Hänt i hemmet

Här har det hänt mycket den senaste tiden. Vi väntar på lite lampor, mattor, soffbord och annat fnös och fnul, men i stort sett är vi liksom klara. Och nöjda. Det är nästan lite äckligt hur mycket vi trivs här hemma och hur mycket vi längtar efter att komma hem varje dag. Jag som blev sjuk i början av veckan har väl således haft tur i oturen som inte behövt lämna boet. Än har vi inte haft nån bjudning, med mat, prat, skratt och spel. Och det är nästan så att jag vill hålla alla på armslängds avstånd tills ALLT är färdigt. Jag vill inte att det ska vara hafsigt, eller att man måste säga ”den där ska egentligen inte stå där men…”. Ja ni vet.

Är faktiskt väldigt stolt och glad över hur genomtänkt vår lägenhet är. Hur mycket kärlek vi har spenderat på att göra varenda litet utrymme fint. Det känns som att jag borde posta bilder på vårt nya hem och här är det nånting som tar emot. Ja, visst vill jag posta bilder helt oblygt a la Blondinbella och visa för alla som råkar snubbla in på bloggen hur vi bor. Visst finns det nånting fint i att visa sitt innersta, samtidigt som det kan vara så otroligt pretentiöst. ”Oooh se på mig!” (Kanske lite grejen med en blogg, fast ändå inte, get it?)

Jag känner att det finns människor som jag absolut inte vill dela mitt privatliv med, typ internettroll och övrigt löst folk som jag råkar kunna namnen på. Även om det här säkert är den mest olästa bloggen i hela universum så känner jag mig ändå bevakad på nåt sätt. Som att det finns de som sitter och väntar.

Så jäkla dumt egentligen. Den här bloggen startade jag för att jag ville nå ut till fler personer (hej på er om ni finns) än närmsta vänkretsen. Och visst, hit hittar folk som jag har skapat bekantskaper med på Twitter. (Alltid kul när ni kommer hit, tack och bock.) Men vad är det jag ska nå ut med egentligen? Jag har ingen lust att fläka ut mig totalt, jag är inte ute efter att bli en offentlig person, på något sätt. Kanske får det helt enkelt bli så att allt det som har hänt här hemma och allt som kommer att hända framöver, får ske bakom lyckta dörrar och kanske bara synligt för vissa VIP:s. Det kanske är löjligt att ha sånna här ”nojjor”. Hur känner ni själva kring att blogga öppenhjärtligt och synligt, är ni inte nånsin oroliga att ni omedvetet bjuder in en objuden? Fast på nätet?

Anyways… Vårt hem får mig att må så bra. Vi trivs så bra här, sover gott om nätterna, vaknar glada på morgonen. Visst är det precis så ett hem ska kännas? 🙂

4 reaktion på “Hänt i hemmet

  1. Robert

    Tror det bara är bra att du hittat någon form av gräns med ditt skrivande kring vad du vill ha hemligt eller inte. Jag själv berättar som sagt inte heller allt när jag bloggar, och det tror jag egentligen inte att det bär någon som gör. Nej till och med blondinbella har nog en gräns, även om det tar längre att nå den gränsen än för oss andra.
    Roberts senaste bloggpost: 13/100 Fable 3

    Svara
    1. Anna Inläggsförfattare

      Och det är ju väldigt bra att begränsa sig, man mår bra av det. 🙂 Jag kan säkerligen vara väldigt öppen med andra saker, som det tar andra emot att skriva om, men som det står nu har jag ingen större lust att öppna dörren för okända till vårt hem.

      Svara
  2. Micke

    Det där med att blogga öppet ser jag inga problem med, men kan ju alltid kontrollera vad som man vill säga och visa. Men för egen del känns det skönt att öppna upp, även om ingen läser det, så är det för min egen del. Lite som min dagbok som det finns bilder i. Är väl min närmaste förklaring.
    Jag har alltid varit försiktig och en liten mus, feg, rädd för det mesta. Att blogga frigör det lite, jag kan få ut vad jag känner eller om jag bara vill visa något. Sedan om någon ser det är en helt annan femma. För min handlar det mest bara om att visa för mig själv att jag finns, tror jag. Hm, vet precis hur jag känner för det hela men det är svårt att få till ord.

    Du väljer själv hur du vill göra och så ska du ju hålla det. Förstår att du inte vill släppa folk allt för inpå ditt liv. Men ja, nu svamlar jag bara. ^^
    Huvudsaken att du har det bra och kul att du trivs.
    Mickes senaste bloggpost: Skyward Sword beaten

    Svara
    1. Anna Inläggsförfattare

      Jag tycker att du beskriver hur du känner på ett bra sätt och jag har full förståelse. 🙂 Har själv varit i samma position. Men ibland, när det kommer till att visa ägodelar och så vidare, så gör det mig lite skraj. Kanske inte är berättigat, men ibland får jag för mig att om jag visar hur bra jag har det och är stolt över vad jag har så kommer det finnas de där ute som blir provocerade, arga och kanske vill förstöra för mig. Det här är också svåra tankar att beskriva.

      Men internet känns inte som det gjorde när vi satt på LJ och man litade på personerna som fanns där. Du kan säkert förstå min rädsla, då någon poserade som dig när de skapade ett konto på LJ och sen visade det sig att det inte var du. :/ Den personen måste ha gjort det för att de ville komma åt mina dolda inlägg. Den personen måste ha vetat att det är så LJ fungerar. Jag godkände den personen som vän i tron att det var du. När jag fick veta att så inte var fallet gick en isande känsla genom mig. Hur mycket hade den personen hunnit läsa? Vad ville den personen komma åt? Det tog väldigt hårt på mig och det påverkar mig nog idag. Jag har alltid haft mina misstankar kring vem det var, men det är inget jag har kunnat få bekräftat, mycket för att LJ inte ville ge ut information eftersom jag inte var du när jag anmälde att nån poserade som dig med ditt namn.

      Här är allting i det öppna, på gott och ont. Jag har alltid varit en öppen person, för öppen till och med, så att det har skadat mig vissa gånger. Är ärlig, vill inte ljuga. Men folk kan komma för nära inpå ibland och använda den informationen jag delger emot mig. Man kan lösenordslåsa inlägg på Word-Press, det vet jag, men om jag ger ut det lösenordet till andra jag vill ska kunna läsa, kan ju det också komma på vift. Det är faktiskt riktigt tråkigt att den där LJ-känslan inte lever kvar längre. Jag kan verkligen sakna den ibland. 🙁

      Haha, kolla vad jag svamlar. XD Vi får se om det kommer kännas oki att posta nån bild härifrån. Kanske badrummet, eller köket, som inte känns lika privat – inte lika nära hjärtat. 🙂 Jag är glad att du känner att du kan blogga så öppet som det passar dig. Det måste vara härligt att inte känna sig tyngd av rädsla eller hindrad av vetskapen att det finns människor där ute som alltid kommer försöker nästla in sig, trots att man säger nej. Jag tycker om din blogg och är glad att du bloggar. 🙂 Tack så mycket för din kommentar!

      Svara

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge