Hej igen

7 svar

Kanske ska man börja med ett litet ”flåt” för att jag inte har skrivit på länge.
Såhär var det: skolan tog all min tid och har fortfarande större delen av min uppmärksamhet. Sista tentan är nu på torsdag och jag hoppas att jag blir godkänd på den. Jag har lyckats bli godkänd på allt annat som har kommit min väg detta första omtumlande, fantastiska och roliga år. Bland annat en monstruös grammatiktenta som dessutom hade den roliga kryddan av att ha för lite tid avsatt. Tidsbrist är ingen höjdare i ett redan pressat läge.

Jag har saknat att blogga, att bara skriva av mig, prata strunt eller snacka depp eller pepp. Nu när sommarlovet (fatta, SOMMARLOV!!!!) snart är här så hoppas jag kunna lova lite mer skriverier framöver.

Är det nåt jag verkligen längtar efter så är det att lägga händerna på lite ny teknik. Kanske skaffar jag en PS4, för att jag redan har väntat i över ett halvår och jag gillar inte att känna mig utanför. 😉 Och kanske köper jag en LG G3 (om jag inte råkar bli testpilot). Jag har väntat SÅ länge på den här mobiltelefonen och när den äntligen utannonserades i början av förra veckan så var den enda nyheten att jag skulle få vänta en månad till. Ameh lägg av!! XD

Nåväl, jag får skriva lite mer en annan gång, time to hit the books!

Ovärt

7 svar

Idag har varit en värdelös dag. Fick i alla fall sova ut någorlunda, vilket jag tror behövdes. Även om jag tvättat fyra tvättar och diskat tror jag inte att jag har gjort nåt av värde. Har inte pratat med nån idag. Har varit själv hemma. Känns som att jag lever i ett vakuum. Har knappt ätit nåt heller. Vad ska det vara bra för liksom? Landade i en smärre gråtattack för några timmar sen. Fick tvinga mig att sluta böla. Sådär kan man ju inte hålla på liksom. Folk vill inte veta, eller ens kännas av, att jag mår som jag gör. Man måste komma ihåg att som människa har man ett val och om jag väljer att vara ledsen så är det mitt eget jävla fel. Varför väljer jag inte att vara glad liksom? Turn that frown upside down! Allt blir så mycket lättare. Livet kommer genast kännas som solsken i maj och inte som regn i november. Jo det är sant, det finns folk som vet, det är beprövat.

Så varför är det så jävla svårt? Varför känns det som att jag gör samma misstag om och om igen? Slår vad om att jag inte kommer sitta vid den här platsen om två år. Kanske är jag hos mina föräldrar, kanske hyr jag i andrahand, kanske bor jag på gatan, kanske är jag död. Då har jag förhoppningsvis slutat gråta.

00:40

4 svar

Mitt högra öga vägrar sluta rinna. Om det har att göra med att jag är förkyld eller för att jag är ledsen är svårt att veta.

Min mage gör ont. Hårda knip som hugger mig som en kniv. Om det har att göra med all stress runt omkring eller att jag bara biter ihop och sväljer det som sårar är svårt att veta.

Det är aldrig lätt att vara sig själv. Utan rustning, utan nånting att gömma sig bakom. Jag har bara mig själv, mitt skinn, mitt ansikte, mina ögon, det du ser. Det är vad du får.

Jag pratar för mycket. Jag vet det. Så mycket att jag från främlingar får uppmaningen att tagga ner. Man ska inte synas så jävla mycket och absolut inte framställa sig själv som om man är något.

Jag har ett hårdare skinn nu än tidigare. Men det är fortfarande bara ett skinn, som kan gå sönder och ut från det sipprar blod. Ni kan fortfarande skada mig, ni som vill, och tydligen är ni ganska många.

Det är oki.

Ni kanske mår sämre än jag, även efter ni har gett er på mig. Jag förstår. Det kan inte vara lätt. Det finns så många av oss som mår dåligt, i tystnad, men bara några få av oss som vågar göra något åt det, slå tillbaka, ryta ifrån. Jag önskar att jag vågade.

Mina ögon kan inte sluta rinna och det beror inte på att jag är förkyld.

Det är mycket nu

4 svar

Jag tycker det är svårt att veta hur bra jag mår. Ibland får jag för mig att jag inte mår bra alls. Sömnlösa nätter, gråt i halsen, hjärtklappning. Andra gånger bubblar skrattet inom mig och jag tänker vilken tur jag har. Hur vackert livet är. Är jag löjlig som inte riktigt står ut med dalarna och topparna? Logiskt förstår jag ju att det är så livet är och alltid kommer att vara. Ändå vill jag ha nån sorts avgränsning. Antingen så ska allting vara skit och inget värt eller så ska allt vara guld och gröna skogar.

Kan ju bli lätt trött på mig själv.

Ibland är det också svårt att se när man står mitt uppe i en förändring. Jag har sökt efter förändring i många år. Plötsligt kom en chans, som av en slump. Jag tog den, utan att egentligen tänka särskilt mycket på det eller ens med nån förhoppning om att jag skulle kunna ta mig till ett nytt ställe.

Jag borde sluta misstro mig själv. När jag insåg att jag hade blivit utvald och mamma höll på att storkna av nyheten, då tänkte jag att jag kanske borde sluta tvivla. Tydligen så kan jag ju saker. Tydligen så kan det bli något av mig också.

Det tänker i alla fall jag se till.

Så jag borde förlika mig med topparna och dalarna. Bra dagar, dåliga dagar. Det är kanske inte så farligt. Jag kämpar på, liksom, tänker inte ge upp. Men visst är det mycket nu. Och jag hinner inte allt jag vill hinna. Att spela är knappt att tänka på, men om jag har varit produktiv under dagen brukar jag tillåta mig att spela Path of Exile på kvällen. Det är ett lagom hjärndött spel som är lätt att hoppa in och ur.

Men träningen har det gått sämre med och ändå är det precis det jag vill göra. Gärna varje dag, men jag är inte superwoman. Men nu när det är höst och snart vinter så förstår jag ju att jag behöver känna den där kicken man får av träning. Orka mera, sova bättre. Slippa pigga upp mig själv med godis när huvudet är segt.

Jag vill blogga mer, men det verkar jag aldrig få (eller ta mig) tid för. Jag vet inte om jag håller på att ömsa skinn, bli en ny Anna. Inte för att man nånsin helt överger sitt gamla jag, och det har jag inga planer på heller, men livet som det ser ut just nu kräver andra saker av mig. Jag kan inte fortsätta på samma bana, för då måste jag göra en u-sväng och strunta i den framtid som kan vänta om jag löper linan ut.

Jag känner att jag är skyldig mig själv att se vad jag kan åstadkomma med mitt liv. Det är kul att vara nyfiken på sig själv och att upptäcka flera överraskande saker om den person man trodde att man var.

Färglöst

2 svar

När jag var tonåring började jag teckna på allvar. Jag sökte mig efter en tid ut på nätet för att få en annan sorts bekräftelse och uppmuntran än vad mina föräldrar kunde ge. Skapade en hemsida och tecknade så fingrarna blödde. Samtidigt var jag djupt inne i konsolrollspelen och via forum, communities och bloggar hittade jag en massa nya vänner. På den tiden kändes det som att internet och fantasivärldarna jag besökte med penna eller handkontroll var viktigare än det som hände IRL.

Idag skyr jag nästan internet istället. Det har gått lång tid sedan jag skrev nåt här. Jag har, som vanligt, mängder jag vill säga – saker jag behöver bearbeta, få ur mig, men jag drar mig för att skriva nåt online. Attityden har förändrats, internet är inte längre en glad och naiv plats för folk att lära känna andra. Harmlösa tweets blossar upp i hätska diskussioner, missförstånd och osämja i sociala medier är vardagsmat, alla kämpar om samma strålkastarsken via bloggar och Instagram och gängbildning och grupptryck är nästan lättare att hitta på nätet idag än vad det var när jag gick i högstadiet. De vänner jag trodde fanns verkar bara ha varit på låtsas.

Jag har nog slutat rita (inte tecknat på 1½ år) och det har gått 3 veckor utan att jag ens rört ett spel. Det känns som att min kreativa ådra har sinat. Jag vet inte om jag har ersatt det med något. Kanske träning? Kanske min nostalgiska tripp genom serien Ally McBeal på Netflix? Kanske har jag bara slutat känna och drömma överhuvudtaget? Dagdrömmar jag har blickar bara tillbaka i tiden, till stunder av ånger, sorg, underkastelse, ilska, rädsla och ensamhet. Men ensam är man ju alltid.

Det är svårt att veta om man har gjort rätt val i livet. Det är svårt att veta om man har lärt sig nånting av alla svårigheter. Det är svårt att veta om man är nöjd, eller om man bara nöjer sig. Lyckan är så flyktig. Den där magkänslan som många pratar om, de gånger jag lyssnat till den har skadan redan gjorts. Oftast går jag mest runt och försöker blockera knuten i magen och skriken i mitt huvud. Det finns ingenstans att springa, så lika bra att stå ut. Ungdomen har övergivit mig – jag kommer aldrig bli det jag en gång drömde om. Jag kommer aldrig mer känna mig glad över de saker som gav mig lyckorus för 10-15 år sedan. Livet, internet, världen – allt har blivit en gråzon i vilken jag håller mig i periferin.