Jag kommer aldrig bli vuxen

Vad är det som avgör om en person är vuxen eller ej? Är det ålder? Är det typ av anställning (dvs, är man mer vuxen om man är chef än om man jobbar som säljare i butik, t ex?). Är det mängden pengar på bankkontot? Är det körkort? ICA-kort? Kreditkort? Handlar det om utbildning? Är man mer vuxen om man gått 5 år på universitet än om man bara har gymnasiebetyg i ryggsäcken? Har det med intressen att göra? En person som gillar att spela golf är mer vuxen än en som gillar att spela TV-spel?

Som DN:s Fredrik Strage nyligen filosoferade om, så är vuxenpoäng något som har varit aktuellt de senaste 10 åren eller mer. Jag kniper dagligen ett antal vuxenpoäng i min egen vardag. Som när jag kommer hem från jobbet efter 9 timmars arbetsdag och ställer mig och diskar den där mastodonthögen av skitiga tallrikar, glas och bestick, trots att jag hellre skulle vilja spela. Eller bara slappa. Skita i allt.

Philip DeFranco uttryckte sin åsikt i frågan i en av hans senare YouTube-videos. Att vara vuxen handlar inte om hur mycket man vet eller hur mycket man har gjort, det handlar istället om ansvar. Och det vill man ju ha, till viss del. Och bor man inte längre hemma blir det ganska tvunget att man tar ansvar för att äta, sova, komma i tid till jobbet/skolan, handla, tvätta och allt annat som hör ett hushåll och upprätthållandet av ett liv till.

Igår innan jag och Ninjapojken somnade så sa jag att jag inte alls känner mig vuxen. Och detta har nog flera anledningar, men en av dem är att jag fortfarande har enormt många minnen, tankar och känslor från min barndom, som lever aktivt i mig än. Alla gånger jag blivit förorättad, orättvist behandlad, sårad, mobbad, utstött, ledsen, besviken, rädd, övergiven, eller inte ens fått min mest basala rätt försvarad – de sitter kvar i mig. Som emotionellt klister. Jag känner mig fortfarande som den där lilla flickan, som grät ensam på sitt rum och tröstade sig med sitt favoritgosedjur.

Och gosedjuren – de älskar jag fortfarande. Tar hand om. Och de låter mig älska dem. En sorts obesvarad men ändå fullkomlig kärlek. Något att få spilla all min omtanke över, utan risken att bli nekad, åsidosatt, eller ratad av. Som ett barn, men ändå inte.

Jag fyller 30 nästa år. Flera personer jag mött säger att de inte trott att jag är i den åldern. Jag tackar för det. Men min ålder säger mig, och kanske andra, att jag borde vara mamma vid det här laget. Min mamma fick mig vid 27 års ålder. Men jag ser mig fortfarande som ett barn. Som kan vara sådär bångstyrigt egoistisk och bara tänka ”min och mitt”. Min tid, mina pengar, mina drömmar, min kropp, mitt liv. Tanken om att ha ett annat liv att ta ansvar för, på ett mycket större sätt än mitt eget, skrämmer mig. Trots många års arbetslivserfarenhet är jag fortfarande underbetald – jag har knappt råd att mata mig själv vissa månader. Jag har drömmar, vill bli något annat, vill skaffa mig en utbildning och uppskattas för den jag är och vad jag kan. För trots min ålder är jag fortfarande inte tillräckligt respekterad för mina åsikter eller mina kunskaper. Saker skyfflas under mattan, jag får höra ”nej” lika ofta som om jag tjatade om att få godis innan maten, jag lever i en ”lilla-gumma-attityd”. Så är det egentligen så konstigt att jag inte ser mig själv som vuxen?

Jag försöker hela tiden hävda min rätt och mig själv, men efter så många år av denna sorts ”förtryck” så blir jag väldigt lätt upprörd och tappar tålamodet när ingen lyssnar. Och höjer man som tjej rösten, bara en smula, så är man genast ”hysterisk” och man ska ”lugna ner sig”. Hela tiden är det andra människor som står i vägen för att jag ska växa upp. Bli vuxen.

Så jag håller mig i skymundan, försöker värna om mitt inre barn, som blir omsprunget, trampat på och knuffat ner i sörjan gång på gång. Ingen annan vill ju att jag ska växa upp, så varför ska jag fortsätta vilja det? Jag avsäger mig alla krav som ställs på en vuxen person. Jag gör det som krävs för att jag ska kunna betala räkningar, ibland är jag extra duktig och håller efter diskberget, men jag tänker inte sluta fantisera. Jag kommer fortsätta att fly den bistra verkligheten genom mina rollspel och deras musik, jag kommer fortsätta krama på och prata med mina gosedjur (som ändå är de enda som lyssnar på riktigt), jag kommer fortsätta att känna mig som 19 år och kämpa för att ha barnasinnet kvar.

 

6 reaktion på “Jag kommer aldrig bli vuxen

  1. Robert

    Personligen så tycker jag väl att det är lite fel att kalla en för vuxen om man tar ansvar. Vissa personer kan helt enkelt inte ta ansvar av diverse anledningar. Det kan vars psykisk ohälsa, fysiska förhinder eller annat handikapp.
    Att vara barnslig anser inte jag alltid behöver vara något dåligt heller. Jag själv vägrar till viss del växa upp, och för ett tag sedan så pratade min pappa med mig om att han inte känner sig alls annorlunda i sinnet än han gjorde för 20 år sedan. Han är fortfarande osäker på sin roll som förälder. Han vill fortfarande fly från jobbiga saker. Dessutom spelar han.
    Jag själv är bara ansvarig i den mån att jag bara gör det som verkligen behövs. På kvällarna förvandlas jag till mitt vanliga jag som inte tar ansvar för något, utan bara gör det jag känner för. Yay för att inte växa upp! Yay för att kunna ta ansvar utan att döda sin personliga sida.
    Roberts senaste bloggpost: Angående BLOGGOTY11

    Svara
    1. Anna Inläggsförfattare

      Vad härligt att höra detta från dig, som är förälder, med allt det där läskiga ansvaret. 🙂 Kanske är det också då man blir en bättre förälder, för att man i mångt och mycket vet och minns hur det är att vara liten.
      Så länge man gör saker som gör en själv glad och som inte skadar andra så kan det ju inte vara fel! 😀 *kram*

      Svara
  2. Jan Lindgren

    Mitt intryck är att vi är en generation som inte vill bli ”vuxna” för att vi har sett våra föräldrar och människor runt dem och de var ”vuxna” och hade bara en massa ansvar och aldrig något kul. Det är helt enkelt inte roligt och för seriöst att vara vuxen i vår värld.

    Men så behöver det ju faktiskt inte vara. 😀
    Jan Lindgrens senaste bloggpost: Edguy – 2011

    Svara
    1. Anna Inläggsförfattare

      Nej, det behöver inte vara trist att vara vuxen. Eller människa, överhuvudtaget. 🙂 Därför är jag väldigt tacksam för alla mina intressen som jag håller i med ett järngrepp. (Hellre det än en järnnia. ;P)

      Svara
  3. Robert

    Vill bara lägga till att jag tycker dina bloggar är skitsnygga, både denna och rpgaiden. Vet inte om jag sagt det innan. De har verkligen en snygg stil som gör det trevligt för ögat att vara på din blogg. 🙂 *kram* till dig också 🙂
    Roberts senaste bloggpost: Tillbakablick v.49

    Svara
    1. Anna Inläggsförfattare

      Nämen, vad roligt att få höra det! 😀 Vilken överraskning! Jättetack för den komplimangen! *kramar*

      Svara

Lämna ett svar till Robert Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge