I gymnasiet hade jag turen att träffa och bli vän med Johanna. Vi hade många saker gemensamt och vi inspirerade varandra i våra intressen. De vännerna jag trodde var mina hade helt plötsligt fryst ute mig och jag hade hållit mig för mig själv under ett halvår. När Johanna kom till vår klass så hittade vi varandra direkt och det är jag väldigt glad för. Hon hjälpte mig med min första hemsida, vi hade djupa, flummiga och givande diskussioner. Tankarna flödade och vi kom på knäppa uttryck som ”Lord God!” (herregud) och ”benevolent powers!” (milda makter). Vi skrev en lista med alla knasigheter. På en historielektion satt vi i biblioteket och kom på grunderna för hur en RPG-skola skulle kunna se ut. Det var hemma hos henne som jag testade Final Fantasy VII första gången och förstod att jag var tvungen att köpa det själv. Vi har känt varandra i över tio års tid.
På ett sätt är det kanske inte så konstigt att man glider ifrån varandra med tiden. Förändringar sker hela tiden, även om man inte kan se det. Igår tog jag fram en skiva som Johanna hade bränt åt mig och gett mig på vår student. Jag minns första gången jag hörde det första spåret – jag satt på min säng i mitt flickrum tillsammans med några vänner på min studentmiddag. Vi pratade högt och stojade, men musiken tog sig igenom sorlet och jag avbröt mig själv i en mening och sa ”är det nån annan som hör den här låten?”. Det gick rysningar längs min ryggrad och det var som att höra kärlek i form av toner. Igår lyssnade jag på den igen och samma rysningar uppstod. Det fick mig att tänka på Johanna, så jag skickade ett mail och nu ska vi ses om sisådär två veckor. 🙂 Visst, vi har utvecklats och förändrats en hel del sedan sist, det är över ett år sedan vi sågs, men det ska bli trevligt att återuppta kontakten.
Om ni undrar vilken låt det är jag pratar om; Kiseki no umi från Record of Lodoss War. Lyssna själva och njut.
Det är något speciellt med de där människorna som uppenbarar sig när andra vänder en ryggen. De där som ger en en känsla av värde och sammanhang.
Vad roligt att du och Johanna ska ses igen! Jag hoppas att ni får trevligt och att det kommer kännas åtminstone till en del som förr.
Hannas senaste bloggpost: Och det fanns ork
Ja det känns kul. Får se om man fortfarande har lika mycket att prata om, i värsta fall kan vi alltid prata om hur det var förr. 😉 Minnen har vi ju gott om.
Och man ska inte vara ledsen om det inte känns som förr, för det är ju i nuet vi lever. Men visst kan det vara läskigt, om den där känslan av att man tappat nåt infinner sig. Lite som att man spelar om ett spel man älskade för 6 år sedan, man minns känslan och vill återuppleva den igen. Men den känslan kommer aldrig vara den samma igen, men att ha minnet av den kan vara nog så vacker. 🙂