I förvirrelsen fångad

Det började lite retligt, utvecklades till något högljutt, fyllt med skämt, skratt och knasiga upptåg. Tonfiskpastej på kinden, jomenvisst. Jag antar att bara jag kan komma på en sån sak. Det fortsatte med blickar över bordet. Det var egentligen aldrig tyst, ibland var orden bara svåra att hitta. Frågor ställdes och besvarades. Många saker berättades. Förvånansvärt kontrollerat. Öppet. Sanningsenligt, även om den värsta biten inte dissekerades. Det var oki. Den typen av ånger vill man helst inte prata högt om. Nu finns ”sanningen” där ute. Jag vet inte om det förändrar nånting, om jag förändras. Till det sämre eller till det bättre? Kanske nåt annat förändras, kanske nånting annat tappas på vägen. En sån förändring har jag nu anat och den gör mig rädd. Jag har visat mod såhär långt, men kan jag fortsätta? Om förändringen är ett faktum, kommer jag kunna leva med den, eller kommer den väcka ännu mer ånger inombords? Med ånger i bagaget är det svårt att möta framtiden. Jag vill tro, jag vill hoppas, jag vill känna och leva med vetskapen att ingenting försämrats.

—–

Ett SMS. ”1010”
Nej, kanske har inget förändrats trots allt… 🙂

12 reaktion på “I förvirrelsen fångad

  1. Hanna

    Kryptiskt och vackert. Jag tänker mig att det nästan är värt att inte riktigt förstå vad du syftar på, det blir till poesi på något vis.

    Om förändring… Det enda man kan vara säker på är att den kommer. Den kommer alltid. Saknar du något kan du alltid satsa på att hitta tillbaka till det, men risken är att både du och det är annorlunda då.

    Typ. 🙂
    Hannas senaste bloggpost: Städar undan och städar fram

    Svara
    1. Anna Inläggsförfattare

      Tack vännen! ^__^ Fin kommentar och du har helt rätt om förändring. Den kommer till alla , även en själv, även fast man kanske inte tror det, för man står mitt i den.

      Svara
    1. Anna Inläggsförfattare

      Ja visst är hon!
      Men tack så väldigt, jag är glad att du och Hanna upplever detta som ett ”fint och poetiskt” inlägg. 🙂 Det gläder mig, för en gång i tiden var jag också bra mycket mer kryptisk. Även om det inte lämnat mig totalt, så har jag ändå blivit mer ”öppen”. Men det är inget jag anser gjort mig en bättre skrivare, snarare sämre om något. 😛 Så det var skönt att återfinna denna kryptiska ådra. 😀 (Flest kryptiska bloggar skrev jag på Lunarstorm-tiden, de bloggarna finns att läsa under taggen ”lunar” på min LJ-blogg, som i bloggrollen till höger heter Anxious Heart. Där kan vi snacka svårtolkat. ;))

      Svara
      1. Mia*

        Oj & hoppsan. Det fanns en hel del lunar-taggat där (med svordomar i – riktigt uppfriskande på sitt sätt)… och att läsa några av dina inlägg väcker minnen. Både av Lunar som sådant – hängde själv där från 2000 och, om än stadigt mindre aktivt, fram till 2007 – och av hur det var att hänga och skriva dagb^H^H^H^Hblogg där.

        Någon gång ska jag ta mig tid att läsa dina alster från då – på riktigt. 🙂 Undrar om man skulle kunna hitta något gemensamt och lite typiskt för tiden om man studerade våra respektive skriverier parallellt. Hm.

        Ang det där kryptiska tror jag att man på något sätt förstår det hela känslomässigt även om det konkreta helt lyser med sin frånvaro. Och det är därför det ger något att läsa. Detaljer är egentligen helt överflödiga när man som här får känslor förmedlade.
        Mia*s senaste bloggpost: Night Huntress- Halfway to the grave Jeaniene Frost

        Svara
        1. Anna Inläggsförfattare

          Ja det gömmer sig en hel del skriverier där. 🙂 Jag var aktiv 2001-2005 (men mitt konto fanns kvar tills Lunardöden i augusti 2010), sen emigrerade jag mitt bloggande till LiveJournal. Men jag tycker om mina gamla dagboksinlägg, det är mycket som gömmer sig där inom.
          Svordomar! 😀 Det gillar jag, förgyller språket. Tur att jag inte skrämde bort dig med dem. 😉

          Det vore intressant om man hittade nåt gemensamt ja! Det tål att forskas i. ;D

          Din sista paragraf är så fin och sann så jag blir sjukt stolt över att den sitter i min blogg. Dina kommentarer är wow!

          Svara
          1. Mia*

            Åh, men näe. Nu fattar jag vad Hanna menar med sina rodnanden. Tack!

            Jag tycker också om alla gamla dagboksinlägg – de innehåller så mycket liv och skön mänsklighet. För mig blir det lite som att lära känna en ny person. När jag läser mina egna gamla inlägg alltså. Jag tycker det är väldigt bra att bli påmind om sådant man tänkt och även få en bakgrund till nuläget. Det händer att jag får aha-upplevelser. Fast det är väldigt sällan jag läser arkeologiskt, ska också sägas. Jag är ingen navelskådare på det sättet längre. Kanske tyvärr.
            Mia*s senaste bloggpost: Night Huntress- Halfway to the grave Jeaniene Frost

            Svara
            1. Anna Inläggsförfattare

              Jag håller med. Det är verkligen som att möta en annan person i vissa avseenden när man läser gamla inlägg man skrivit. Men det är verkligen intressant och jag tycker att jag lär mig nåt av mig själv. I vissa fall tycker jag nästan att jag skrev bättre då. Passionerat och fritt på nåt sätt. ^^

              Svara
    2. Hanna

      *bluuuush* Ska hon säga! Ska ni båda säga, förresten. <3
      Personligt kryptiskt i för stor mängd kan reta gallfeber på mig, jag vill ju veta! Men det kan ju vara väldigt förlösande att skriva. Hm.

      Svara
      1. Anna Inläggsförfattare

        Ack, det är förstås sant och gallfeber är ju aldrig kul att ha, eller att orsaka. Men, om man önskar, kan man fråga kring saken om man vill, sådär lite privat. 😉 Fråga får man alltid!

        Svara
    1. Anna Inläggsförfattare

      Jag är lyckligt lottad som har alla er fina och smarta människor som kommenterar här! Det förgyller bloggandet till max!
      Lite hjärngympa är ju inte fel, eller hur? ;D

      Svara

Lämna ett svar till Anna Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge