Det är väl ganska säkert att säga att jag aldrig kommer sitta i en skolbänk igen. Inte för att jag har tappat min inlärningsförmåga, det gör man aldrig, nej – mera för att det finns olika hinder. T ex bor jag i bostadsrätt och är då inte berättigad studielån. Varför, kan man fråga sig. Vad ska man välja att plugga, är en annan fråga. Det gäller att välja rätt. Jag har testat en del saker på universitet och högskola, men det blev inget. Min skoltid var bra på flera sätt, och dålig på andra. Ibland önskar jag att jag fick gå om hela grundskolan. Ibland undrar jag vad jag har lärt mig. Och är det skolan som har lärt mig det mesta jag vet eller inte?

Utbildning och värdet av den är en het potatis, speciellt här i Sverige där vi flera gånger per år kan läsa rapporter om elever som inte blir godkända i grundläggande ämnen som svenska, engelska och matematik. Skolsystemet ska göras om. Klasserna ska bli mindre – nej större. Betygen ska sättas från sju års ålder, nej låt eleverna betygsätta lärarna istället! Det är en karusell och både lärare och elever tar stor skada av det som sker. Mina föräldrar är båda lärare. Min mamma drunknar i administrativt arbete och i höstas gick Stockholms stad över till en ny IT-plattform och när skolan skulle dra igång på höstterminen så funkade ingenting. Ingen kunde skriva ut dokument, ingen kunde komma ut på intranätet, vilket de var tvungna att göra, för där ska lärarna dagligen fylla i information om närvaro, frånvaro, betyg, utveckling, samt maila veckobrev till föräldrar och kollegor.

Min pappa har jobbat som lärare i samma kommun sedan slutet på 70-talet/början på 80-talet. Han är av den gamla skolan kan man säga. Skolledningen bestämde att helt plötsligt ska alla lärare gå en viss datorkurs och göra tester och bli godkända. Eleverna i sin tur fick alla varsin laptop. All kommunikation skulle sen skötas via datorerna. Nej jag skojar inte. Istället för att öga mot öga meddela betyg inom ett ämne ska man nu maila. Overhead anses gammalmodigt och ska inte användas. Att skriva på tavlan ska man också sluta med. Nån hade sagt till min pappa att ”man måste hänga med i de nya tiderna”. Min pappa är 60 år. Helt plötsligt känner han att alla pratar över huvudet på honom, och de metoder som han har använt sig av i alla år, är helt plötsligt inte accepterade längre, fråntagna honom. Inte undra på att han hatar sitt jobb… Jag trodde det fanns fler än ett sätt att lära ut på?

Det är hemskt att lärare ska sättas i händerna på tekniken, bara för att man ska använda teknik. Men en lärare som använder en dator lär per automatik inte ut bättre, en elev lär sig nödvändigtvis inte lättare. Fanns det ens nån tanke bakom? På mammas skola fungerade allt utmärkt innan förändringen skulle ske. Funkar det bättre nu? Nej, det tog nästan fram till jul förra året innan nästan allt fungerade som det var tänkt från början. Hur mycket tid har inte gått till att försöka få saker att funka? Jag fick själv åka till mammas skola under min semester för att lära henne använda sin laptop. Då sa hon ”du borde bli lärare Anna, du har så stort tålamod med mig.” Något som skolstyrelser och folk som inte har en aning om hur läraryrket ser ut verkar ha. Gör det bara. Mammas kollegor suckade avundsjukt när de såg att hon fick hjälp. Så bra då att min mamma senare kunde hjälpa dem som är ännu mer ”technically challenged” än hon själv.

Så vad händer med eleverna då? Hur ser skolan ut egentligen? Det var 10 år sedan jag själv tog studenten och en mängd förändringar har skett sedan dess. De privata skolorna har fått fotfäste på riktigt, och jag är ledsen, men jag känner väldigt starkt att vissa saker ska man helt enkelt inte kunna tjäna pengar på. T ex utbildning – en mänsklig rättighet. Alla har rätt att få den, och den ska hålla samma standard för alla. Men funkar det verkligen i dagens skola? För vi har ju i stort sett bara en typ av skola, eller? En skola där alla ska formas efter samma mall och mätas efter samma måttstock. För vissa är säkert inramningen en hjälp. Låt dem då få denna hjälp. Andra kanske behöver tänka ”outside the box”. Låt dem. Vissa kanske vill komma till skolan på kvällen. Vissa vill bara jobba på egen hand, andra vill alltid jobba i grupp. Och vad ska vi lära oss?

Jag var t ex inte alls intresserad av kemi. Men detta, fick jag höra, var väldigt bra att kunna. Jaså? Idag har jag ingen som helst användning av det jag lärde mig, om jag ens minns nåt. Jo, jag vet att vatten har den kemiska beteckningen H2O, koldioxid CO2. Wow. Vinner jag Nobelpriset nu? Vad jag menar är att för min del hade det nog varit bättre om jag gått nån skrivkurs, fått lära mig spela piano på skoltid (av nån anledning fick jag bara göra detta efter skolans slut, ett par gånger i veckan), tecknat eller nåt liknande. Visst, det blir ingen kvantfysiker av mig, men säkerligen fanns det nån som absolut inte ville ha bild och gärna satt och läste periodiska systemet istället? En anpassad utbildning för den unika individen. Är det för svårt? Omöjligt?

Jag minns en gång i mellanstadiet då vi under några veckors tid fick skapa våra egna scheman. Alla ämnen skulle förstås vara med, men för mig var det en otrolig skillnad mot att få ett färdigt schema i handen. Jag minns så tydligt hur jag hade ett långt bildpass och totalt glömde bort att det var dags för matte. När jag kom på det tog jag snabbt fram böckerna och började räkna. Men min lärare hade inte märkt nåt. Och det var inte hennes sak att märka, alla hade vi individuella scheman och hon behövde inte påtvinga nånting. Det var en av mina bästa stunder i skolan.

Jag vill avsluta genom att visa tre videos från en och samma talare; Ken Robinson. Han pratar om utbildning och han säger så många intressanta och tänkvärda saker. Ta er tiden att lyssna på honom.

Det är väl ganska säkert att säga att jag aldrig kommer sitta i en skolbänk igen. Inte för att jag har tappat min inlärningsförmåga, det gör man aldrig, nej –...