Utseende har ju alltid varit av intresse genom människans historia, vare sig det gällde utsmyckning av Egyptens faraoner eller de vitpudrade, decimeterhöga peruker som satt på adelskvinnornas huvuden i 1700-talets Frankrike. Genom alla trender som har kommit och gått genom åren, så känns det ändå som att utseendet är av största vikt i vår nutid. Idag påverkar reklamkampanjer små-tjejers (och även mogna kvinnors) självbild och självkänsla. Size zero-trenden sprider sig som en löpeld över internet. Det är svårt att värja sig i ett samhälle som vårat, där vi ständigt är uppkopplade, ständigt blir pepprade med reklam och tidningarna, vare sig de heter Amelia eller FRIDA, har en ny diet som ”faktiskt funkar” i varje nytt nummer.

Kanske är det lätt att glömma att vi, mitt i all denna hets och karusell av sociala medier som kräver vår uppmärksamhet dag som natt, faktiskt kan styra trender på ett helt annat sätt än tidigare. De flesta läser bloggar, många skriver själva. Konsumenterna behöver inte bara sitta och bli matade längre, nu kan man göra sig hörd och snappas upp i etern nästan ögonblickligen. Vem vet vem som kommer läsa just det du skriver? Vem vet vem du kommer påverka härnäst?

Jag har inte varit välsignad med ett stort självförtroende. Mobbning och utfrysning ända upp i gymnasieåren satte förstås sina spår. Ständiga tvivel fyllde mitt huvud under större delen av tonåren, ja jag var inte nådig. Det är så lätt att vara elak och så mycket svårare att vara snäll, speciellt mot sig själv. Så i det här inlägget tänker jag fokusera på mig, med alla mina fel och brister. Och det är oki att de existerar, för de hjälper till att skapa den unika person som jag är. Prepare for pepp!

Låt mig fokusera på det som flera hundra personer ser varje dag – mitt ansikte. Jag har genom åren gått igenom olika stadier av att känna mig obekväm och missnöjd med hur jag ser ut. Ansiktet är däremot inget man döljer så lätt, jag tror inte på användandet av burka, annars hade det ju varit ett alternativ när man mått som värst. Så varför inte möta alla mina skavanker och bekymmer head-on?

• Mitt hår – oerhört frissigt, rufsigt, svårkontrollerat och med ett udda hårfäste. Egentligen: ett hår med självfall som krusar sig lätt i fuktigt väder, inte så tjocka men många strån och hårfästet är hjärtformat.
• Min hy – acne i tonåren som inte försvunnit helt som vuxen, blek och de första rynkorna börjar synas. Egentligen: min hy är friskare än nånsin och acnen gör inte så mycket väsen av sig, rynkorna är först och främst skrattrynkor – dvs vackert!
• Mina ögon – för små och djupt insjunkna i skallen. Egentligen: pigga, gnistrande ögon i vacker mörkblå färg med grått stänk kring pupillen. Jag ler med ögonen (enligt min pojkvän).
• Min näsa – alldeles för stor. Egentligen: den är ganska söt och rund, den vågar ta plats, är bra när jag använder mina glasögon och skön att näsgnuggas med.
• Min mun – för liten, läpparna är för tunna och tungan för kort. Egentligen: en mun som kan skratta och prata utan problem, mjuka och kyssvänliga läppar och en tunga ”that gets the work done”.
• Mina tänder – inte särskilt vita och inte särskilt raka. Egentligen: inte särskilt gula och inte särskilt sneda. Snarare ett personligt utseende och inga tänder i givakt – de får leva fritt!
• Min haka – för stor. Egentligen: rund och fin.

Självklart kan jag känna mig otroligt osäker ibland, men jag kommer närmare och närmare känslan av att acceptera mig själv och hur jag ser ut nästan helt och hållet. Hittar jag något som får mig att må bättre så använder jag mig såklart av det. Ta smink t ex. Jag använde aldrig smink under större delen av mina tonår och 20-år. Om jag väl gjorde det så uppmärksammades det genast hos skolkamrater eller kollegor, fast inte på ett positivt sätt. Mera som ett sorts utpekande; ”men Anna, har du smink på dig?!” Tidigare under detta år så hittade jag en ”sminkrutin” som passar mig. Lätt ögonskugga, mascara, lite bronzer på kinderna, ett tunt lager läppstift/glans. Och det kör jag varje dag. Det gör inte så stor skillnad, men tillräckligt för att få mig att känna mig piggare i min utstrålning. Jag gillar fortfarande att gå osminkad också, det är skönt att kunna känna sig bekväm i båda fallen.

Så för att fira mig och mitt egenvärde postar jag en bild, med alla skavanker fullt synliga. Och det är oki. Jag tycker om mig. 🙂

Foto av Rebecca A.

Utseende har ju alltid varit av intresse genom människans historia, vare sig det gällde utsmyckning av Egyptens faraoner eller de vitpudrade, decimeterhöga peruker som satt på adelskvinnornas huvuden i 1700-talets...