Här sitter jag i min ensamhet och dricker te. Klockan närmar sig midnatt men jag är inte riktigt trött än.
Den här veckan började dåligt och det låter ju förstås konstigt. Jag fyllde ju år i måndags, det om något är väl positivt? Well, det var dåligt i alla fall, lite ångest blandat med en väldans massa tankar. Jag tror inte att det var en begynnande 30-årskris, det var på riktigt. Med lite stöd från en vän kunde jag i alla fall ta tjuren vid hornen. Det här med kommunikation är verkligen det svåraste som finns och när det misslyckas kan det skapa stora sår som aldrig kan läka. Jag är en kämpe – ibland en dumdristig sådan – men jag ger mig inte i första taget. Många har de gånger varit då jag borde reagerat så, men nu var det bra att vara som jag är och kunna säga det jag hade att säga. Inte allt, men mycket, blev sagt. Stenen föll från bröstet. Det blev bättre och min förhoppning är att nya frön blev sådda på nytrampade stigar. Ingen återvändo.
Jag är modig. Modigare än jag nånsin har varit. Ingen tvättäkta hjälte ännu, ens i mitt eget liv, men det tar sig. Fånigt då att jag tyckte det var läskigt att sova ensam igår. Ninjapojken var här från måndagskväll till lördag eftermiddag. Nästan en hel vecka. Tiden bara rann iväg. Vi hade roligt, tog det lugnt, gjorde våra egna grejer, gjorde saker tillsammans, lagade mat, pussades och kramades, sov, vaknade, skrattade. Igår var lägenheten konstigt tyst. Jag är ganska lättskrämd av mig och en rolig bok fick hålla mig sällskap innan jag släckte lampan för att sova. Bestämde mig för att berätta för Ninjapojken att det kändes tomt utan honom. Han hade också känt av ensamheten.
Jag som alltid varit så mån om min egen tid. Jag som alltid välkomnat ensamheten, vårdat den, önskat den. Kanske har det att göra med att vi fungerar tillsammans, på samma yta. Ibland sägs det inget på ett tag, för vi är upptagna på varsitt håll, men det är oki. Det är skönt. Man vet att den andre finns där och när som helst kan jag lägga undan min handkontroll, få honom att lyfta blicken från sin bok och ge honom en puss eller två. Det funkar. Det finns där. Inget tvång. Inget tjafs om att göra allt tillsammans, förutom det man vill göra förstås. Det är en vardag jag inte är van vid, men jag fick mersmak av denna knappa vecka. Förmodligen kommer det gå bättre att somna i natt, men för vad det är värt så är det skönt att inte per automatik göra ensamheten till sin bästa vän. Visst klarar jag av att vara ensam, men det finns ett bättre alternativ – att vara tillsammans med Ninjapojken. Inte för att jag måste, inte för att jag behöver, utan för att jag vill. ♥
Det låter som du har något riktigt mysigt på gång!
Faktum är att det har varit mysigt ganska länge nu men det här är lite på en ny nivå! 😀 Tack!
Att ha vänner som stöttar en i svåra situationer är bra skit! 😀
You know it! 😀 Något av det bästa man kan ha! ^^
Vad mysigt det är att känna som du gör med Ninjapojken. Är glad för din skull. 🙂
Tack så mycket! 😀 Det är en warm fuzzy feeling. Sånt tycker vi om! ^^
Det är ett känslostarkt och vackert inlägg!
Jag älskar det sista det du skrev i slutet – citerar dig:
”För att jag vill.”
Det är mycket vackert. 🙂
Och ja, du är modig. Det vet jag att du är!
Tack Jerry! Vet du, jag gillar just den biten också om jag ska vara ärlig. 😉 Det är tur att man kan vara modig även fast man är rädd. 🙂
Åh vilket inlägg. Först: Kram på dig. Modiga, starka du!
”Det här med kommunikation är verkligen det svåraste som finns och när det misslyckas kan det skapa stora sår som aldrig kan läka.”
Det här kan jag verkligen skriva under på. Kommunikation är svårt för alla, men när man dessutom har extra kommunikationsvårigheter så blir världen ibland ett helvete.
Du är fantastisk som kämpar på även när det är svårt och jobbigt. Jag försöker också men ger upp för lätt… det är peppande att läsa att nån annan klarar av att kämpa. Jag kanske också kan, liksom?
”Kanske har det att göra med att vi fungerar tillsammans, på samma yta. Ibland sägs det inget på ett tag, för vi är upptagna på varsitt håll, men det är oki. Det är skönt. Man vet att den andre finns där”
Precis så ska det vara <3 Min sambo och jag har inte varit ifrån varandra några längre stunder (och inga nätter) på snart 4 år. Vi går ändå inte varandra på nerverna för vi, som du så fint sa det, "vi fungerar tillsammans, på samma yta". Han finns där, en bit bort, och gör sitt och jag vet att jag alltid kan vända mig till honom om det är nåt. Det är så fint att läsa att du upplever samma sak med Ninjapojken för det är en vacker sak <3
Wow… Den här kommentaren är episk! <3<3<3<3 :'D
Jag har varit konflikträdd större delen av mitt liv, och mycket av samtalen jag hade med min kurator handlade om att jag har kvävt mig själv nästan hela livet. Inte sagt ifrån, inte höjt rösten, inte sagt vad jag velat, bara för att jag varit rädd för att andra kanske ska bli arga på mig, vilket också rotar sig i rester från barndomen.
Hursomhelst! Jag bestämde mig för att ge mig rättigheten att säga vad jag tycker, eftersom jag måste leva med mig själv och det är jobbigt att gå och må dåligt när jag inte behöver. Så jag ger mig själv den styrkan, att jag hellre tar risken att nån blir arg (även fast det är sällsynt) än att jag går runt och avskyr mig själv. 🙂 Lite så. Och självklart, självklart kan du också! Jag tror på dig!
Åh, det låter fantastiskt att ni har hållit ihop så länge. Det gör mig verkligen glad. 😀 Inget obekvämt, bara naturlig symbios. Tack så mycket för denna briljanta kommentar! *kram*
Åh! Så fint skrivet. Det är så det ska kännas i ett förhållande. Att man tycker så mycket om varandra att man bara kan vara i varandras närhet utan krav. Att kunna pyssla med sitt men ändå veta att någon finns där för en om man behöver det. 🙂
Tack så mycket! 😀
Ja precis såhär vill jag att det ska vara. Det har alltid varit min önskan. Där andra förhållanden inte har varit på detta sätt, av olika anledningar, så har jag alltid eftersökt min ensamhet igen. Men inte den här gången. Nu kan man vara ”ensam tillsammans”. Liksom. ^__^
Så fint!
Jag känner så väl igen det där med att kunna pula med sitt fastän man är tillsammans. Det är lite av ett mått på förhållandet för mig, om man kan ge varandra det utrymmet att vara ensamma tillsammans. Så härligt att höra att ni kan ha det så. <3
Tack! 😀
Visst är det himla härligt att ha det så. Totala motsatsen till hur jag har haft det förr. Och du har så rätt så, att kunna vara ensamma tillsammans är verkligen en bra måttstock. 🙂
Åh, vad glad jag blir din (er) skull ^__^ Alla andra har skrivit så fina kommentarer redan, men jag vill bara säga att jag blev glad och rörd av ditt inlägg. Det verkar som ni har tagit ett steg framåt. Kram <3
Men bara för att alla andra har skrivit fina kommentarer betyder inte det att din inte är lika efterlängtad/bra/glädjespridande. 😀 Vad fint att du blev rörd, nu blev jag rörd för att du sa så. ^__^ Kram! <3<3<3<3
*kram*
Låter som en bra vecka till slut. 🙂
Ja det blev ju det. 🙂 Som tur var! *kram*