Etikettarkiv: blogg

En stunds ro

2 svar

Har varit duktig och diskat glas. Fortfarande en hel disk kvar, men det får jag hugga tag i lite senare. Just nu vill jag bara lyssna på spelmusik och blogga. Har svårt att förstå att 2012 snart är över. Vad har jag egentligen hunnit med det här året? Var det produktivt eller kreativt nog? Nja, det blev nästan inget tecknande, tråkigt nog. Med ett nytt år, en ny start, så hoppas man alltid kunna göra storverk. Kanske blir det så. Här hemma har jag svårt att riktigt sätta mig in i något projekt. Det känns inte längre som min fasta punkt och kommer inte vara det snart heller. Och det nya hemmet kommer inte kännas som den fasta punkten från början heller, när man står där bland flyttkartonger och ska få ihop allting – nya möbler, nya intryck, ny stadsdel…

Men just nu tänker jag inte stressa upp mig själv med tankar på vad som komma skall. Nu ska jag bara njuta av den lilla downtime jag har innan det är dags att vara social och ringa in det nya året. Det får räcka med bloggande här nu, dags att skriva lite i spelbloggen.

Gott Nytt År på er alla!

Den första snön

10 svar

Idag väcktes jag av en ovanligt högljudd snöröjning utanför huset. Ändå var det ganska mysigt, det betydde ju att det fanns snö på marken! När jag gick till tunnelbanan var det så ljust. Snö på mark och som täcke över trädkronor skapar verkligen ett speciellt ljus i vintermörkret. Så jag tänkte piffa upp bloggen till att vara lite mer vinterlik med hjälp av en ny header. Jag längtar efter julen. Gör ni också det?

Ärliga tankar i en stängd blogg

4 svar

Ibland undrar jag vad vitsen är med att jag har en personlig blogg. Den här bloggen skapades för att vara öppen, olåst från communities som LiveJournal. Tanken var att fler skulle kunna läsa, istället för endast en handfull med vänner som hade egna konton på LJ. Men vart sätter det mig?

Jag önskar att jag kunde ta bladet från munnen. Det är inte som att jag har brist på saker att skriva, tvärtom, men jag funderar hela tiden kring om jag ska göra det. Ska jag delge den här informationen? Ska jag berätta om de där planerna? Och i så fall, till vilken nytta? Den här personliga bloggen är förvånansvärt opersonlig. Ibland är jag till och med mer öppen och straight forward på Twitter. Men där är en strid ström av tweets och det jag säger har snart glömts bort ändå, så jag klarar mig. Här står allt stilla. Här finns bara mina ord att läsa och jag vet inte hur jag ska hantera det.

På LJ kunde en post vara helt öppen, låst bara för vänner, låst för vissa specifika vänner man litar mycket på eller helt privat. Här kan jag låsa poster med lösenord, men vill jag då att nån annan ska kunna läsa så måste jag ju ta mig tiden att dela ut det lösenordet. Låter väldigt krångligt. Jag minns hur jag skrev på LJ. Totalt utlämnande vissa gånger. Här? Not so much. Det får bli det ytliga, det lättsamma. Inte det svarta eller det svårsmälta. Aldrig nånsin mina innersta tankar, oavsett vad det gäller.

Kanske är jag inte tillräckligt anonym här. Vilken motsägelse – att ha en blogg där man kan skriva öppet om allt men ändå vara anonym.

Jag är visserligen duktig på att skriva kryptiskt, har alltid varit, men det känns fel att göra det här. Å andra sidan, så kanske jag inte borde oroa mig så mycket eller ens känna mig hindrad. Det är ju inte så många som läser den här bloggen ändå. Men jag kan verkligen känna mig trött på den här munkavlen jag har på mig jämt och ständigt. Jag kanske borde ifrågasätta varför jag känner så. Det är väl inte så att mitt liv ska vara allas angelägenhet? Varför har jag ett behov av att bli läst på det sättet, av att vara intressant för andra? Ninjapojken har ställt mig den frågan ibland,om det är viktigt för mig. Nån sorts jakt på bekräftelse. Han har vare sig Twitter, Facebook, eller Instagram. Han har inte det behovet. Behöver inte bli sedd på det sättet. Behöver inte känna att han kanske kan influera eller inspirera med den person han är. Så varför vill jag det? Och varför tror jag ens att jag besitter den kapaciteten?

Intressanta frågor, men jag har inga svar just nu. Kanske senare. Kanske är det bättre att skriva pappersdagbok. Vi skriver ju alldeles för lite för hand numera.

Bloggtankar

11 svar

Den här bloggen startades i oktober förra året. Jag kände att jag inte nådde ut till tillräckligt många människor och såg en ny blogg som inte var sluten till ett community som svaret. Det har gått en tid nu. Jag inser att jag saknar min gamla blogg hos LiveJournal och har börjat skriva där lite smått igen. Inte så mycket, bara två inlägg, men det har fått mig att inse att jag inte skriver på samma sätt här som jag gjorde där. Och det här med att nå ut till folk, tja det gör jag väl främst via Twitter och eventuellt RPGaiden. Jag vet inte om det finns rum för den här bloggen. Vem är det som läser? Är bloggen viktig för dem och är den ens viktig för mig?

