Ett av de första spelsoundtracken jag köpte var Final Fantasy Pray – en samling arrangerade låtar med sång från några av de tidigare spelen i serien. En av låtarna som obönhörligt etsade sig fast i mitt inre var Voyage, tack vare sångerskans Risa Ohkis röst och hennes längtande utrop efter frihet. Arrangemanget kanske är svulstigt men stråkarnas ivrighet, eller kanske glädjeskutt, i låtens sista minut är nästan de sekunderna jag ser mest fram emot. Nattmänniska som jag är, händer det att jag sitter uppe och lyssnar på musik. Ibland i timmar. Jag går nästan vilse i mängden musik som finns och minnena de frambringar. Vad gäller just Voyage, så är det en låt som jag älskar att sjunga med till. Jag har inte en så stark röst, men sjunga kan jag. Ensam i natten kan jag ta i lite extra, låta rösten nå nya höjder, och jag kan lyssna på samma låt två, tre, fyra, fem, tio, tjugo gånger om, utan att tröttna. Finns det egentligen nåt bättre sätt att spendera sin natt, när man känner sig lite vilsen, moloken, helt enkelt inte på topp? I sånna här stunder blir musiken min bästa vän.

Ah, harukanaru unabara yo! Ude no naka ni
Ah, itsumademo kono boku o daite okure!

Fukai soko ni tadayou,
Kaigara no you ni,
Nanimo kikoenai
Nemuri no kuni

Ah, eien ni kono mune wa
Kizutsukanai mou nido to!

Ah, harukanaru unabara yo! Tabi no toki o
Ah, itsu no hi ka kono boku ni tsugete okure!

Aoi kaze ni fukareru,
Funabito no you ni,
Nanimo osorenai
Yuuki no kuni

Ah, eien ni kono yume o
Akiramenai mou ichido!

Ett av de första spelsoundtracken jag köpte var Final Fantasy Pray – en samling arrangerade låtar med sång från några av de tidigare spelen i serien. En av låtarna som...