Känner att jag borde be om ursäkt för att jag inte har postat så jätteintressanta inlägg på senaste. Sanningen är den att jag har skrivit massor, men inte här. Min gamla LiveJournal har fyllts till bredden med poster om hur jag har mått de senaste dagarna. Och lite dessförinnan. Det här är visserligen min ”riktiga” blogg numera, men LJ fyller en funktion, såtillvida att jag kan kommunicera snabbt och enkelt med mina närmsta vänner. Och även om jag tycker om er alla som läser här och tidvis även kommenterar, så tror inte jag att ni skulle palla att läsa det jag har varit tvungen att skriva. Så jag avstår helt enkelt. Försöker prata om annat. Låtsas att allt är bra. Saker är bra, på sitt sätt, men saker är också väldigt dåliga. Jag vill inte tynga er med det. Jag vill inte skrämma bort er härifrån. Jag vill inte att ni ska tro att jag är knäpp. Jag tror inte att jag är knäpp. Än. Men jag saknar att skriva här, skriva på riktigt. Jag saknar den där varma känslan som kan infinna sig när man får en snäll kommentar från en främling, som kan visa sig bli en vän senare. Man vet aldrig. Fast man kan inte vara för ärlig från början med nya kontakter. Man måste spela lite charad, inte gå på djupet, lysa med ficklampa på mörkret inombords så det inte verkar så skrämmande.
The place I'll return to someday...
Jag har inte spelat ut Odin Sphere ännu, även om jag är på god väg. Efter det är ju tanken att jag ska spela Mass Effect. Så visst är det toppen att Xenogears nyss släppts på amerikanska PSN? Det var så länge sen jag spelade det, jag gick i gymnasiet då, och jag tror inte att jag kunde greppa allt som försiggick i storyn. 10 år sedan, kanske mer. Jag vill återvända dit! Jag har ett enormt sug, det nästan äter mig inifrån! Och det känns som att jag inte får. För att det är fel. Varför återvända till gamla spel, välkända platser, när det finns ny mark att utforska? Nya världar att upptäcka? Jag vet inte. Jag har inget bra svar. Kanske är jag på jakt efter tryggheten just nu och tryggheten vilar i minnen från förr. På så sätt kanske det blir svårare att ta sig framåt.
Ett spel som känns unikt och lockande
Men å andra sidan inte. Har de senaste dagarna lyssnat mycket på Yasunori Mitsudas soundtrack an cinniùint tillhörande spelet Tsugunai: Atonement. Ett spel till PS2 som tycks ha fallit i glömska och som jag lyckades lägga vantarna på för något år sedan. Det lilla jag vet om spelet (att huvudpersonen får sin själ separerad från sin kropp och måste hjälpa sina medmänniskor för att få den tillbaka) gör mig nyfiken. Grafiken är förstås gammal och tråkig, Tsugunai var ett av de första spelen till Playstation 2. Som med många andra spel förundras jag över att det hittade till USA. I och med musiken så känner jag nu en längtan efter att prova det här spelet också. Jag är av den gamla skolan, jag gillar inte att spela flera spel åt gången. I den tid vi lever i nu så är kanske det receptet på hur man förlorar och drunknar i stress. För tid finns inte, det vet vi. Spel spelas lite åt gången, lite på ytan, flera titlar samtidigt. För hur skulle man annars hinna? Jag vet inte om jag nånsin kommer klara av det. I samma veva har Ninjapojken köpt Resonance of Fate, som det är tänkt att vi ska spela tillsammans, men hos honom. Är det en lösning? Det man spelar hos honom är en sak och det jag spelar hos mig en annan? Kan de leva oberoende av varandra? Ett spel i vardera värld. Eller?
Jag har en del att tänka över, men jag känner att jag är skyldig det svenska gaming communityt att spela Mass Effect. (?!) Fråga mig inte varför. It’s just a feeling I have.
Jag brukar ha en annan taktik, att helt enkelt vara ärlig redan från början och berätta om allt det där som kan vara lite tungt och jobbigt. För då sållar man bort såna människor som man inte vill ha i ens liv. För bra människor, de förstår, de lyssnar och accepterar, de stannar kvar efter att man öst ur sig allt jobbigt. Och det är såna människor som är särskilt viktiga att ha när man inte mår bra.
