Det lilla inlägget som växte

Jag har alltför lätt att oroa mig och igår speciellt då Ninjapojken inte var hemma sent på kvällen och hans mobil låg i soffan. Under de dryga två timmar jag satt och väntade började tankarna spinna hos mig och hjärtsnörp och illamående gjorde att jag inget kunde äta. Fast det slutade bra, som tur var.

Oki, nu kommer jag in på ett sidospår, men vad är egentligen grejen med mig och klockor? Varenda gång jag kollar på en klocka så är tiden nåt ”roligt”. Typ 13:37 (bäst!), 10:10, 22:22, 21:12, 12:34 eller som nyss, 12:12. Det här händer mig hela tiden, oftast flera gånger per dag. Och det är inte som att jag går runt med en klocka på armen och kollar, jag har inte aktivitetsfältet i Windows synligt så jag kan inte se klockan där heller. Nej, det är när jag vill veta vad klockan är, som detta sker. Det är intressant, visst, men väldigt väldigt knasigt. Känner nån annan igen sig?

Min kropp verkar må lite dåligt. Inte undra på kanske, med tanke på min nedstämdhet, men jag undrar om kroppen inte försökte varna mig innan jag deppade ihop totalt för ett par dagar sen. I två veckor har jag haft ont i min vänstra fot. Jag har dock inte haft så ont så att jag inte kunnat gå och det är väl därför jag inte gått till nån läkare. Min nacke har varit ”out of the loop” i snart en vecka. Har en ny liten nackspärr varannan dag ungefär. Obekvämt och så sover jag sämre. Som om jag inte sov illa nog redan liksom.

Idag kan jag inte säga att jag känner mig lika ledsen som tidigare. Istället känner jag mig rent ut sagt förbannad. Ingen förbättring, kanske det låter som, men jag har alltid upplevt ilska som en väldigt produktiv känsla. Det kan bli en hel del ”jävlar anamma” när denna sinnesstämning infinner sig. Då ska jag minsann visa alla, skita i vad andra tycker, gå min egen väg och bryta lite regler, för i helvete. Ungefär så. Det var länge sen jag tillät mig att vara riktigt arg.

Vi tjejer ska ju vara så söta, glada, fogliga och snälla – helst hela tiden. Alla andra känslor man må ha får gärna sväljas. Att tjoa extra högt när man vinner eller förlorar i Mario Kart eller att svära de där trehundrasjuttioelva svordomarna du kan när du tampas med en boss som bara använder fula knep, det kan tydligen göra att folk höjer på ögonbrynen. Sa hon verkligen det där? Måste hon prata så högt? Tydligen har jag lyckats göra ”folk” rädda när jag hetsar upp mig i ett spelögonblick. Och om jag pratar om nåt jag verkligen brinner för, eller som irriterar mig, då kan orden flyga fort som pilar ur min käft och det verkar visst ”folk” uppleva att man måste ducka för. Som om jag vore farlig på riktigt… Seriöst! Och don’t get me started om du som tjej skulle tycka att du är bra på nåt, eller ännu värre – BÄST! Sånt ska man väl helst tala tyst om. Så kanske hela svenska folket känner, men killar verkar utan större problem kunna gå runt och visa stake – på mer än ett sätt.

(Generalisering? Ja, ibland får man ta till fula knep för att få en poäng gjord. So sue me.)

För det är när ”folk” blir sådär måttligt obekväma i min närvaro som jag uppfattar att jag måste lägga band på mig, för annars är det inte oki. Jag är inte oki. I have crossed the line, var nu den linjen är nånstans. Det är det där tysta dömandet. Som att vissa saker ”det kunde man inte tro om” mig. Vad kan man inte tro? Att jag kan bli förbannad? Att jag har åsikter? Det är tydligen farligt att vara en vagel i ögat på ”folk”. Och vissa personer trodde jag aldrig skulle få mig att känna sig såhär. Att det inte är oki att visa hela mitt känsloregister, att säga min mening. Men ”hysch” och ”ta det lugnt” eller ”oki, oki” eller en klapp på huvudet. Tack så jävla mycket.

Jag är trött på det här fängelset som nån annan byggt men som jag frivilligt satt mig i. Tappar man ”kvinnlighet” då man svär? Anses jag mer kvinnlig och blir folk mer bekväma i min närvaro om jag fnissar som en prinsessa ur en sagobok med rosa pärmar än om jag frustar som en brunstig häst? Får jag mindre respekt när jag säger vad jag tycker? (Borde det inte vara tvärtom?) Tappar folk intresset och viljan att vara med en om man en dag är så mycket mer arg, ledsen och tvär än man är glad? Istället för att döma ut hela jävla tiden så kanske ”folk” ska testa att bemöta problemen, så kanske det där leendet, som ”folk” tydligen gillar, vill infinna sig igen! Och utan att vara påklistrat och falskt. Fast ”folk” kanske köper billiga leenden, köper lögnen bara de får lura sig själva att allt är som vanligt.

