Det tillhör jobbet

Ta det inte personligt. Le för tusan, le! Möt inte hennes blick, hon kommer slita dig i stycken!

Ungefär så gick mina tankegångar när jag hjälpte en höggravid kund igår. Ja, jag väljer att poängtera att kvinnan var gravid – jag vill helt enkelt inte tro att folk kan vara så nedriga som hon var utan yttre påverkan.

Hon hade först fått hjälp av en kollega som blev upptagen och bad mig hjälpa vidare. Det första kvinnan säger när jag kommer fram till henne är ”du kan hälsa din kollega att han inte har nån aning om vad han pratar om, han sa [det här] och [det där] men det stämmer inte, du kan ju informera honom om att det är väldigt viktigt att man är noggrann med vad man säger”. Jag blev så förvånad att hon inte ens hade hövligheten att hälsa på mig. Jag orkade inte ta nån argumentation utan sa att hon kanske ville framföra detta till personen i fråga och att jag heller inte tänkte gå i god för något han sagt.

Jag försökte hjälpa henne så gott jag kunde. Släpade en stol efter henne så att hon kunde sitta medan hon tittade på produkterna i fråga. Hon ställde frågor, men när jag svarade så var det som att hon ville trycka ner mig i skorna med sin enorma skepsis. (Om du inte vill veta, eller ändå bara är en neggo-gneggo och vill agera besserwisser, fråga inte!) Jag märkte på henne att hon hade stora problem att säga tack. Hon kunde heller inte le.

Jag försökte behålla mitt lugn, försökte att inte säga eller göra nåt fel. Det var en obehaglig känsla att hjälpa henne. Det var som att nånting bubblade under ytan och när som helst skulle hon kunna explodera. Men jag höll mig på min vakt och lyckades undvika katastrof, även fast saker var nära att brisera när vi stod i kassan. (Hon frågade något som på ett sätt var en förolämpning även om den inte var direkt riktad till mig, jag svarade på det och återigen så ville hon läxa upp mig.)

Jag ville bara att hon skulle gå därifrån. Jag ville inte hjälpa henne. Jag har tidigare råkat ut för en gravid kvinnas utbrott och det är inget jag vill uppleva igen. Jag funderade på hur det hade gått om jag låtit hennes skit påverka mig. Vad hade hon gjort om jag börjat gråta framför henne? Kanske hade hon tystnat, kanske hade hon snörpt på munnen och gått därifrån. Kanske hade hon skällt ut mig.

Ibland är det trevligt att jobba inom service, men för mesta delen så är det faktiskt förödande för självkänslan och välmåendet. Snart är den här veckan slut. Som jag längtar.

En reaktion på “Det tillhör jobbet

  1. Pingback: Dela med sig?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge