Min mormor brukade alltid säga ”det blir jul ändå”, som en kommentar till när folk klagade kring att det inte skulle snöa, eller att de inte hade pengar att köpa julklappar för. Idag är det första advent och även om julstakarna står och lyser i mina fönster så känner jag mig, mer än nånsin, väldigt långt ifrån julen. Mammas och pappas renovering gör att vi i år ska fira jul kring en plastgran till ett värde av 400 kr. Ja, ni kan ju tänka er hur den kommer att se ut. Ingen riktig gran liksom. Det är ju inte klokt. ”Det blir jul ändå” säger mamma. Hon tar efter mormor hör jag…
Den senaste månaden har jag levt under en hög med stress. Som vanligt finns det mängder av anledningar, vissa mer prominenta än andra, som mer jobb, större krav, tunnare plånbok osv. Detta har resulterat i en brutal mängd spänningshuvudvärk, koncentrationssvårigheter, virrighet, trötthet, sömnsvårigheter, mardrömmar osv. De senaste två veckorna har jag tvingat mig själv att ta egen tid och sett till att lägga mig innan elva de flesta dagar. Det har varit bra, till större del. Jag har fortfarande inte hunnit med allt jag skulle vilja hinna, men – jag får acceptera att det är så just nu. Att bränna ut sig känns ju inte som ett bättre alternativ, då blir ju definitivt inget gjort.
Men det är nu när julen smyger sig på, som jag verkligen märker att denna jul inte kommer bli som de tidigare. Jag har snart noll kr på mitt konto och kommer sannolikt få leva på allmosor från mina föräldrar större delen av december. Med andra ord – julklappar är inte att tänka på. Kommer väl försöka trixa fram nånting smått ändå, jag vill ju så gärna ge till dem jag älskar. Fast det är nu som mormors ord klingar som högst i mitt huvud. ”Det blir jul ändå” – ja, det stämmer. Och julen handlar ju trots allt inte om vem som kan ge bort mest och flest saker. Det handlar om gemenskap och värme, i en värld där sådant ibland tycks mer sällsynt. En chans för hela familjen att träffas, sakta ner, ta det lugnt och faktiskt få umgås i samma rum, något som är ganska svårt att bemästra alla andra tider på året. På något vänster tyckte universum om mig denna jul och jag lyckades få till lite extra ledighet. Trots att julen alltså infaller lika otursamt som förra året så kommer jag ha hela 6 dagar ledigt. Vilken otrolig lyx. Och vilken chans för mig att ladda mina batterier!
Förutom att min kropp har fått lida lite under all stress, så har även mina egna hem på nätet ekat tomma. Det här är första inlägget på nästan en hel månad. Skammen. Jag undrar hur många som glömt bort mig. Till det inlägget jag skrev förra gången har tre snälla människor lämnat kommentarer. Har jag svarat än? Nej. Som sagt – skammen. Faller tyngre än snö. RPGaiden ska vi inte ens prata om. Det är först nu, när jag greppat efter min egen tid, som jag smått börjat spela Wild ARMs 3 igen. Tacka fan för det. Tecknandet har hamnat i skymundan. Jag som vill. Jag som älskar det. Men jag känner av en sorts musarm och inspirationen har inte infunnit sig. Eller tiden för den delen. Det kommer, jag lovar mig själv att det kommer.
Men här är jag nu. Med drygt en månad kvar på 2011. Tiden går fort och det gäller att låta sig stanna upp och bara känna av. Bara vara. Och även om fattigdomen står för dörren, så ser jag fram emot det julen kommer innebära just denna vinter. Stillhet, närhet, frihet. För tids nog, är även den tiden borta, så bäst att bevara den medan man har den.
Hmpf. Vad är det för fel på plastgranar nu då?
Jaja, jag vet, jag är också uppväxt med riktiga levande granar. Pappa brukade alltid hugga två stycken dagen innan julafton, vi har ju egen mark med en hel del träd, och så hade vi en på nedervåningen och en på övervåningen.
Men nu, köpegran? I stan? Bah. Så vi har plastgran, inhandlad på ICA för ett par år sedan. Och den blir så fin. Det sitter inte i slantarna man ger för den, det sitter i vad man låter den symbolisera.
