Ibland önskar jag att jag var som en av alla amerikanare som kommer till uttagningarna för American Idol. Till bredden fylld med självkänsla, en uppfattning om att vara oövervinnerlig, världsbäst på allt och skulle en sågning komma som en rak höger så skulle jag ändå gå därifrån med tron att jag en dag kommer erövra världen.
Oki, kanske vill jag inte vara exakt på det sättet, för då skulle jag inte längre vara kopplad till verkligheten. Däremot vill jag vara bättre på att ta vara på mig själv, vara snäll mot och kunna tro på mig. Jag må inte prata högt om det, men jag har väldigt höga krav på mig själv. För höga. Det är en omöjlighet att prestera på topp varje dag, det är en omöjlighet att konstant överträffa sig själv, eller alla andra för den delen, det går heller inte att vara glad varje dag. Jag försöker vara nöjd, lyckas också vara det ibland, men prestationsångesten lurar alltid runt hörnet.
För att dra en lång historia kort – så fångades jag i dess klor igår. Det finns förstås flera bakomliggande orsaker till varför jag mår som jag gör just nu, detta är en av dem och jag ser ingen anledning att behöva säga mer än så. Jag åkte hem från jobbet och jag har varit hemma från jobbet idag. Gårdagen var extremt prövande på många sätt och det var länge sedan jag mådde så dåligt. Idag är det bättre, men jag är skör. Med stor sannolikhet är jag hemma resten av veckan.
Det här handlar dock inte om att jag lägger mig ner och ger upp. Jag gör mitt bästa för att effektivisera mig, i alla fall så mycket som jag orkar. Igår kväll och idag har jag spelat ett antal timmar och det känns bra. Tidigare idag tog jag mod (?) till mig och åkte in till stan för att träffa Monika. Ett möte som var glatt, inspirerande, engagerande. Vi hann en hel del på våra två timmar och jag är dels glad att vi lyckades boka träff och även glad och stolt över mig själv som inte ställde in. Det hade varit så enkelt, med tanke på allt jag gick igenom igår.
I samband med vårt möte så fick jag också för mig att äntligen få arslet ur vagnen och göra ett inköp som jag grämt mig över. Men marsch pannkaka! Vi stegade iväg till Webhallen och därifrån kom jag, inte bara med Mass Effect, utan även med Fable 2. Det kan jag tacka Monika för. 🙂 Nu kommer det hända. This is the end of an era.
Kan också passa på att berätta att ni kommer kunna hitta mig på ett par andra sidor framöver, om ni vill. Jag blev för ett par veckor sen välkommen att vara en del av Spelografi och tillfrågad att gästblogga hos Onlajn. I sånna här situationer kan mina hjärnspöken göra sig mer än hörda och tankar som ”oj, kommer jag verkligen klara det här”, ”hoppas jag inte gör nån besviken”, ”är jag verkligen bra nog” osv, ekar högt emellan öronen. Jag valde att inte lyssna på dem den här gången. Jag valde istället att ta vara på möjligheterna, för inget kan vara sämre än att inte göra nånting alls. Det är en ypperlig chans att utvecklas. Vet i dagsläget inte hur mycket eller hur ofta som jag kommer skriva, men det som dyker upp på de två sajterna kommer att återpostas antingen här eller på RPGaiden.
Summan av kardemumman – det handlar om mig nu. Jag kommer nog aldrig bli en stöddig amerikanare, men jag kan i alla fall lära mig att vara snällare mot mig själv och lära mig att jag inte behöver känna skuld om jag sätter mig själv i första rummet. Avslutningsvis, en bild på dagens inköp och en bild på dagens överraskning!
Mina första WRPG:n. Ska bli intressant att se vad jag tycker...
Ett av de bästa soundtracken jag hört kom med DHL idag! ♥ Det tog inte lång tid från Japan. 😀
