Etikettarkiv: funderingar

Längesen

Det var längesen jag bloggade. Här och på andra ställen.

Det här är ett svagt försök att komma tillbaka. Jag vet inte riktigt varför jag ”hållit mig undan”. Det har inte varit planerat. Jag har bara ramlat in i nåt hål av ”mindre duktighet”. Många dagar har varit fullkomligt apatiska. Då är det en vinst i att bara orka ta hand om sig själv. Orka åka till jobbet. Kanske orka handla mat.

Jag har inte använt min dator på jättelänge. Inte på det sätt jag gjorde förut. Kunde sitta vid den i timmar. Men inte nu. Numera bekantar jag mig hellre med TV:n. Inte så bra det heller förstås. Som sagt, apati. Till TV:n är spelkonsolerna inkopplade. Men jag har inte hittat ro, lust, ork, eller vad man nu ska kalla det, till att starta nån av dem. Det är fruktansvärt.

I alla fall vill jag tro att det är fruktansvärt och alla som känner mig (privat eller som gamer på nätet) anser att jag är värdelös som inte gör det jag borde göra. Det som ska fylla en självutnämnd gamers liv. Det är förmodligen inte så folk tänker om mig. Det är nog bara jag som gör det.

Men det är konstigt hur livet är ibland. Ena stunden är allt toppen-topp och bara på en dag så kan man finna sig själv i en smutsig avgrund. Jag har befunnit mig där ett tag nu.

Med det inte sagt att jag inte försöker ta mig framåt och uppåt. Jag har lyckats utföra vissa saker som har lämnat mig stolt över mig själv. Sånna där livsomvälvande saker. Sånt som spelar roll. Det är bra. Men jag vill spela också. Ändå kan jag inte. Även när jag är ledig. Det är så konstigt.

Känns som att jag tappar kontakten med alla gamervänner bara för att jag inte spenderar 5 (eller annan valfri siffra) timmar varje dag vid datorn.

Jag har svårt att hitta ord. Att jag har skrivit det här är nästan förbluffande. Stort.

Men mina andra ord då? Om spelen jag tycker om? Jag vet inte… Det kanske kommer i små doser. Jag hade hoppats att jag kunde skriva nåt igår. Det blev inget. Jag hoppas fortfarande att jag kommer kunna skriva nåt idag. Vi får väl se.

Tro att du är nån

”Du kan bli vad du vill Anna, du som är så duktig, kan analysera, formulera dig i text, duktig på språk… ja, det finns ju massor du skulle kunna göra.”

Föräldrar säger de mest konstiga saker. Ovanstående citat kommer från min pappa. När man känner sig fast i livet, så är det kanske sånt här man vill höra allra mest. Så varför har jag den gnagande känslan att det är för sent? Varför sitter jag här med en längtan att bli ”upptäckt”?

Något av det värsta som finns, är att ha en dröm, fånga den och sen bli av med den. Har det hänt er?

Det har hänt mig.

Sedan dess har jag egentligen velat hitta tillbaka och det har jag kanske gjort på sätt och vis. Även om det inte är med samma ”erkännande”.

Vad vill du Anna? Vill du bli kändis? Ansök till Big Brother. PANG – du är kändis!

Jag vill inte vara med i TV, inte synas i skvallerblaskor, inte visas med foto i tidningen. Jag vill vara det som tränger in i ditt medvetande. Ett namn du känner igen och tänker ”aha, ja, jag har läst nåt hon har skrivit”. För att nåt jag skrev var värt att minnas. Och framför allt – värt att läsa. Men ungdomen falnar, modet svajar. Självförtroendet och inställningen att ”det här klarar jag – jag är PEPP!” har farit all världens väg. Tänk om jag också kunde sitta och helt på allvar prata/skriva om hur bra just jag är. Snackar inte skit, men jag höjer mig själv över alla andra med orden jag skriver. Föraktet osar.

Men kom igen, på riktigt? Jag skulle aldrig klara av det. Ändå är det intressant att se andra göra det. Det sårar och svider, som salt i ett sår. Men strö lite mer, gör det, så jag känner att jag lever.

Jag kommer aldrig bli vuxen

Vad är det som avgör om en person är vuxen eller ej? Är det ålder? Är det typ av anställning (dvs, är man mer vuxen om man är chef än om man jobbar som säljare i butik, t ex?). Är det mängden pengar på bankkontot? Är det körkort? ICA-kort? Kreditkort? Handlar det om utbildning? Är man mer vuxen om man gått 5 år på universitet än om man bara har gymnasiebetyg i ryggsäcken? Har det med intressen att göra? En person som gillar att spela golf är mer vuxen än en som gillar att spela TV-spel?

