Jag har alltför lätt att oroa mig och igår speciellt då Ninjapojken inte var hemma sent på kvällen och hans mobil låg i soffan. Under de dryga två timmar jag satt och väntade började tankarna spinna hos mig och hjärtsnörp och illamående gjorde att jag inget kunde äta. Fast det slutade bra, som tur var.

Oki, nu kommer jag in på ett sidospår, men vad är egentligen grejen med mig och klockor? Varenda gång jag kollar på en klocka så är tiden nåt ”roligt”. Typ 13:37 (bäst!), 10:10, 22:22, 21:12, 12:34 eller som nyss, 12:12. Det här händer mig hela tiden, oftast flera gånger per dag. Och det är inte som att jag går runt med en klocka på armen och kollar, jag har inte aktivitetsfältet i Windows synligt så jag kan inte se klockan där heller. Nej, det är när jag vill veta vad klockan är, som detta sker. Det är intressant, visst, men väldigt väldigt knasigt. Känner nån annan igen sig?

Min kropp verkar må lite dåligt. Inte undra på kanske, med tanke på min nedstämdhet, men jag undrar om kroppen inte försökte varna mig innan jag deppade ihop totalt för ett par dagar sen. I två veckor har jag haft ont i min vänstra fot. Jag har dock inte haft så ont så att jag inte kunnat gå och det är väl därför jag inte gått till nån läkare. Min nacke har varit ”out of the loop” i snart en vecka. Har en ny liten nackspärr varannan dag ungefär. Obekvämt och så sover jag sämre. Som om jag inte sov illa nog redan liksom.

Idag kan jag inte säga att jag känner mig lika ledsen som tidigare. Istället känner jag mig rent ut sagt förbannad. Ingen förbättring, kanske det låter som, men jag har alltid upplevt ilska som en väldigt produktiv känsla. Det kan bli en hel del ”jävlar anamma” när denna sinnesstämning infinner sig. Då ska jag minsann visa alla, skita i vad andra tycker, gå min egen väg och bryta lite regler, för i helvete. Ungefär så. Det var länge sen jag tillät mig att vara riktigt arg.

Vi tjejer ska ju vara så söta, glada, fogliga och snälla – helst hela tiden. Alla andra känslor man må ha får gärna sväljas. Att tjoa extra högt när man vinner eller förlorar i Mario Kart eller att svära de där trehundrasjuttioelva svordomarna du kan när du tampas med en boss som bara använder fula knep, det kan tydligen göra att folk höjer på ögonbrynen. Sa hon verkligen det där? Måste hon prata så högt? Tydligen har jag lyckats göra ”folk” rädda när jag hetsar upp mig i ett spelögonblick. Och om jag pratar om nåt jag verkligen brinner för, eller som irriterar mig, då kan orden flyga fort som pilar ur min käft och det verkar visst ”folk” uppleva att man måste ducka för. Som om jag vore farlig på riktigt… Seriöst! Och don’t get me started om du som tjej skulle tycka att du är bra på nåt, eller ännu värre – BÄST! Sånt ska man väl helst tala tyst om. Så kanske hela svenska folket känner, men killar verkar utan större problem kunna gå runt och visa stake – på mer än ett sätt.

(Generalisering? Ja, ibland får man ta till fula knep för att få en poäng gjord. So sue me.)

För det är när ”folk” blir sådär måttligt obekväma i min närvaro som jag uppfattar att jag måste lägga band på mig, för annars är det inte oki. Jag är inte oki. I have crossed the line, var nu den linjen är nånstans. Det är det där tysta dömandet. Som att vissa saker ”det kunde man inte tro om” mig. Vad kan man inte tro? Att jag kan bli förbannad? Att jag har åsikter? Det är tydligen farligt att vara en vagel i ögat på ”folk”. Och vissa personer trodde jag aldrig skulle få mig att känna sig såhär. Att det inte är oki att visa hela mitt känsloregister, att säga min mening. Men ”hysch” och ”ta det lugnt” eller ”oki, oki” eller en klapp på huvudet. Tack så jävla mycket.

Jag är trött på det här fängelset som nån annan byggt men som jag frivilligt satt mig i. Tappar man ”kvinnlighet” då man svär? Anses jag mer kvinnlig och blir folk mer bekväma i min närvaro om jag fnissar som en prinsessa ur en sagobok med rosa pärmar än om jag frustar som en brunstig häst? Får jag mindre respekt när jag säger vad jag tycker? (Borde det inte vara tvärtom?) Tappar folk intresset och viljan att vara med en om man en dag är så mycket mer arg, ledsen och tvär än man är glad? Istället för att döma ut hela jävla tiden så kanske ”folk” ska testa att bemöta problemen, så kanske det där leendet, som ”folk” tydligen gillar, vill infinna sig igen! Och utan att vara påklistrat och falskt. Fast ”folk” kanske köper billiga leenden, köper lögnen bara de får lura sig själva att allt är som vanligt.

Vad vill jag säga med det här? Ganska mycket förmodar jag och ironiskt nog så lägger man även band på sig i sin blogg. Nämner inga namn, pekar inte med hela handen. Smidigt. Vi får se hur länge ilskan håller i sig – förhoppningsvis så länge att jag hinner dra ut lite kreativitet ifrån den.

(En sista tanke: vore inte ironin fulländad om ett sånt här inlägg skulle göra mina läsare obekväma. Man får säkert inte vara för ”out there” i sin blogg heller – eller?)

Jag har alltför lätt att oroa mig och igår speciellt då Ninjapojken inte var hemma sent på kvällen och hans mobil låg i soffan. Under de dryga två timmar jag...