Men oavsett var du skriver så skriv på! Det är skönt att få sätta ord på och beskriva ens känslor.
Kram
Sofias senaste bloggpost: Biverkning
Det är ju faktiskt en ganska bra idé. Jag kanske inte har modet att göra det, men det är något jag ska komma ihåg och öva på. Förhoppningsvis kommer jag inte förlora personer som jag inte vill förlora, även om de kanske inte är bäst på att hantera min ledsamhet, pga saker som hänt i deras eget liv… Kram!
Gör det! Jag har gjort så länge, och jag får nästan bara positiva reaktioner. En sak jag märkt är att folk också har lättare att berätta om sina känslor/tankar/funderingar när jag väl börjat. De vågar också öppna sig efter att jag gjort det.
Men det är klart att man får tänka den personen man pratar med också, men jag vet inte, min erfarenhet är att är man bra vänner brukar det lösa sig ändå. Båda kan vara ledsna och nere men man kan ändå prata med varandra så att båda känner att de mår lite bättre efteråt.
Och skulle det vara så att det skär sig totalt, ja, är man bra vänner så hittar man förhoppningsvis tillbaka till varandra när det är lite bättre igen. Det har jag också varit med om.
Sofias senaste bloggpost: Biverkning
Ja, när det kommer till vänner då är det inga problem för mig att säga hur det egentligen är. Det är väl mest nya människor eller folk man jobbar med som det är besvärligt med. Hur mycket ska man ge av sig själv utan att ge andra medel att kunna såra en t ex? Sånt vet man ju sällan förrän det är för sent. Men jag har otroligt lätt för att öppna upp (som du kanske har märkt), men ibland kan det ge mig bakslag.
Jag har nog *peppar peppar* aldrig råkat ut för att någon använt något av det jag sagt till att göra mig illa. Vet inte om det är jag som är ovanligt lyckligt lottad eller om det egentligen inte är så vanligt. Jag hoppas på det sista, jag tror människor överlag är snälla och bra.
Jag har nog kommit fram till att det, oavsett riskerna, är värt att vara öppen. Åker jag på en känga ibland så är det ändå ingenting mot allt det positiva jag får av att vara så.
Men ja, det där med jobbkollegor kan vara knepigt, för även om man vill berätta är det ju inte alltid något man kan göra med några få ord. Att bara säga att man mår dåligt ger ju inte så mycket för alla tolkar det på så många olika sätt. Det är nog mer det jag tycker är problemet egentligen, att det faktiskt inte går att förklara på ett enkelt sätt. Jag kan inte bara säga ”Jag har feber” så fattar alla precis utan man måste förklara så mycket mer.
Oj, det blev lite långt det här, hoppas det är okej. =)
Sofias senaste bloggpost: Biverkning
Hey, långa kommentarer är inga problem! 😀
Hm, det har väl inte hänt mig sådär jätteofta, men jag hade en vän som jag pratade en del med angående mitt första ex som var ett svin, men sen tog hon hastig och lustigt hans parti och började umgås med honom. Så hade jag en vän mindre. Det var ju inte så kul just då, men jag vet ju att det var för det bättre. Hon var ju ingen att lita på, helt klart.
Fast det jag tänker på är ändå jobbet, då det inträffade en grej för 2 veckor sen. :/ Kan säga att jag känner mig lite skakig efter det.
Usch, det låter inte alls bra, och jag förstår verkligen att du drar öronen åt dig efter det.
Jag vet inte riktigt vad jag ska säga, men jag hoppas och håller tummarna för att du tar dig vidare och inte låter dig slås ner av dumma människor.
Tänk på att människor som beter sig illa och är dumma oftast gör det för att de själva är alldeles för osäkra och behöver slå ner på andra för att känna sig lite bättre.
Nu vet jag ju inte vad som hänt, så jag kanske är helt ute och cyklar, men jag hoppas att mina ord hjälper lite iaf.
Sofias senaste bloggpost: Biverkning
Jo, de hjälper ska du veta. 🙂 Tack! *kramar* Jag försöker tänka att det inte är jag som har gjort nåt fel, att jag inte är en dålig människa och att det var den andra som gjorde fel. Försöker göra och tänka på saker som gör mig glad. Har haft några bra dagar i sträck nu sedan söndags i alla fall.
Jag uppskattar verkligen alla dina fina och omtänksamma kommentarer! 🙂 Hoppas du får en riktigt bra dag. Är du hemma eller jobbar du? *kramar igen*
Hehe, börjar på en ny tråd, annars blir kommentarsrutan så liten. =)
Ja, fortsätt med det, tänk glada och roliga tankar. Annars blir det så lätt att man grottar ner sig i allt det mörka och så kommer man aldrig därifrån. Själv är jag mer i stadiet att jag inte tänker alls, jag bara är. Och det är lika så bra, för börjar jag tänka kommer jag bara bli nere för att jag inte kan se nån framtid längre än ett par dagar framåt och för att jag inte alls har lust att göra något av alla de roliga saker jag brukar vilja göra.
Jag jobbar hemifrån, vilket är väldigt skönt, men mah gawd vad jag har svårt att koncentrera mig. Inte för att det har nåt att göra med att jag jobbar hemma egentligen, det är generellt så nu. Det enda jag kan koncentrera mig på en längre tid numera är spel. Tur att man har det intresset!
Stor kram
Sofias senaste bloggpost: Biverkning
Jag känner igen det där, med att bara vara. Mamma frågade mig igår om jag tyckte att jag mådde bättre men det är en så svår fråga. Jag har omringat mig med projekt av alla de slag, jag gör mycket för att inte kunna sätta mig och börja tänka. Ändå vet jag att tankarna finns det, och när jag väl har en lugn stund så kan det skena iväg och så får jag hjärtklappning. Men självklart är jag glad för lugnet som är just nu. Jag behöver ju det. 🙂
Jag skulle verkligen vilja jobba hemifrån, men det är inte möjligt med mitt jobb. Det låter väldigt jobbigt att inte kunna koncentrera sig (inte för att jag är så koncentrerad här heller, det är knappt nåt folk så jag håller mig sysselsatt med detta och Twitter för att få tiden att gå. Något av det värsta jag vet är ju hur jobbet kan kännas som slöseri med tid – värdefull speltid! :P). Men jag är glad att höra att du fortfarande kan koncentrera dig på spelen! Skulle jag inte ha det intresset skulle jag nog ha gått under för länge sen. Det räddade mig ur en depression jag hade för några år sedan också.
Smart att du började på ny tråd, det blev ju lite trångt där uppe. ;D *KRAM!*
hehe, läkaren frågade mig samma sak igår och jag visste inte riktigt heller vad jag skulle svara. För på ett sätt är det ju bättre, men det är mest för att jag bara stängt av allt. Jag har kopplat bort alla krav och måsten, hey, jag lagar inte ens mat längre. För jag vet att om jag börjar rota i det så kommer det bara bli jobbigt och då föredrar jag det här. Men det betyder ju inte heller att det ”bra”. Det är långt ifrån bra, men bättre än det var för några dagar sen.
Ja, spel är himla bra för det faktiskt. Mycket pga dom jag klarat mig så länge som jag gjorde, och nu är det det enda jag gör på kvällarna. Bloggar och spelar, blir inte så mycket mer gjort och det får helt enkelt vara så tills jag mår bättre igen.
Sofias senaste bloggpost: Biverkning
Vad duktig du är! En riktig inspiration. Jag gjorde ju förvisso detsamma i en och en halv vecka, men nu är jag tillbaka 100%. Har funderat på att testa att gå ner i tid, jag har så lätt för att stressa och må dåligt men jag vet inte. Jag känner mig så skyldig hela tiden. Jag måste fundera någon dag till… Men jag tycker du gör helt rätt som tar det lugnt och gör saker du VILL göra! *kram*
Tack, men jag känner mig inte särskilt duktig, gör mest det jag behöver för att inte gå under. Släppa alla krav och inse att jag överlever även om jag bara äter mackor en dag (som idag typ).
Och ja, har du möjlighet att gå ner i arbetstid är det guld värt. Jag har jobbat ca 80% sen i höstas och det är jätteskönt. Bara en dag ledig i veckan gör mycket!
Sofias senaste bloggpost: Biverkning
Jag har alltid jobbat deltid förr, men detta är första jobbet där jag jobbar 100%. Jag ska prata lite med mamma i helgen och se vad jag kan komma fram till. 🙂 Det gäller ju att överleva ekonomiskt också.
Jag har inte varit särskilt duktig med mat på sistone, även om jag haft det som ett krav under lång tid. Men jag förlåter mig själv och jag äter också mycket mackor. Som du säger, man överlever. 😀 Och mackor är gott och kan varieras. ^__^
jo, det där med pengar är ett ständigt dilemma. Inte så kul att behöva oroa sig för det också när allt annat redan är kasst. För bo nånstans behöver man ju, och äta. Men å andra sidan, det går att överleva på ganska lite också. Sen vet jag att jag är lyckligt lottad som har en pojkvän som tjänar bra och föräldrar som kan hjälpa till om det krisar, så jag behöver inte oroa mig så himla mycket. Det jobbiga är att det blir svårt att planera nåt, t ex om vi ville boka en resa eller så. Men det är å andra sidan lyxproblem, så det får vänta helt enkelt.
Sofias senaste bloggpost: Biverkning
Och yay för bra dagar! Man får vara extra glad för de dagarna när de inte kommer så ofta!
Förhoppningsvis blir de ju fler varteftersom tills man knappt kommer ihåg de dåliga dagarna längre. *hoppas*
Sofias senaste bloggpost: Biverkning
Jag svarar dig här istället Sofia, jag hoppas du ser, det blev för trångt nu igen. 🙂
Jag har också en pojkvän som tjänar riktigt bra och föräldrar som mer än gärna hjälper till. Men jag bor i min egen bostadsrätt, precis som pojken i sin och den har jag skaffat helt på egen hand (2007 – innan allt blev bajs). Vill ju ogärna bli beroende av andra för att kunna bo kvar, även fast alla erbjuder sig. Det har väl med stolthet att göra, och att jag inte vill vara mer av ett offer än vad jag redan upplever mig själv att vara.
Åh, jag förstår dig precis. Jag har också svårt att ta emot ekonomisk hjälp även om alla erbjuder sig. Jag vill helst klara mig själv så mycket som möjligt. Men egentligen är det ganska dumt att tänka så, man blir ju inte ett offer bara för att man tar emot hjälp från sina nära.
Hade situationen varit omvänd hade jag ju självklart hjälpt min familj och pojkvän ekonomiskt, och jag tror du också skulle gjort det utan att blinka.
Men jag hoppas det löser sig för och att du kanske kan gå ner lite i tid. Det hjälper himla mycket.
Sofias senaste bloggpost: Biverkning
Faktiskt! Det är samma sak som det vi sa om att man förstår andra när de mår dåligt men att man är hård mot sig själv. Här förstår vi också och skulle hjälpa om en närstående behövde hjälp, men vi kan knappast tänka oss att göra det själva. Jag misstänker att det är för att vi känner oss elaka och som en börda, kanske…?
Ja, ju mer jag tänker på det desto mer lockande känns det. Och det är nog inte bara det, det är förmodligen nåt som behövs. Både pojkvän och föräldrar har uttryckt sitt stöd. Bara jag själv kvar. 😉
Ja, precis samma sak. Jag brukar ofta försöka tänka så, fundera på hur jag skulle reagera om situationen var den omvända. Då får man ett annat perspektiv på saken och blir inte så förblindad som man blir när det handlar om en själv.
Det är faktiskt ett himla bra tips egentligen, får nog skriva ett inlägg om det. =)
Men ja, gör det! Hur ska du annars hinna med att återhämta dig och reparera dig när du måste jobba hela tiden. Det går inte, två lediga dagar i veckan är alldeles för kort. *bestämmer åt dig*
*krama* =)
Sofias senaste bloggpost: Biverkning
Oh, ett inlägg! Det låter spännande, ska bli väldigt kul att läsa. 🙂
Så bra att du bestämmer åt mig. Har Sofia ordinerat så måste det bli så! ^__^ *kram*