Ligger här och ska sova. Hjärtat bultar obehagligt hårt och själen suckar. Varför ska det vara så svårt? Alla dessa minnen, de gör så ont. Jobbet gör ont, minnena av min första vecka och hur jag utsattes för passiv aggressivitet. Så mycket ilska, jag var ett hot. Ung och levande. Skulle du bli glad om du fick veta hur du brutit ner mig under åren? Eller skulle du slå ifrån dig, säga att du inte menar på det sättet, som du alltid gör när jag vågar konfrontera dig? Men jag hör ju och jag känner. Du vill mig illa. Du bryr dig inte om mig, har aldrig gjort. Du frågar för att skaffa stoff, kunskap om mig så att du kan bryta ned mig inifrån, med gliringar, elaka kommentarer, sneda leenden. Du är på semester ett tag nu. Det ska bli så skönt. Men i din frånvaro har äldre minnen åter dykt upp. De gör lika ont än. Du förtjänar inte att veta något om mig. Hur jag lever och bor, vad jag gör på fritiden. Du har ingen rätt att veta att någon älskar och åtrår mig. Jag vet att du ingen har. Bra så, jag behöver inte gnugga in det. Men det är nog för att veta att du bara är bitter och missunnsam. Jag behöver komma bort, bort ifrån dig. Du är som ett gift. Jag behöver komma dit ingen nånsin skulle se det som rätt att behandla mig som du gör. Jag försöker slå mig fri. Jag vill inte bli som du.

Ligger här och ska sova. Hjärtat bultar obehagligt hårt och själen suckar. Varför ska det vara så svårt? Alla dessa minnen, de gör så ont. Jobbet gör ont, minnena av...