Vad vill jag säga med det här? Ganska mycket förmodar jag och ironiskt nog så lägger man även band på sig i sin blogg. Nämner inga namn, pekar inte med hela handen. Smidigt. Vi får se hur länge ilskan håller i sig – förhoppningsvis så länge att jag hinner dra ut lite kreativitet ifrån den.

(En sista tanke: vore inte ironin fulländad om ett sånt här inlägg skulle göra mina läsare obekväma. Man får säkert inte vara för ”out there” i sin blogg heller – eller?)

13 reaktion på “Det lilla inlägget som växte

  1. Natalia

    please open your brain for me, 13:37? varför är det special? men jag känner helt klart igen mig. speciellt 11:11 o 22:22. tittar man på klockan då är man bäst. så är det bara 🙂
    du är bäst finis o lika bäst när du svär or whateveeeeer. PUSS!

    Svara
    1. Anna Inläggsförfattare

      Det där är sånt där internet/gamer-språk. När man använder siffror för att skriva ett ord. I det här fallet handlar det om ordet ”elite”, men omgjort till leet, och skrivet i siffror så blir det 1337 – alltså lEET. XD Hoppas du fattade det där! ^__^ Och är man 1337 så är man raka motsatsen till n00b. Kram!

      Svara
  2. Mia*

    Nej, för i helvete – skriv som det är och som du känner! Det är så skönt när folk är ”på riktigt”, tycker jag.

    Och vad gäller klockan ser jag ofta sådana klockslag, men jag tror det beror på att jag omedvetet tittar ofta fast bara kommer ihåg när det är något märkvärdigt. Hm, jag blev påmind om en blogg jag en gång följde som hade ett inlägg om just 22:22… och efter lite seriöst gnuggande av minneskretsarna hittade jag det: Klockan 22:22.
    Mia*s senaste bloggpost: Projekt- 100 ämnen

    Svara
    1. Anna Inläggsförfattare

      Tack och will do! 😀 Kul att du är här och kommenterar!
      Intressant bloggpost det där, schysst att du letade upp det så att jag kunde läsa. 🙂

      Svara
  3. Mia*

    Tack – jag känner mig välkommen! 🙂 Och du är förstås lika välkommen hos mig, även om jag tydligen slutat säga det till nya kommentatörer – lite synd, faktiskt, för det är ju trevligt. Och trevligt är bra.

    Den bloggen har förresten, om du inte redan sett det, även andra inlägg som är värda att läsa. Minns inte om det där var den första eller andra av hans bloggar jag följde heller, men det finns fler av samma författare.
    Mia*s senaste bloggpost: Night Huntress- Halfway to the grave Jeaniene Frost

    Svara
    1. Anna Inläggsförfattare

      Vad bra! Jag känner mig välkommen hos dig också, ska du veta. 🙂
      Jag får nosa runt lite i den där bloggen sen, alltid kul med bra saker att läsa. 🙂

      Svara
  4. Sofia

    Oh, vad jag känner igen mig! Jag har också fått höra att folk typ varit ”rädda” för mig eftersom jag blir väldigt engagerad och uppspelt när jag diskuterar ämnen jag bryr mig om.

    Däremot har jag förmånen av att faktiskt inte se eller bry mig om andras reaktioner, det är mycket möjligt att vissa blir obekväma när jag kommer igång, men jag märker helt enkelt inte det och bara kör vidare. För jag vet ju att det finns en himla massa som uppskattar mig som jag är, så då kan jag låta bli att bry mig om de som inte gör det.
    Sofias senaste bloggpost: Biverkning

    Svara
    1. Anna Inläggsförfattare

      😀 😀

      Jag tror att det ofta är i efterhand som folk har sagt nånting. Nu låter det som att det är många, men så är det förstås inte och det finns också dem som verkligen gillar när jag går igång och blir engagerad. Jag borde göra som du, bara köra på och inte låta mig rädas av vissa personers åsikter. <3

      Svara
      1. Sofia

        Ja, det borde du! Men jag vet att det är mycket lättare sagt än gjort.

        Man får tänka på att det aldrig kan vara så att alla personer man träffar kommer tycka om en (likväl som att man själv inte gillar alla personer man träffar) och det är okej. Och eftersom du inte kan få alla att gilla dig, oavsett hur du är, så är det lika bra att vara den person du vill vara. Då kommer ju de som gillar dig, gilla dig av rätt anledningar.

        Hehe, hoppas du förstår vad jag menar, känner att jag inte var så himla begriplig kanske.
        Sofias senaste bloggpost: Biverkning

        Svara
        1. Anna Inläggsförfattare

          Du är sjukt smart och säger alla de rätta sakerna. Tack Sofia, du är guld värd! <3

          Svara

Lämna ett svar till Natalia Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge