland väldigt svårt att ens komma igång, för om jag inte gillar de första 2-3 strecken, så skiter jag i det. Tänker ”det blir ingenting”.

Jag har letat inspiration och jag brukar få den från spel och musik. I o m att jag har mått ganska kasst den senaste månaden så har inte ens det funkat. Men så fick jag en idé idag. Jag skulle vilja göra en fanart av min Shepard. Det är förmodligen ett alldeles för stort projekt för mig, men det vore kul att testa, i alla fall ansiktet. Jag skulle nog inte rita henne med en massa vapen, jag är ändå sämst på att rita objekt. Kanske min egen tolkning av henne. Hm… Det är värt ett försök i alla fall. Får se om jag kan rita nåt i helgen som går att jobba vidare på. Ni kan väl hålla en tumme, om ni vill?