Solstråle

I filmen Take This Waltz talar huvudpersonen under en kort stund om sin melankoli. Hon beskriver hur hon ibland kan se en strimma solljus landa på ett visst sätt på trottoaren och allt hon vill göra då är att gråta. Jag förstår den känslan – mer än jag vill erkänna.

Jag ser mig själv som en känslomänniska. Minns vissa av mina tidigaste minnen lika klart och tydligt som om de hände igår. Oftast har det att göra med stunder då jag var överlycklig, eller när jag var som ledsnast. Tyvärr kommer jag mer ofta ihåg de dåliga stunderna. Varför vet jag inte. Kanske har jag en smula självplågare i mig också.

Det krävs inte mycket för att jag ska bli eller känna mig ledsen. Sänkt. Har aldrig sett mig som high maintenance, men jag kanske är det, på mitt eget lilla vis. Jag vill ha vissa saker, önskar mig dem. Nu talar jag inte om materiella ting, utan om något så enkelt som SMS. Jag vill ha ett visst språk, jag behöver att höra saker på ett visst sätt för att jag ska kunna förstå dem – ta dem till mig. Jag kan titta på en mening och förstå att den är välmenande på alla sätt och vis, men för mig kunde den lika gärna vara en spark i skrevet, för den säger inte det jag behöver höra. Det som matar min själ. Så jag blir ett tomrum.

Och jag måste säga att jag känner mig så ganska ofta. Som ett förbannat tomrum. Som ibland kan pressa fram lite tårar. Och det är en skitsak att vara ledsen över. Jag förstår det. Precis som Margot i Take This Waltz inser att det inte är nåt fel på solstrålen som lyser så fint. Men den gör henne ledsen ändå. Hon är melankolisk. Och då kan även vackra ting få en att gråta. Som kärlek.

Även om jag kan bli ledsen och nedslagen för småsaker så kan även små små ting göra mig oändligt lycklig. Som att vara vaken 20 minuter extra för att titta på nån rolig video. Eller krama ett gosedjur. Eller dricka en kopp te. Eller ta en promenad i regn. Eller somna in till en god natts sömn medan nån håller min hand. Så jag är nog inte helt förlorad.

Kanske handlar det mera om att våga be om saker. Jag är inte en öppen bok, långt ifrån, men jag berättar mer än gärna min historia för den som vill lägga den tiden. Ibland kanske jag tar upp samma sak i flera kapitel, fast från olika vinklar. Så länge jag vet att det finns nån som lyssnar så kommer stegen kännas lättare och bördan kommer lyfta. Första steget var att skriva det här.

2 reaktion på “Solstråle

  1. Jerry Olsson

    Jag blir berörd när jag läser det här inlägget, för jag känner igen mig själv en del i detta. Jag kommer mer ihåg de dåliga tiderna jag har upplevt, under min skoltid som sårat min själ rejält. Det har satt permamenta sår. Du är inte ensam att känna som du gör, men det är klart att du skriva om det om du vill.

    Små ting som gör en glad är verkligen uppskattande när man mår dåligt och har en dålig dag.

    Jag lyssnar mer än gärna på din historia. När och om du vill berätta den. Du vet vart jag finns. 🙂
    Jerry Olssons senaste bloggpost: Sätrapôjks 32 favoriter bland spel, spellåtar och karaktärer. Plats 22.

    Svara
    1. Anna Inläggsförfattare

      Jag skulle vilja bli bättre på att komma ihåg de bra sakerna istället, och att våga be om saker.
      Den man kämpar med mest i livet är alltid en själv.

      Svara

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge