Ibland undrar jag vad vitsen är med att jag har en personlig blogg. Den här bloggen skapades för att vara öppen, olåst från communities som LiveJournal. Tanken var att fler skulle kunna läsa, istället för endast en handfull med vänner som hade egna konton på LJ. Men vart sätter det mig?

Jag önskar att jag kunde ta bladet från munnen. Det är inte som att jag har brist på saker att skriva, tvärtom, men jag funderar hela tiden kring om jag ska göra det. Ska jag delge den här informationen? Ska jag berätta om de där planerna? Och i så fall, till vilken nytta? Den här personliga bloggen är förvånansvärt opersonlig. Ibland är jag till och med mer öppen och straight forward på Twitter. Men där är en strid ström av tweets och det jag säger har snart glömts bort ändå, så jag klarar mig. Här står allt stilla. Här finns bara mina ord att läsa och jag vet inte hur jag ska hantera det.

På LJ kunde en post vara helt öppen, låst bara för vänner, låst för vissa specifika vänner man litar mycket på eller helt privat. Här kan jag låsa poster med lösenord, men vill jag då att nån annan ska kunna läsa så måste jag ju ta mig tiden att dela ut det lösenordet. Låter väldigt krångligt. Jag minns hur jag skrev på LJ. Totalt utlämnande vissa gånger. Här? Not so much. Det får bli det ytliga, det lättsamma. Inte det svarta eller det svårsmälta. Aldrig nånsin mina innersta tankar, oavsett vad det gäller.

Kanske är jag inte tillräckligt anonym här. Vilken motsägelse – att ha en blogg där man kan skriva öppet om allt men ändå vara anonym.

Jag är visserligen duktig på att skriva kryptiskt, har alltid varit, men det känns fel att göra det här. Å andra sidan, så kanske jag inte borde oroa mig så mycket eller ens känna mig hindrad. Det är ju inte så många som läser den här bloggen ändå. Men jag kan verkligen känna mig trött på den här munkavlen jag har på mig jämt och ständigt. Jag kanske borde ifrågasätta varför jag känner så. Det är väl inte så att mitt liv ska vara allas angelägenhet? Varför har jag ett behov av att bli läst på det sättet, av att vara intressant för andra? Ninjapojken har ställt mig den frågan ibland,om det är viktigt för mig. Nån sorts jakt på bekräftelse. Han har vare sig Twitter, Facebook, eller Instagram. Han har inte det behovet. Behöver inte bli sedd på det sättet. Behöver inte känna att han kanske kan influera eller inspirera med den person han är. Så varför vill jag det? Och varför tror jag ens att jag besitter den kapaciteten?

Intressanta frågor, men jag har inga svar just nu. Kanske senare. Kanske är det bättre att skriva pappersdagbok. Vi skriver ju alldeles för lite för hand numera.

Ibland undrar jag vad vitsen är med att jag har en personlig blogg. Den här bloggen skapades för att vara öppen, olåst från communities som LiveJournal. Tanken var att fler...