Så jag blir lite sur när du uttrycker dig nedlåtande om plastgranar. Så det så.
Hannas senaste bloggpost: Procrastination station
Vår tradition har alltid varit att pappa köper en gran, som vi sedan pryder på kvällen 23 december. I o m renoveringen som mina föräldrar nyss gjort av hall och matrum, konstaterade mamma att hon inte ville ha en gran som skulle kunna riva upp tapeter och så vidare. Istället skulle det köpas en stor ståtlig plastgran, för minst en tusenlapp, så att den så mycket som möjligt skulle se ut som en riktig gran. Sedan köper pappa en gran för 400 kr, som förstås inte är lika tjusig som tänkt. (Nåja, jag misstänker att det bara är en temporär lösning eftersom renoveringen kostade ganska mycket.)
Men sen fick mamma en snilleblixt, istället för att ha en gran i matrummet, där man ändå ska trängas med bord och stolar, kan man ju ha granen i vardagsrummet! Och på den platsen finns inga nya tapeter att vara rädd om. Jag tyckte det var en toppenidé och yrkade för att vi skulle köpa en gran precis som vanligt, men nej, det blir plastgran det här året. Och som sagt, det blir jul ändå. 🙂 (Om Ninjapojken firar jul med oss så blir han säkert nostalgisk över ihopsättandet av granen, då hans familj alltid haft plastgran. ^^)
Oj vad jag längtar till jul nu, men det är inte till presenterna. Jag längtar till maten och gemenskapen. Jag kommer antagligen inte få speciellt mkt julklappar och vi snålar även vi med att ge till andra. Vi ser hellre att barnen får en trevlig jul.
Plastgran blir det även för oss, även om jag hellre vill ha en riktig. Det blir helt enkelt för dyrt och för bökigt när man bör i lägenhet. Sedan så kryper vår bebis omkring på golvet numera och sliter i konsoler och äter allt. Kan inte vara så hälsosamt om han äter granbarr. :p
Hoppas sedan att allt blir och är bra med dig. Jag och Elin pratar om dig ibland och hoppas att du inte mår för dåligt. Du är ju trots allt en av de bästa vännerna vi har över internet, och då bryr man sig.
Roberts senaste bloggpost: Ständig tillgänglighet stressar inte mig
:O Oj. Nämen… OJ!
Ursäkta utropet, jag blev bara så överraskad och glad av att läsa att ni pratar om mig. (Jo, faktiskt så kan jag inte tro att sånt händer.) Och speciellt ni, som är mitt favoritpar på nätet, som jag planerar att träffa i framtiden, för att ni är härliga och mysiga och fantastiska på alla sätt. Så tack för den omtanken, den betyder otroligt mycket. 😀 <3<3<3<3
Det enda som var plast hos min familj när jag var liten var kulorna, efter att jag som treåring (eller yngre) hade krossat en glaskula i min hand. Klarade mig dock helt utan skador! Men nu när jag och brorsan varit vuxna länge så är glaskulorna tillbaka. 🙂
Jag tycker det ska bli skönt att bara andas ut. Gå ut på promenader i orten där jag växte upp och vandra bland villorna och se på deras julbelysning. 😉 Gärna i gnistrande snö, men även om det blir en kal jul, så blir det som sagt jul ändå. ^__^ Kram på dig och Elin!
Jag är också för riktiga granar, dels för känslan och för den där härliga doften.
Men jag har en plastgran så det får duga.
Julen för mig ska vara vit, kristallklar och snörik. Nu är det det barmark och riktigt deprimerande. När jag handlade julklappar igår till Malin och Carrie så hade jag inte riktigt den där julkänslan.
Att se dig skriva här igen känns som ett värmande adventsljus. Det har varit tomt och öde utan dig på nätet, så att se dig skriva igen är verkligen jättefint.
Jag hoppas allt är bra med dig – jag har absolut inte glömt dig. Varför ska man glömma en så underbar person som du?
Hoppas det blir ljusare tider för dig, eftersom du förtjänar det så mycket. Precis som Robert skrev, du är en av de bästa vännerna på Internet – och jag bryr mig också.
Jerry Olssons senaste bloggpost: ”John Henry’s Hammer” – Springsteens tolkning är fantastisk.
Jag hoppas att du får snö till jul Jerry. 🙂
När jag var liten, tio år eller något, då var det barmark. Jag var jätteledsen över det då, jag ville verkligen ha snö. Så precis när Kalle Anka var slut och mamma sa att vi skulle öppna julklappar, så började stora, ja enorma, snöflingor falla. På bara en halvtimme eller så låg det som ett tjockt täcke av snö. Jag minns fortfarande hur jag satt i soffan och tittade ut genom fönstret. Det var den bästa julklappen den julen. 🙂
Som det ser ut nu kommer jag inte ha råd med julklappar och det är förstås väldigt tråkigt. Man vill ju verkligen ge till de personer som betyder mest. Men, jag är som alltid, lika glad över att få vara tillsammans, att alla har hälsan, att det finns värme och skratt. Det är väl det man värdesätter mer och mer ju äldre man blir. Man får inte glömma bort varandra.
Och jag är väldigt glad att du inte har glömt bort mig. 🙂 Jag har inte glömt bort dig heller och dina värmande ord, som finns här ute på nätet, som kan verka lika stort och mörkt som natthimlen.
Så tack för din kommentar, och ditt tålamod. Stora kramar. 🙂
Det är ju faktiskt sant att det blir jul ändå, men visst känns det ändå lite tråkigt när sånt som snö, riktig gran och julklappar uteblir. Känner också just nu att pengarna nog inte kommer att räcka till alla klappar, men vi får se.
Jag vill absolut ha en riktig gran, trots att jag inte ens kommer att vara i Stockholm större delen av julen. Men det blir så kort tid med gran annars och jag vill ha doften och myset längre. Jag struntar i alla barr – det är mer känsla med riktig gran 🙂
Beccas senaste bloggpost: Apartment thoughts and Tintin
Hihi, ja lite stick under fötterna gör ju inte så mycket. ^^ Det är en väldigt härlig doft. Men då kommer du ha riktig gran i Stockholm? 😀 Då kanske jag kan passa på och komma förbi nån dag och insupa lite julgransdoft. 😉
Förresten, nu har jag också sett Tintin! 😀 *kramar*
;D Självklart får du komma och hälsa på om det blir gran! Annars också förstås 🙂 Men jag vill verkligen ha gran.
Åh, kul! Vad tyckte du? 🙂
*kram*
Beccas senaste bloggpost: Apartment thoughts and Tintin
Jag tyckte faktiskt inte nåt särskilt om filmen. 🙂
Den var ju fint gjord och så men dramaturgiskt tyckte jag inte att den var särskilt bra. Början var ganska mjäkig och slutet var inte mycket bättre det heller. Filmen haltade helt enkelt. Men det var kul att gå på bio men jag hade nog hellre sett Lånaren Arrietty.
Träffa oss!? Tänk på att vi inte är i närheten av lika trevliga irl. Då är vi människohatande monster som spottar åt solen och gömmer oss under soffan. ;p
Hehe, nä då. Skulle ju vara ql att någon gång träffa dig med tycker ju vi. Är ju bara det att det är svårt med barnen och utan körkort. Ibland är det lite tråkigt att man inte kan åka på evenemang som Gamex och dylikt, men vi får ju i alla fall snacka lite med folk över internet. En dag kanske man även kan träffa trevligt folk som du också. 😀
Roberts senaste bloggpost: Spelminnet: Ett tragiskt farväl
Jag hade ju egentligen tänkt svänga över redan i april detta år, men då blev jag sjuk. Och i somras passade det nog inte när ni var mitt uppe i att packa och flytta.
Men ja, jag tänkte ta bussen till Kalmar när jag är i min familjs sommarhus i Småland. 🙂 En liten dagsutflykt liksom. 🙂 Något vi får höras om så vi kan se vad som går att lösa. Kul vore det helt klart! 😀 Så oroa er inte om barn och bil, jag kommer till er!
Hur skulle man kunna glömma dig? 🙂
Hihi, det vet jag inte, men det kanske kan hända? ^^
HEJ! Vad kul att se dig. 😀 Jag hoppas allt är bra.