Som DN:s Fredrik Strage nyligen filosoferade om, så är vuxenpoäng något som har varit aktuellt de senaste 10 åren eller mer. Jag kniper dagligen ett antal vuxenpoäng i min egen vardag. Som när jag kommer hem från jobbet efter 9 timmars arbetsdag och ställer mig och diskar den där mastodonthögen av skitiga tallrikar, glas och bestick, trots att jag hellre skulle vilja spela. Eller bara slappa. Skita i allt.

Philip DeFranco uttryckte sin åsikt i frågan i en av hans senare YouTube-videos. Att vara vuxen handlar inte om hur mycket man vet eller hur mycket man har gjort, det handlar istället om ansvar. Och det vill man ju ha, till viss del. Och bor man inte längre hemma blir det ganska tvunget att man tar ansvar för att äta, sova, komma i tid till jobbet/skolan, handla, tvätta och allt annat som hör ett hushåll och upprätthållandet av ett liv till.

Igår innan jag och Ninjapojken somnade så sa jag att jag inte alls känner mig vuxen. Och detta har nog flera anledningar, men en av dem är att jag fortfarande har enormt många minnen, tankar och känslor från min barndom, som lever aktivt i mig än. Alla gånger jag blivit förorättad, orättvist behandlad, sårad, mobbad, utstött, ledsen, besviken, rädd, övergiven, eller inte ens fått min mest basala rätt försvarad – de sitter kvar i mig. Som emotionellt klister. Jag känner mig fortfarande som den där lilla flickan, som grät ensam på sitt rum och tröstade sig med sitt favoritgosedjur.

Och gosedjuren – de älskar jag fortfarande. Tar hand om. Och de låter mig älska dem. En sorts obesvarad men ändå fullkomlig kärlek. Något att få spilla all min omtanke över, utan risken att bli nekad, åsidosatt, eller ratad av. Som ett barn, men ändå inte.

Jag fyller 30 nästa år. Flera personer jag mött säger att de inte trott att jag är i den åldern. Jag tackar för det. Men min ålder säger mig, och kanske andra, att jag borde vara mamma vid det här laget. Min mamma fick mig vid 27 års ålder. Men jag ser mig fortfarande som ett barn. Som kan vara sådär bångstyrigt egoistisk och bara tänka ”min och mitt”. Min tid, mina pengar, mina drömmar, min kropp, mitt liv. Tanken om att ha ett annat liv att ta ansvar för, på ett mycket större sätt än mitt eget, skrämmer mig. Trots många års arbetslivserfarenhet är jag fortfarande underbetald – jag har knappt råd att mata mig själv vissa månader. Jag har drömmar, vill bli något annat, vill skaffa mig en utbildning och uppskattas för den jag är och vad jag kan. För trots min ålder är jag fortfarande inte tillräckligt respekterad för mina åsikter eller mina kunskaper. Saker skyfflas under mattan, jag får höra ”nej” lika ofta som om jag tjatade om att få godis innan maten, jag lever i en ”lilla-gumma-attityd”. Så är det egentligen så konstigt att jag inte ser mig själv som vuxen?

Jag försöker hela tiden hävda min rätt och mig själv, men efter så många år av denna sorts ”förtryck” så blir jag väldigt lätt upprörd och tappar tålamodet när ingen lyssnar. Och höjer man som tjej rösten, bara en smula, så är man genast ”hysterisk” och man ska ”lugna ner sig”. Hela tiden är det andra människor som står i vägen för att jag ska växa upp. Bli vuxen.

Så jag håller mig i skymundan, försöker värna om mitt inre barn, som blir omsprunget, trampat på och knuffat ner i sörjan gång på gång. Ingen annan vill ju att jag ska växa upp, så varför ska jag fortsätta vilja det? Jag avsäger mig alla krav som ställs på en vuxen person. Jag gör det som krävs för att jag ska kunna betala räkningar, ibland är jag extra duktig och håller efter diskberget, men jag tänker inte sluta fantisera. Jag kommer fortsätta att fly den bistra verkligheten genom mina rollspel och deras musik, jag kommer fortsätta krama på och prata med mina gosedjur (som ändå är de enda som lyssnar på riktigt), jag kommer fortsätta att känna mig som 19 år och kämpa för att ha barnasinnet kvar.

 

En bild om dagen

Det närmar sig ”den månaden” igen. November. NaNoWriMo – National Novelist Writing Month – då man ska skriva 50000 ord på en månad.

Förra året var jag med och jag segrade. Den här gången tror jag inte att det finns nånting som jag kan skriva. Borde ju inte skriva samma sak igen, även om jag skulle behöva. Jag funderar på att göra en egen grej istället, men utnyttja peppen (?) som finns.

Eftersom jag ritar alldeles för sällan och egentligen behöver ett utlopp för alla tankar, funderingar, känslor, humörsvängningar och så vidare, så tänkte jag att det kanske kan vara en idé att rita en bild varje dag i november. En sån grej skulle tillåta mig att inte rita ”perfekt”, tillåta mig själv att inte rita klart. Bara det blir nånting. 10 minuter minst ska jag spendera på varje teckning. Det kanske blir bra, det kanske blir dåligt. Det spelar ingen roll. Visionen är att jag ska lära mig nåt och hitta tillbaka till mitt tecknande.

Bilderna kommer förstås att postas här, även om de ser ut som skit. Så får jag öva mig på att inte skämmas för det jag gör.

Jag tror att det är möjligt. Jag hoppas det. För det vore kul om jag detta år kunde göra något mer än bara bilden här nedan, som blev till i januari.

You Wanted Love

Bilden är tagen från min tecknings-hemsida The Nordic Light.

Det där med tvåsamhet – uppdaterat

För en tid sedan skrev Hanna ner lite tankar kring giftermål. Idag läste jag denna ledare på DN.se, som fick mig att fundera kring några saker.

Relationer tar slut varje dag och hälften av alla giftermål slutar i skilsmässa. Ändå verkar det bli ett himla hallå när två människor som gängat sig, beslutar att gå skilda vägar. Varför är det såhär? Ses det verkligen som ett så stort misslyckande? Eller upprör skilsmässor bara när det finns barn med i bilden?

Jag upplever att det finns en överliggande skam i samband med att inte kunna ”hålla ihop” ett förhållande. Men personligen tycker jag att det är ett större misslyckande att inte kunna se till sitt eget bästa, och avsluta den relation som inte har någon framtid och som kanske sedan länge har legat i respirator.

Varför ska man låsa sig så? Om man mår dåligt i sitt förhållande och om man försökt att hitta lösningar men inget blir bättre, är inte det enda rätta att dra ur kontakten och låta begravningen vara ett faktum? Varför ska man plåga sig själv och kanske även den andra parten? Ibland är det faktiskt bra, om inte tvunget, att vara lite ego. Vem ska ta hand om dig om inte du själv? Men kanske lite sund egoism också får sneda blickar i dagens Sverige? Som man bäddar får man ligga och har man väl valt så får man bita i det sura äpplet, eller?

Andra relationer, särbos, sambos, polys, öppna förhållanden osv är inte lika mycket värda som den heterosexuella tvåsamheten, i svensk lags texter. Jag känner nånstans att det ändå tycks vara dessa konstellationer som är de mest sunda. Och jag menar då att de inte är kedjade, som ett giftermål kan upplevas vara, och det är enligt samhällsnormen mer accepterat att bryta en relation om man inte har en ring på fingret.

När det kommer till relationer med barn, oavsett om föräldrarna är gifta eller ej, så tror jag att barn mår bäst av att ha lyckliga, starka förebilder med ett gott självförtroende. Som lär dem att man inte ska låta sig trampas på, eller tysta den röst man hör inom sig. Att det är rätt att gå sin egen väg och att det är oki. Lyckas man som man eller kvinna hitta en ”perfekt” partner i detta livets lotteri så är väl det underbart, men de som inte har samma tur måste väl få chansen att leta vidare? Eller kanske komma till slutsatsen att han/hon/hen hellre vill leva ensam, i goda vänners lag.

Hm, har jag fått nånting sagt med detta? Kanske inte. Nåja, jag låter det stå.

Uppdatering 2011-09-02: Det är precis det här jag pratar om. Fruktansvärt! Och det jobbigaste är att den mannen inte kan se att det bästa för honom är att gå vidare! Jag vet precis hur det är att vara fast i ett förhållande med någon man inte är kär i, och även om det bara var lite mindre än 1½ år för min egen del så var det en väldigt jobbig upplevelse. Jag hoppas att den mannen inser vad det är han behöver göra för att må bra i sitt liv, för ingen ska behöva uthärda en giftig relation.

Kände mig manad att kommentera frågeställarens brev:

Men herregud, spring för livet! Vad har du att vinna på denna relation?! Sluta plåga dig själv, FS! Du kommer bli en mycket bättre pappa utan en relation med någon du inte ens hyser känslor för. Du behöver inte vara fast i ett sånt här känslomässigt fängelse, skit i vad andra tycker och gör det som är bäst för dig! Det är sådant du ska lära dina barn, inte bara att svälja smärtan. Du är deras förebild! Inte skulle väl du NÅNSIN uppmana dem att stanna kvar i ett förhållande där de inte tycker om sin partner som vuxna? Jag hoppas att du vågar se till ditt bästa och börjar om på nytt. Lycka till.

Och vad gäller det här med att starta förhållanden med personer man inte ens är kär i… ja, det är ett helt annat inlägg. Kanske filosoferar jag kring den känsliga punkten vid ett senare tillfälle…