Hade missat att Revolutionary Road gick på TV idag. Lyckades i alla fall se den sista halvtimman. Greps inte bara av det fantastiska skådespeleriet och fotot, utan också den hjärtskärande musiken. Den kändes familjär på nåt sätt. Inte så att jag hört den förut, det var första gången jag såg filmen, men musiken erinrade mig om annat. Jag bestämde mig för att gissa att det var Thomas Newman som låg bakom det vemodiga, känslotunga soundtracket. Snart rullade eftertexterna. Och jag hade rätt. Synen av hans namn fick mig att le. Thomas Newman är den ende filmkompositör som har betytt något för mig (förutom Steve Jablonsky (Transformers) och Philip Glass (The Hours)), och hans kompositioner till The Green Mile, Little Women, American Beauty, Wall-E och Erin Brockowich kommer för alltid att vara med mig.
Jag har huvudvärk. Hade ett två timmar långt telefonsamtal med mina föräldrar. Det börjar bra men det blir något annat, speciellt i samtal med pappa. Jag vet att de vill väl, men jag har inte alla svaren, speciellt inte på hans frågor. Jag vet att han inte anklagar mig för nånting, men jag kan ändå inte hjälpa att känna mig som ett stort misslyckande för att jag 1) inte har en utbildning som innebär att jag är nånting 2) borde plugga och bli nånting, så jag kan få bättre jobb och tjäna mer 3) närmar mig 30 och ännu inte har gjort några av de här sakerna. T ex.
Jag får ofta höra från sina föräldrar att jag skulle kunna bli vad jag vill. Jag håller inte med dem. Sen är ju frågan vad man vill också, det är ju inte så att jag vill bli astronaut anytime soon. Men vad vill jag då? Vad är jag bra på? Språk. Svenska och engelska. Tyvärr gav spanskan inte så mycket. Skriva. Jag vet att jag kan det, och även om det inte är perfekt, så är det bra. Jag kan prata. Tänka sig, jag kan hålla låda. Jag kan resonera, analysera, jag är snabb på att lära, noggrann, har relativt stor datorvana, är social och kan samarbeta med andra, men kan även leda om det behövs.
Det lät väl bra? Så vad blir jag? Mitt huvud ekar tomt. Jag har inget svar, inte för mig själv och inte för min pappa som frågar. Jag har ingen plan. Just nu tar jag dagen som den kommer. Och efter det 2 timmar långa samtalet så har jag nu en huvudvärk som inte ens en promenad avhjälpte, jag har tårar som brinner bakom ögonen och även fast jag vet att det aldrig är menat att såra mig eller trycka ner mig eller ens se ner på mig, så är det precis så det känns. Kravbilden är tillbaka. I alla fall som jag ser det.
Jag har många krav på mig själv. Har alltid haft. Göra bra ifrån mig i skolan, vara snäll, inte vara arg, vara till lags, alltid ställa upp på att jobba över eller extra, vara duktig, vara smal, vara attraktiv, kunna sköta mitt hem, passa deadlines, inte göra slut, ställa upp på sex och helst inte gråta, visa svaghet.
Men jag gråter nu, hårt och okontrollerat. Det finns ingen plats för snedsteg i det här livet. Allt ska vara rätt från början och om man kommer ifrån ”planen” så hamnar man där jag är. I ingenmansland. I outbildad-ville. Det verkar inte vara en stor bedrift att jag började jobba 4 dagar efter att jag tog studenten. 1½ senare flyttade jag hemifrån och började plugga. Insåg efter 1½ år där att det var en återvändsgränd och flyttade hem igen, började jobba igen. Pluggade lite strökurser, bland annat engelska. Fick högsta betyg. Sa upp mig igen och påbörjade en KY-utbildning. Ett halvår senare kändes det också fel, hoppade av och var arbetslös i två månader, fick sedan mitt andra jobb. Jobbade där i 4½ år, engagerade mig fackligt, blev skyddsombud, köpte bostadsrätt. Bytte arbetsgivare för ett år sedan.
Och nu är jag här. Vilse. Tillintetgjord. Gammal. Ingenting att visa upp. Gymnasiebetyg, även om de är bra sådana, är inget man kan leva på i längden. Det är bra att vara utbildad. Bra att ha en titel. ”Jag är utbildad bla bla bla.” Och jag vet inte. Vad vill jag bli? Vad kan jag? Det var så länge sedan jag satt i en skolbänk att jag undrar om jag kommer klara av det. Jag orkar inte med att välja fel igen för att sedan hamna i rävsaxen igen, med ett alltför lågavlönat jobb och en dunkel framtid. Då det bevisligen är väldigt dåligt att välja, men upptäcka att man valt fel, så är det bättre att inte välja nånting alls. Så här är jag. På samma punkt som för 5 år sedan egentligen.
Inget blir lättare med tiden. Rävsaxen nyper hårdare och hårdare. Såret växer sig större, men jag vågar inte fly. Istället lever jag med min frustration, med besvikelsen över mig själv och hur mitt liv blev, och med känslan att så tänker mina föräldrar också. Jag försöker ta mig framåt, jag försöker bli nånting. Men jag kan inte skynda fortare än en dag i taget. Och med ögonen fulla med tårar är min vy ofokuserad och suddig. Mest av allt känns det tungt att det inte riktigt är oki att vara bara jag.
Jag sitter här och läser dina ord och jag känner igen mig i nästan allt du säger. Jag har precis som du haft ett osynligt krav på mig, även om min familj är underbar och stöttande så vet jag att de på något sätt tycker att jag borde ha gjort något med mitt liv. Jag började på sjuksköterskeprogrammet och tyckte att det skulle bli riktigt kul, men någonstans tappade jag lusten för det. Mycket hade nog att göra med min oförmåga att stänga av känslor när det är så nära inpå en. Jag klarar inte av att skärma av mig. Jag skulle inte klara av att se folk jag pratat med dö eller bli sjuka, men oavsett varför så klarade jag inte av att fortsätta utbildningen. Mitt andra försök var lärarutbildningen. Jag tänkte i mitt stilla sinne att det skulle vara roligt att lära barn ordentlig engelska, men när jag insåg att jag inte skulle få fil. kand. i engelska så tröttnade jag. Just nu läser jag bara strökurser på distans för att det är kul, men jag kommer nog aldrig få en hel utbildning där jag stolt kan säga att jag är utbildad till si eller så.
Jag orkar inte med samhällets krav och för det mesta tittar jag på mig själv och tänker: ” Vad har du åstadkommit i ditt liv? Du fyller snart 29 och har inte gjort något med ditt liv! Skäms du inte?” Och ja, jag skäms, men samtidigt orkar jag inte bry mig.
Jag har inte klarat av gymnasiet, men jag har 15 platinumtroféer, vad säger det om mig? :S
Jag vet att jag har intelligensen att klara av det jag vill göra, men jag vet inte vad jag vill göra, och jag frågar mig hela tiden varför måste man bli något? Varför kan man inte bara vara den man är.
Jag inser att denna kommentar blev lång och säkerligen riktigt förvirrande eftersom mina tankar irrar runt och är svårfångade så de skrivs ner ”as is” annars skulle de inte fastna alls. Det blir kanske bättre framöver, men det jag ville ha sagt är:
Du är bra som du är! Du är bäst på att vara du, och det kan ingen ta ifrån dig. Krav utifrån kommer vi aldrig undan, men det viktiga är att inse att det inte är målet som är det viktiga, det är resan. Så låt resan bli kringelkrokig och gör många avstickare. En dag kommer du hitta det just du vill göra och då kommer det kännas rätt, men man kan inte tvinga sig att hitta sig själv för vi är fruktansvärt bra på att gömma oss från oss själva (Gud, vad jag är mysko!).
Framöver kommer ett blogginlägg från mig med samma tankebanor, men jag måste samla ihop mina irrande tankar för som det är just nu tror jag det är svårt att förstå vad jag vill ha ut av dem. 🙂
Hoppas du inte fick huvudvärk av denna kommentar och fortsätter vara den du är, för jag tycker du är bra. Precis som du är! *Kram*
Elins senaste bloggpost: En dag bara för barnen
Du ska veta att jag är otroligt tacksam över att du skrivit en såhär lång och fin kommentar till mig. <3
Inte på något sätt svamlig! Inte på något sätt för lång!
Jag är glad att jag inte är ensam om att känna såhär, även om det förstås inte är kul att nån av oss gör det. Och visst vore det fantastiskt om osynliga krav kunde försvinna i ett nafs. Jag gör mitt bästa och jag ska försöka komma till en punkt där jag är nöjd med alla aspekter av mitt liv. Med det inte sagt att saker kan vara perfekta, nåt sånt finns inte, men att man i alla fall känner en stolthet.
Stort tack igen för din kommentar. Jag ser fram emot att läsa ditt inlägg. 🙂 *kramar*
När jag läser om allt du har gjort känner jag att det är en otroligt stor bedrift. Det ligger en enorm styrka i att kunna inse att man valt ”fel” väg (man kan oftast inte hitta rätt direkt) och den tid du lagt på sådana omvägar är också meningsfull eftersom du lärt dig vad som inte passar dig.
Jag är väldigt imponerad av dig och det du lyckats åstadkomma hittills. Faktiskt. Och utbildning är inte allt. Din arbetslivserfarenhet tror jag också väger tungt även om du inte vill arbeta i samma bransch i framtiden.
Bara för att man utbildad till något blir det inte enkelt. Jag känner mig lika vilsen som du. Jag känner oftast inte att min utbildning varit ”den rätta”. Jag tror ibland inte att det här jobbet är något som jag kommer att vilja/kunna ha i framtiden. Ibland tänker jag ”Var jag inte ämnad för något mer?” och ”Om jag verkligen hade vågat hade jag inte kunnat bli det, det eller det i stället?” Men sedan tänker jag att det fanns en mening med det. Jag hade säkert inte klarat av de där andra jobben. Jag känner inte ens att jag klarar av mitt nuvarande jobb/yrke.
Förlåt mitt svammel! Vill mest bara säga att jag förstår din vilsenhet och viljan att vara perfekt och lyckad i allt. Men i stället för att försöka vara lyckade borde vi försöka vara lyckLIGA. Med det vi har och det vi är.
Ditt arbete är trots allt bara arbete. Det är inte DU. Du är en fantastisk människa på alla sätt och det oavsett yrke och utbildning! <3 <3 <3
Stora kramar och tack för i går!
Rebeccas senaste bloggpost: Graduation ceremony
Åh en så fin kommentar! I am not worthy! ^^;;;;
Först och främst vill jag be om ursäkt för att vi inte hann säga ett ordentligt hejdå vid tunnelbanan! :/ Det var inte meningen. Så onödigt att stressa när man kan krama på sina vänner istället. Oh well. Nästa gång så!
Sen vill jag säga att jag är VÄLDIGT imponerad av det du har åstadkommit med ditt pluggande! Framför allt för att du har tagit dig igenom den, även fast du kanske inte gillat alla kurser och kanske vissa saker har varit svårare än andra, men DU HAR KLARAT DET! Det är det jag saknar. Jag pallade inte Gävle, t ex.
För saken är den, att även om du nu har en utbildning, som säger att du ”är ett visst yrke” så finns det ingenting som säger att man inte kan omskola sig! Så jag ser absolut inget negativt i att du har tagit din examen, att du nu har sommarjobb och sen kommer påbörja ett jättefint jobb nu till hösten. Du kanske jobbar med det några år, bygger upp en ekonomisk grund, men sen kanske du också inser att du vill göra nåt annat, och då kan du göra det!
Jag borde förstås peppa mig själv lika mycket som jag gör dig, men – det har gått 10 (!!) år sedan jag gick ut gymnasiet och sen dess har jag visserligen inte varit liggandes på en soffa med A-kassa, men jag har heller inte kunnat lyfta mig till nya höjder. Och jag känner mig så stressad över min ålder. Hoppsan, är man snart 30 så har man ju levt mer än 1/3 av sitt liv och tja, jag är halvvägs till pension ju. Det känns som att jag inget kommer att hinna! Även om jag bestämmer mig för att driva igenom något, precis som du har gjort.
Hursomhelst, nu svamlar jag med. Det jag vill säga är att DU imponerar mig väldigt mycket, och du ska ha stort tack för dina stöttande ord. Du är bäst! <3<3<3<3
Klart du är! Tack själv för dina fina ord ;O; <3 <3 <3
Ingen fara. Vi får kramas desto mer nästa gång i stället! 😀
Det är sant att det alltid finns tid att byta bana, och detsamma gäller för dig. Du är inte på långa vägar för gammal för det! Men jag vet hur det känns… Jag blir också hemskt stressad av att tiden bara går och jag känner att jag inte hinner med någonting och att det är för sent för allt. Fel, fel, fel!
Jag vet inte om det är så beundransvärt, att envist kämpa på och genomföra något man inte är helt säker på "bara för att" men TACK för att du är imponerad! <3 Hoppas innerligt att jag kommer att klara av jobbet till hösten.
Stor kram på dig!
Rebeccas senaste bloggpost: Graduation ceremony
Jo men det är faktiskt det! Att ha MODET att fortsätta, även fast man inte är säker (för egentligen – när kan man nånsin vara det?), och inte bara tänka ”nej, nu orkar jag inte mer, jag skiter i det här” och hamnar på nåt random slöjobb som vilken jeppe som helst klarar av.
Du kommer klara av ditt jobb! Tro mig! Du är så duktig och alla dina kollegor tycker om dig och ser fram emot att få ta emot dig. 🙂 Jag tror att det kommer bli härligt.
Hoppas att tapetseringen kommer igång snart!
KRAM! <3