Vart börjar man?
Ögonen bränner idag. Hjärtat väger tungt. Jag är medveten om att livet för det mesta är ganska bra, ändå kan jag undra vad meningen med allting är. Vart är jag på väg, har jag ens ett mål? Jag ställer mig frågande till det mesta just nu.
Jag har under en längre tid gått till jobbet med ett brett smajl, med tanken om att ingen ska kunna slå mig på fingrarna eller tycka dåliga saker om mig. Jag har lyckats, vänt vinden, ändrat inställningar och så vidare. Nu ser jag väggen framför mig, den jag inte lyckades väja för förra gången ögonen brände och jag kippade efter andan. Är det här på riktigt?
Jag sviker mig själv, gång på gång. Sätter upp små mål, inget överväldigande för sådana klarar man aldrig. Men även de små målen ser jag till att förstöra. Även om jag lyckats ett tag så ser jag till att göra mitt bästa för att lägga ut fällor så jag ramlar och skrapar knäna. Börja om igen. Må dåligt. Känna sig värdelös. Tänka att det aldrig går framåt – bara käpprätt åt helvete.
Jag tvivlar. På allt och alla runt omkring mig. Den enda fasta, konstanta punkt jag har just nu, det är spelen.
Spelen har räddat mig en gång tidigare, när jag var i en djup depression i början av 2006. *torkar några tårar* Jag har inget annat som definierar mig. Spelen är också det enda i mitt liv som inte kan vända mig ryggen.
Jag tror inte att folk förstår. Vad har jag att gråta för? Allt som är så bra. Men jag vet inte om det är det. Inte om jag sitter och gråter ensam framför min dator halv elva på en tisdagskväll. Vad är det som kan vara bra då? Kan ni säga det till mig?
Jag tror inte på framtiden. Jag vet inte hur den kommer se ut. Jag vet inte vad jag vill ha ut av den. Jag litar inte på nånting och allra minst mig själv. I samma veva som jag ser andra människor lyckas (det kan vara vem som helst; vänner, Blondinbella, random folk på nätet), vill jag känna glädje för dem, men samtidigt slår jag också ner på mig själv. ”Varför är inte du lika bra? Varför har inte du lyckats? Varför är det ingen som vill ha dig? Varför kämpar du inte lika hårt? Varför lever du på hoppet?”
Jag känner mig så misslyckad.
Och jag känner mig så inträngd i ett hörn. Vissa saker förstår jag inte, hur de kunde hända, hur jag lät dem hända. Varför kommer jag aldrig till mitt eget försvar? Och varför är jag alltid den första som säger att jag förtjänar att hatas? Jag vet inte hur jag hamnade där jag är nu. Jag minns inte ens vissa delar av mitt liv som förmodligen var de mest lyckosamma och produktiva. Har de ens hänt? Och varför hamnade jag här?
Jag vågar aldrig säga nåt. Jag lider alltid i det tysta. I nästan varje stund av mitt liv så står ångesten bredvid mig. Det är ensamt, men vi har varandra.
Det känns som att hela mitt liv är för sent. Jag ångrar allt. Och inget kan jag ändra.
*kram*
*kram tillbaka*
*kram*
*kramis*
Hoppas det känns bättre snart. /kram Jag vet att mina ord kanske inte hjälper så mkt, men jag vet att du kommer att klara dig. Ibland kan det kännas skönt att veta att ngn ser upp till en och beundrar en, för jag är en av dem.
;_; Jag… vet inte riktigt vad jag ska säga. ”Tack” känns så himla futtigt. Hursomhelst så är vetskapen av att vara beundrad (?!) av någon som jag beundrar (<3) en bra tröst. Så tack, så väldigt mycket. Jag hoppas verkligen att vi kan träffas nån gång, du, jag och Xareena. 🙂 *kram*
Jag håller inte med, men misstänker att du inte vill höra att du har fel på somliga punkter i den här bloggposten.
*långa kramar*
*några fler kramar*
Man får må dåligt, det är fullt tillåtet. Vet dock att det är många runt omkring som önskar dig att må bättre och hoppas att du säger till om vi kan hjälpa dig på något sätt.
Jag hoppas att jag har fel! Men just nu känns det inte som att jag är det… :/ Om du förstår. Idag är i alla fall lite bättre. Ögonen bränner inte. Men… jag känner mig heller inte toppenglad. Lite tillbakadragen, sådär.
Du hjälper med många kramar. 🙂 Och om du nån gång skulle vilja hälsa på här och dricka te i min nya soffa och växla några ord, så är du hemskt välkommen. Eller så kan jag dyka över till er med muffins igen. Det funkar ju också. ^^ *kramar tillbaka*
Jag vet hur du känner dig. Känner likadant större delen av tiden. Just nu är det spel som gäller för mig med. Där kan jag känna att jag är någon i alla fall. Tänker på dig även om jag är riktigt inaktiv just nu, orkar inte någonting. Kram!
Och jag tänker på dig! Och jag förstår, och jag är evigt tacksam att du trots allt hittar kraft att skriva här!
