Idag var dagen. Dagens dag. Dagen jag varit nervös inför, planerat inför, drömt inför. Inget fick gå fel. Inget, inget, inget.

Allt var perfekt. Stämningen. Musiken. Ryggradsrysningarna.

Stod först i kön. Stötte på Simon Lundström och stod och pratade kanske 10 minuter.

Portarna öppnades.

Jag var först in. Ett bord. Människor, däribland Orvar Säfström, men jag såg bara en. En person jag vinkat till ca 1 timme tidigare när han ställde sig upp i ett publikhav som dånade av applåder.

Yasunori Mitsuda.

The man, the myth, the legend. The one and only.

Nu skulle jag få träffa honom.

Rummet kändes enormt när jag ensam stegade fram mot bordet. Jag nådde målet. Jag bugade djupt, Yasunori bugade tillbaka.

Jag skakade hans hand, tackade för hans arbete, undrade om han kunde signera två skivor jag tagit med mig (Xenogears OST och an cinniùint), vilket han gjorde, noggrant och med dagens datum. Jag frågade vilket av hans verk han själv tyckte bäst om. Han slängde sig tillbaka i stolen och riktade blicken mot taket, tydligt fick han en nöt att knäcka. Han lade sen händerna kring mitt Xenogears soundtrack och sa ”this one”. Jag berättade att jag även hade Xenogears Myth, men att jag inte ville ta med mig för många skivor för att överrumpla honom. Han skrattade och sa att han förstod. Jag samlade ihop mina skivor och sa ”arigatou”, han sa ”arigatou” tillbaka.

Jag kände att en kö började byggas upp bakom mig och lite stressad flyttade jag mig mot Orvar, växlade några ord med honom, samt tre kvinnor ur orkestern och dirigenten.

Kände att jag hade gjort det jag kommit för att göra. Går därifrån med ett leende på läpparna. När jag kommer ner för trappan möts jag av en anställd som säger att när jag väl gått därifrån kan jag inte komma tillbaka. Jag säger att jag förstår det och tackar för kvällen.

Ute väntar Ninjapojken, vi ska gå nånstans att äta. Efter en lång dag med jobb, ingen lunch och en konsert på det så behöver magen fyllas med något.

Jag berättar om mitt möte, jag bubblar av lycka – tills det slår mig.

Jag glömde fråga om jag fick ta ett fotografi.

Jag dör dödens död, en avgrund öppnas och jag faller, faller, faller. Det känns som att hela min värld raseras. Hur kan jag vara så dum? Hur gick det till? Jag som hade påmint mig själv om och om igen om vad jag skulle göra.

Tårarna tränger fram men jag forcerar tillbaka dem. Man kan ju inte sitta och störtböla på en restaurang.

Jag mår så illa. Jag hatar mig själv. Hatar, hatar, hatar. Vill inte leva. Jag är så ledsen.

Det var en chans. EN CHANS. Jag hade den och jag lät den försvinna. Jag kommer drömma mardrömmar i natt och kanske tillåta mig att gråta de här tusen tårarna som bara väntar på att dränka mitt ansikte. My stupid face.

Ninjapojken försökte trösta, försökte få mig att se det positiva i allting. Jag vet. JAG VET ALLT DET DÄR. Men det smärtar ändå.

För att det känns som att jag är fejk, eller fail. Fejk-fail. Jag är en besvikelse för mig själv. För den jag är, eller den jag utger mig för att vara.

Hur kan en person som säger sig älska spelmusik missa ett sånt här tillfälle? Jag dör. Eller jag vill dö. Det känns så jävla hopplöst.

Ja, skratta ni bara. Säg att jag är värdelös, rutten, puckad, ett jävla freak som inte ens kan komma ihåg att ta en bild.

Jag har inget nu. Bara självplågeri. Genom att lyssna på Chrono Cross OST.

Visst, jag har ett minne för mitt inre öga och min hand har skakat hans, men jag har inget att dela med mig av. Som om det saknas bevis.

Men här har ni.

Nu ska jag gå och dö.

Idag var dagen. Dagens dag. Dagen jag varit nervös inför, planerat inför, drömt inför. Inget fick gå fel. Inget, inget, inget. Allt var perfekt. Stämningen. Musiken. Ryggradsrysningarna. Stod först i...