På LiveJournal har jag allt samlat. Alla mina dagböcker från Lunarstorm och snart kommer jag lägga upp gamla bloggar jag skrev under tiden jag jobbade för SuperPLAY och tids nog kommer även bloggarna från Loading att hamna där. Visst, för en person som inte är på min vännerlista med sitt eget LJ-konto, så kan inte alla inlägg läsas. Men det är inte som att jag skriver allt här heller. Inte som det är. Inte på riktigt, alla gånger.

Jag känner mig lite kluven. Den här bloggen kommer snart att kosta pengar. På LiveJournal har jag ett evighetskonto som jag betalade en stor engångssumma för för flera år sedan. Hur göra? Spelar det nån roll? Kan man ha flera privata bloggar för olika syften eller resulterar det snarare i personlighetsklyvning hos mig och förvirring hos mina läsare? Finns det nån som tycker nåt om detta? I så fall får ni gärna ge mig era 2 cents.

Lite i skymundan

21 svar

Känner att jag borde be om ursäkt för att jag inte har postat så jätteintressanta inlägg på senaste. Sanningen är den att jag har skrivit massor, men inte här. Min gamla LiveJournal har fyllts till bredden med poster om hur jag har mått de senaste dagarna. Och lite dessförinnan. Det här är visserligen min ”riktiga” blogg numera, men LJ fyller en funktion, såtillvida att jag kan kommunicera snabbt och enkelt med mina närmsta vänner. Och även om jag tycker om er alla som läser här och tidvis även kommenterar, så tror inte jag att ni skulle palla att läsa det jag har varit tvungen att skriva. Så jag avstår helt enkelt. Försöker prata om annat. Låtsas att allt är bra. Saker är bra, på sitt sätt, men saker är också väldigt dåliga. Jag vill inte tynga er med det. Jag vill inte skrämma bort er härifrån. Jag vill inte att ni ska tro att jag är knäpp. Jag tror inte att jag är knäpp. Än. Men jag saknar att skriva här, skriva på riktigt. Jag saknar den där varma känslan som kan infinna sig när man får en snäll kommentar från en främling, som kan visa sig bli en vän senare. Man vet aldrig. Fast man kan inte vara för ärlig från början med nya kontakter. Man måste spela lite charad, inte gå på djupet, lysa med ficklampa på mörkret inombords så det inte verkar så skrämmande.

The place I'll return to someday...

Jag har inte spelat ut Odin Sphere ännu, även om jag är på god väg. Efter det är ju tanken att jag ska spela Mass Effect. Så visst är det toppen att Xenogears nyss släppts på amerikanska PSN? Det var så länge sen jag spelade det, jag gick i gymnasiet då, och jag tror inte att jag kunde greppa allt som försiggick i storyn. 10 år sedan, kanske mer. Jag vill återvända dit! Jag har ett enormt sug, det nästan äter mig inifrån! Och det känns som att jag inte får. För att det är fel. Varför återvända till gamla spel, välkända platser, när det finns ny mark att utforska? Nya världar att upptäcka? Jag vet inte. Jag har inget bra svar. Kanske är jag på jakt efter tryggheten just nu och tryggheten vilar i minnen från förr. På så sätt kanske det blir svårare att ta sig framåt.

Ett spel som känns unikt och lockande

Men å andra sidan inte. Har de senaste dagarna lyssnat mycket på Yasunori Mitsudas soundtrack an cinniùint tillhörande spelet Tsugunai: Atonement. Ett spel till PS2 som tycks ha fallit i glömska och som jag lyckades lägga vantarna på för något år sedan. Det lilla jag vet om spelet (att huvudpersonen får sin själ separerad från sin kropp och måste hjälpa sina medmänniskor för att få den tillbaka) gör mig nyfiken. Grafiken är förstås gammal och tråkig, Tsugunai var ett av de första spelen till Playstation 2. Som med många andra spel förundras jag över att det hittade till USA. I och med musiken så känner jag nu en längtan efter att prova det här spelet också. Jag är av den gamla skolan, jag gillar inte att spela flera spel åt gången. I den tid vi lever i nu så är kanske det receptet på hur man förlorar och drunknar i stress. För tid finns inte, det vet vi. Spel spelas lite åt gången, lite på ytan, flera titlar samtidigt. För hur skulle man annars hinna? Jag vet inte om jag nånsin kommer klara av det. I samma veva har Ninjapojken köpt Resonance of Fate, som det är tänkt att vi ska spela tillsammans, men hos honom. Är det en lösning? Det man spelar hos honom är en sak och det jag spelar hos mig en annan? Kan de leva oberoende av varandra? Ett spel i vardera värld. Eller?

Jag har en del att tänka över, men jag känner att jag är skyldig det svenska gaming communityt att spela Mass Effect. (?!) Fråga mig inte varför. It’s just a feeling I have.