Ja, du har så rätt. I spelen kan man fly in och bli någon. Nu tycker ju jag förstås att du är någon, och en väldigt bra sådan, redan. Jag undrar varför det alltid är lättare att peppa andra än sig själv. ^^;; Men, så är det i alla fall och jag upprepar gärna hur bra jag tycker du är. 🙂 Spela du, man ska göra det man mår bra av och det tänker jag också göra, tills jag förhoppningsvis mår bättre igen. Jag vet ju att det finns nånstans… *kramar*
Oj, det smärtar att läsa det här…
Den enda jag kan trösta med är att jag ofta känner likadant. Att jag är misslyckad, att allt är försent. Har känt så i omgångar sedan jag var sjuk och därav inte klarade gymnasiet.
”Spelen har räddat mig en gång tidigare, när jag var i en djup depression i början av 2006. *torkar några tårar* Jag har inget annat som definierar mig. Spelen är också det enda i mitt liv som inte kan vända mig ryggen.”
Det är nästan kusligt, men det var precis likadant för mig. Spelen blev en sorts terapi som räddade mig ur min djupa depression. Innan spelade jag inte särskilt mycket längre, men när jag blev sjuk blev spelen det viktigaste av allt. De fick mig att glömma tid och rum och bara vara.
Men du är garanterat inte misslyckad, och det är säkerligen inte jag heller – vi är bara lite ibland och känner så. Och man behöver inte lyckas med en väldans massa saker för att inte vara misslyckad, Det kan räcka med att bara vara en väldigt bra och trevlig person. Och det är du sannerligen.
*stora kramar*
PS. Jag pratar gärna mer om allt det här på MSN när vi springer på varandra igen. Jag lyssnar gärna och agerar bollplank DS.
*torkar en tår* Fast en av glädje. :’)
Jag känner mig så himla lyckligt lottad som känner dig, och alla andra fina människor här ovan.
Visserligen är det inte kul att höra att du också mått just såhär, men å andra sidan så är det en tröst, för att då vet jag att du förstår. Att du inte dömer, att du inte tycker jag är jobbig. <3
Jag vill tro att det går över, helst snart. Jag mådde ju så bra bara för några dagar sen! Men... jag antar att jag har lätt för att hamna ur fas. Lättare än de flesta.
Du ska bara veta hur lätt det är att spela FF XIII just nu. XD Detta spel som jag inte pallade med i mars förra året. Nu går det som en dans och jag beger mig in i varje strid som kastas framför mig med hopp om att komma ut som segrare. Och det vill jag göra här också.
Du är en så himla bra person. Jag är riktigt, riktigt glad att jag har lärt känna dig. Och förhoppningsvis kommer vi ses nån dag i verkliga livet, så kan du få en sån här kram som vi alltid kastar till varandra, på riktigt. 🙂 STOR KRAM!
Och tillåt mig bara att tillägga att du verkligen inte är misslyckad! På något sätt! Du har kommit så långt under din livstid, som är bra mycket kortare än min och jag är stolt över dig. 🙂
Åh, förlåt att jag ser det här så sent!
Kära du, du är ju så himla bra och jag blir ledsen av att höra att du mår så här ;__; Du är inte misslyckad utan bra på så många sätt. Du är otroligt duktig och en jättebra vän och du har många egenskaper som jag önskar att jag hade <3 Du är absolut INTE misslyckad. Du har kanske bara inte förmågan att se hur bra du är just nu.
Jag vet hur det är att känna sådär, och hur lätt det är att jämföra sig med andra men folk är sällan så "lyckade" som man tror…
Tänker på dig och hoppas att du känner dig bättre snart. Önskar att jag kunde hjälpa till mer, men du får alltid höra av dig om du behöver <3 *stora kramar*
Och förlåt att jag är sen att se din kommentar! Jag får av någon anledning inga mail när nya kommentarer finns. Vet inte vad som är fel. :/
Tack söta du, dina ord värmer. Vad det innebär att vara lyckad vet jag inte, men jag antar att en person som är nöjd med livet inte går runt med ångest hela dagarna. Just nu är det jobbigt att vara själv med tankarna, det är inte mycket positivt som snurrar i mitt huvud och så sätter det sig på hjärtat.
Och visst är det som du säger, människor som ser lyckade ut utåt har förstås sina egna fel och brister och har skelett i garderoben och överkommit svårigheter, precis som vi andra.
Tack för din omtanke, jag hoppas att du mår bra och känner att hela världen ligger för dina fötter, för det gör den. *stora kramar*
Jag förstår det 🙁 Självklart ska du inte behöva känna på det viset. Men kom ihåg att du inte är mindre lyckad för att du brottas med sådana tankar.
Önskar att jag kunde komma och ta hand om dig och få dig på andra tankar, om än bara tillfälligt. Ta hand om dig! *kramar*
Och tack! <3<3<3
Åh, att ha lite Becca-tid hade varit härligt. Då hade jag satt dig i min soffa och kramat på dig! 😀 Kanske hade vi bakat något. Tittat på nån fin film, som man blir glad av. Typ Wall-E. 🙂 Mm, sånna tankar kan man lägga energi på, det blir roligare då. 🙂 *kramar massa* <3<3<3<3