Istället för sitcoms

Man kommer hem. Startar tvättmaskinen, läser post, betalar en räkning, ringer ett samtal, värmer upp sig efter det ihärdiga regnet. Ikväll planerar jag att dricka en varm kopp choklad, duscha varmt och tvätta håret med det nya schampot och balsamet jag köpte (ibland känns det som den ultimata lyxen), och sen tänker jag spela lite. Det kanske inte hinner bli så många timmar, men kanske en, eller två? Igår blev det tre, på hela långa dagen. Bättre än inget, är vad jag försöker intala mig.

Jag tänker på saker jag vill ta upp i RPGaidens podcast. Rädd för att det kommer bli alldeles för personligt och vardagligt, inte något djupgående eller analyserande. Funderar på att bara pladdra och se vart det tar mig. Jag har egentligen inget manus när jag sitter och pratar, bara några stödpunkter. Manus är nog för krystat ändå. Fast ändå känner jag mig ganska tillrättalagd. Vill inte säga fel, andas för högt, råka vara tyst för länge. Hepp hupp. Men kul att tänka på. Bäst jag skriver ner det jag funderar på så jag inte glömmer bort.

Tycker att jag har samlat på mig en del vuxenpoäng på senaste. Fast det tror jag att vi tar en annan gång. Nu blir det varm choklad!

Tröttsamt

Jag blir trött på att lämnas ensam med mina tankar för länge.

Jag är trött på att minnen från barndomen känns lika närvarande och minst lika smärtsamma som minnen bara några månader gamla. Vad är det med mig och mitt minne? Kan jag inte glömma, eller kan jag bara inte förlåta?

Jag behöver nåt som pokar mig, som stjäl min uppmärksamhet. Så jag slipper sitta där med ångestklumpar i hals och rygg.

Mobilen är för närvarande min bästa vän. För det mesta innebär dess sällskap bara bra saker. Men inget är ju säkert, har jag lärt mig. Men just nu är vi bästa vänner.

Undrar vad som skulle hända om jag skrev ner alla dessa minnen. Skulle de blekna lite? Skulle det bli en novell? Skulle det skapas en bok? Vad ska jag med alla minnen till? Alla smärtor, alla besvikelser, alla stunder jag ångrar.

Tyvärr är det vad jag minns mest. Har tydligen ingen möjlighet att välja.

Längesen

Det var längesen jag bloggade. Här och på andra ställen.

Det här är ett svagt försök att komma tillbaka. Jag vet inte riktigt varför jag ”hållit mig undan”. Det har inte varit planerat. Jag har bara ramlat in i nåt hål av ”mindre duktighet”. Många dagar har varit fullkomligt apatiska. Då är det en vinst i att bara orka ta hand om sig själv. Orka åka till jobbet. Kanske orka handla mat.

Jag har inte använt min dator på jättelänge. Inte på det sätt jag gjorde förut. Kunde sitta vid den i timmar. Men inte nu. Numera bekantar jag mig hellre med TV:n. Inte så bra det heller förstås. Som sagt, apati. Till TV:n är spelkonsolerna inkopplade. Men jag har inte hittat ro, lust, ork, eller vad man nu ska kalla det, till att starta nån av dem. Det är fruktansvärt.

I alla fall vill jag tro att det är fruktansvärt och alla som känner mig (privat eller som gamer på nätet) anser att jag är värdelös som inte gör det jag borde göra. Det som ska fylla en självutnämnd gamers liv. Det är förmodligen inte så folk tänker om mig. Det är nog bara jag som gör det.

Men det är konstigt hur livet är ibland. Ena stunden är allt toppen-topp och bara på en dag så kan man finna sig själv i en smutsig avgrund. Jag har befunnit mig där ett tag nu.

Med det inte sagt att jag inte försöker ta mig framåt och uppåt. Jag har lyckats utföra vissa saker som har lämnat mig stolt över mig själv. Sånna där livsomvälvande saker. Sånt som spelar roll. Det är bra. Men jag vill spela också. Ändå kan jag inte. Även när jag är ledig. Det är så konstigt.

Känns som att jag tappar kontakten med alla gamervänner bara för att jag inte spenderar 5 (eller annan valfri siffra) timmar varje dag vid datorn.

Jag har svårt att hitta ord. Att jag har skrivit det här är nästan förbluffande. Stort.

Men mina andra ord då? Om spelen jag tycker om? Jag vet inte… Det kanske kommer i små doser. Jag hade hoppats att jag kunde skriva nåt igår. Det blev inget. Jag hoppas fortfarande att jag kommer kunna skriva nåt idag. Vi får väl se.

Tro att du är nån

”Du kan bli vad du vill Anna, du som är så duktig, kan analysera, formulera dig i text, duktig på språk… ja, det finns ju massor du skulle kunna göra.”

Föräldrar säger de mest konstiga saker. Ovanstående citat kommer från min pappa. När man känner sig fast i livet, så är det kanske sånt här man vill höra allra mest. Så varför har jag den gnagande känslan att det är för sent? Varför sitter jag här med en längtan att bli ”upptäckt”?

Något av det värsta som finns, är att ha en dröm, fånga den och sen bli av med den. Har det hänt er?

Det har hänt mig.

Sedan dess har jag egentligen velat hitta tillbaka och det har jag kanske gjort på sätt och vis. Även om det inte är med samma ”erkännande”.

Vad vill du Anna? Vill du bli kändis? Ansök till Big Brother. PANG – du är kändis!

Jag vill inte vara med i TV, inte synas i skvallerblaskor, inte visas med foto i tidningen. Jag vill vara det som tränger in i ditt medvetande. Ett namn du känner igen och tänker ”aha, ja, jag har läst nåt hon har skrivit”. För att nåt jag skrev var värt att minnas. Och framför allt – värt att läsa. Men ungdomen falnar, modet svajar. Självförtroendet och inställningen att ”det här klarar jag – jag är PEPP!” har farit all världens väg. Tänk om jag också kunde sitta och helt på allvar prata/skriva om hur bra just jag är. Snackar inte skit, men jag höjer mig själv över alla andra med orden jag skriver. Föraktet osar.

Men kom igen, på riktigt? Jag skulle aldrig klara av det. Ändå är det intressant att se andra göra det. Det sårar och svider, som salt i ett sår. Men strö lite mer, gör det, så jag känner att jag lever.

Be still my heart

Såhär dagen före alla hjärtans så blir jag, utan direkt anledning, ledsen, modstulen, tillbakadragen, trött – helt enkelt inte så glad. Jag får för mig att det har att göra med att jag efter förra årets hjärtefirande rasade samman och hamnade i en depression. Jag hade för länge (ett år) försökt vara perfekt, på alla sätt och vis. I mitt jobb, i mitt förhållande, som vän, dotter och gamer. Det gick inte och kroppen sa stopp.

Här sitter jag nu igen, med en lite annorlunda livssituation. Jobbet är detsamma, på både gott och ont. Förhållandet likaså, men här har bara positiva förändringar skett. Pluggar gör jag också, utan att få ett rödöre från CSN och den lön jag får räcker inte till för allt jag vill. Så jag prioriterar mina spel. Det känns bäst så. Så att jag kan skriva mer för Level 7, ett gig jag hittade i efterdyningarna av min dust med deppigheten. Det var när jag mådde som sämst som jag började sträcka ut armarna och hittade så mycket fint folk på nätet, framför allt via Twitter.

Trots mycket bra i livet så har jag svårt att släppa dåliga tankar ibland. De tar liksom över. Idag har jag tänkt mycket på döden. Det brukar vara återkommande hos mig. Jag är extremt rädd för döden, men kan plåga mig själv genom att tänka på ett antal hemska sätt att dö på. Jag föreställer mig hur det skulle vara, hur det skulle kännas, in till sista sekund och kroppen reagerar därefter. Hjärtklappning, hyperventilering, ökad puls, svettningar och allmän svimningskänsla. Vet inte varför jag gör såhär mot mig själv, men om jag mår dåligt eller är stressad över något så hamnar jag lättare i sånna tankebanor. Ibland tycker jag det är lättare att föreställa mig min egen död än vad det är att föreställa mig en framtid. Har svårt att se vart jag är om 5 år t ex.

Vad kommer jag jobba med, eller plugga? Hur ser relationen ut? Vart bor jag? Hur mår jag? Vilka är dem jag kan kalla mina vänner?

Jag hoppas att den här sorgsna känslan som sitter i mig ikväll är något jag kan sova bort till imorgon.

Jag kommer aldrig bli vuxen

Vad är det som avgör om en person är vuxen eller ej? Är det ålder? Är det typ av anställning (dvs, är man mer vuxen om man är chef än om man jobbar som säljare i butik, t ex?). Är det mängden pengar på bankkontot? Är det körkort? ICA-kort? Kreditkort? Handlar det om utbildning? Är man mer vuxen om man gått 5 år på universitet än om man bara har gymnasiebetyg i ryggsäcken? Har det med intressen att göra? En person som gillar att spela golf är mer vuxen än en som gillar att spela TV-spel?

Som DN:s Fredrik Strage nyligen filosoferade om, så är vuxenpoäng något som har varit aktuellt de senaste 10 åren eller mer. Jag kniper dagligen ett antal vuxenpoäng i min egen vardag. Som när jag kommer hem från jobbet efter 9 timmars arbetsdag och ställer mig och diskar den där mastodonthögen av skitiga tallrikar, glas och bestick, trots att jag hellre skulle vilja spela. Eller bara slappa. Skita i allt.

Philip DeFranco uttryckte sin åsikt i frågan i en av hans senare YouTube-videos. Att vara vuxen handlar inte om hur mycket man vet eller hur mycket man har gjort, det handlar istället om ansvar. Och det vill man ju ha, till viss del. Och bor man inte längre hemma blir det ganska tvunget att man tar ansvar för att äta, sova, komma i tid till jobbet/skolan, handla, tvätta och allt annat som hör ett hushåll och upprätthållandet av ett liv till.

Igår innan jag och Ninjapojken somnade så sa jag att jag inte alls känner mig vuxen. Och detta har nog flera anledningar, men en av dem är att jag fortfarande har enormt många minnen, tankar och känslor från min barndom, som lever aktivt i mig än. Alla gånger jag blivit förorättad, orättvist behandlad, sårad, mobbad, utstött, ledsen, besviken, rädd, övergiven, eller inte ens fått min mest basala rätt försvarad – de sitter kvar i mig. Som emotionellt klister. Jag känner mig fortfarande som den där lilla flickan, som grät ensam på sitt rum och tröstade sig med sitt favoritgosedjur.

Och gosedjuren – de älskar jag fortfarande. Tar hand om. Och de låter mig älska dem. En sorts obesvarad men ändå fullkomlig kärlek. Något att få spilla all min omtanke över, utan risken att bli nekad, åsidosatt, eller ratad av. Som ett barn, men ändå inte.

Jag fyller 30 nästa år. Flera personer jag mött säger att de inte trott att jag är i den åldern. Jag tackar för det. Men min ålder säger mig, och kanske andra, att jag borde vara mamma vid det här laget. Min mamma fick mig vid 27 års ålder. Men jag ser mig fortfarande som ett barn. Som kan vara sådär bångstyrigt egoistisk och bara tänka ”min och mitt”. Min tid, mina pengar, mina drömmar, min kropp, mitt liv. Tanken om att ha ett annat liv att ta ansvar för, på ett mycket större sätt än mitt eget, skrämmer mig. Trots många års arbetslivserfarenhet är jag fortfarande underbetald – jag har knappt råd att mata mig själv vissa månader. Jag har drömmar, vill bli något annat, vill skaffa mig en utbildning och uppskattas för den jag är och vad jag kan. För trots min ålder är jag fortfarande inte tillräckligt respekterad för mina åsikter eller mina kunskaper. Saker skyfflas under mattan, jag får höra ”nej” lika ofta som om jag tjatade om att få godis innan maten, jag lever i en ”lilla-gumma-attityd”. Så är det egentligen så konstigt att jag inte ser mig själv som vuxen?

Jag försöker hela tiden hävda min rätt och mig själv, men efter så många år av denna sorts ”förtryck” så blir jag väldigt lätt upprörd och tappar tålamodet när ingen lyssnar. Och höjer man som tjej rösten, bara en smula, så är man genast ”hysterisk” och man ska ”lugna ner sig”. Hela tiden är det andra människor som står i vägen för att jag ska växa upp. Bli vuxen.

Så jag håller mig i skymundan, försöker värna om mitt inre barn, som blir omsprunget, trampat på och knuffat ner i sörjan gång på gång. Ingen annan vill ju att jag ska växa upp, så varför ska jag fortsätta vilja det? Jag avsäger mig alla krav som ställs på en vuxen person. Jag gör det som krävs för att jag ska kunna betala räkningar, ibland är jag extra duktig och håller efter diskberget, men jag tänker inte sluta fantisera. Jag kommer fortsätta att fly den bistra verkligheten genom mina rollspel och deras musik, jag kommer fortsätta krama på och prata med mina gosedjur (som ändå är de enda som lyssnar på riktigt), jag kommer fortsätta att känna mig som 19 år och kämpa för att ha barnasinnet kvar.

 

Av alla val som finns, välj endast ett – och rätt

Hade missat att Revolutionary Road gick på TV idag. Lyckades i alla fall se den sista halvtimman. Greps inte bara av det fantastiska skådespeleriet och fotot, utan också den hjärtskärande musiken. Den kändes familjär på nåt sätt. Inte så att jag hört den förut, det var första gången jag såg filmen, men musiken erinrade mig om annat. Jag bestämde mig för att gissa att det var Thomas Newman som låg bakom det vemodiga, känslotunga soundtracket. Snart rullade eftertexterna. Och jag hade rätt. Synen av hans namn fick mig att le. Thomas Newman är den ende filmkompositör som har betytt något för mig (förutom Steve Jablonsky (Transformers) och Philip Glass (The Hours)), och hans kompositioner till The Green Mile, Little Women, American Beauty, Wall-E och Erin Brockowich kommer för alltid att vara med mig.

Jag har huvudvärk. Hade ett två timmar långt telefonsamtal med mina föräldrar. Det börjar bra men det blir något annat, speciellt i samtal med pappa. Jag vet att de vill väl, men jag har inte alla svaren, speciellt inte på hans frågor. Jag vet att han inte anklagar mig för nånting, men jag kan ändå inte hjälpa att känna mig som ett stort misslyckande för att jag 1) inte har en utbildning som innebär att jag är nånting 2) borde plugga och bli nånting, så jag kan få bättre jobb och tjäna mer 3) närmar mig 30 och ännu inte har gjort några av de här sakerna. T ex.

Jag får ofta höra från sina föräldrar att jag skulle kunna bli vad jag vill. Jag håller inte med dem. Sen är ju frågan vad man vill också, det är ju inte så att jag vill bli astronaut anytime soon. Men vad vill jag då? Vad är jag bra på? Språk. Svenska och engelska. Tyvärr gav spanskan inte så mycket. Skriva. Jag vet att jag kan det, och även om det inte är perfekt, så är det bra. Jag kan prata. Tänka sig, jag kan hålla låda. Jag kan resonera, analysera, jag är snabb på att lära, noggrann, har relativt stor datorvana, är social och kan samarbeta med andra, men kan även leda om det behövs.

Det lät väl bra? Så vad blir jag? Mitt huvud ekar tomt. Jag har inget svar, inte för mig själv och inte för min pappa som frågar. Jag har ingen plan. Just nu tar jag dagen som den kommer. Och efter det 2 timmar långa samtalet så har jag nu en huvudvärk som inte ens en promenad avhjälpte, jag har tårar som brinner bakom ögonen och även fast jag vet att det aldrig är menat att såra mig eller trycka ner mig eller ens se ner på mig, så är det precis så det känns. Kravbilden är tillbaka. I alla fall som jag ser det.

Jag har många krav på mig själv. Har alltid haft. Göra bra ifrån mig i skolan, vara snäll, inte vara arg, vara till lags, alltid ställa upp på att jobba över eller extra, vara duktig, vara smal, vara attraktiv, kunna sköta mitt hem, passa deadlines, inte göra slut, ställa upp på sex och helst inte gråta, visa svaghet.

Men jag gråter nu, hårt och okontrollerat. Det finns ingen plats för snedsteg i det här livet. Allt ska vara rätt från början och om man kommer ifrån ”planen” så hamnar man där jag är. I ingenmansland. I outbildad-ville. Det verkar inte vara en stor bedrift att jag började jobba 4 dagar efter att jag tog studenten. 1½ senare flyttade jag hemifrån och började plugga. Insåg efter 1½ år där att det var en återvändsgränd och flyttade hem igen, började jobba igen. Pluggade lite strökurser, bland annat engelska. Fick högsta betyg. Sa upp mig igen och påbörjade en KY-utbildning. Ett halvår senare kändes det också fel, hoppade av och var arbetslös i två månader, fick sedan mitt andra jobb. Jobbade där i 4½ år, engagerade mig fackligt, blev skyddsombud, köpte bostadsrätt. Bytte arbetsgivare för ett år sedan.

Och nu är jag här. Vilse. Tillintetgjord. Gammal. Ingenting att visa upp. Gymnasiebetyg, även om de är bra sådana, är inget man kan leva på i längden. Det är bra att vara utbildad. Bra att ha en titel. ”Jag är utbildad bla bla bla.” Och jag vet inte. Vad vill jag bli? Vad kan jag? Det var så länge sedan jag satt i en skolbänk att jag undrar om jag kommer klara av det. Jag orkar inte med att välja fel igen för att sedan hamna i rävsaxen igen, med ett alltför lågavlönat jobb och en dunkel framtid. Då det bevisligen är väldigt dåligt att välja, men upptäcka att man valt fel, så är det bättre att inte välja nånting alls. Så här är jag. På samma punkt som för 5 år sedan egentligen.

Inget blir lättare med tiden. Rävsaxen nyper hårdare och hårdare. Såret växer sig större, men jag vågar inte fly. Istället lever jag med min frustration, med besvikelsen över mig själv och hur mitt liv blev, och med känslan att så tänker mina föräldrar också. Jag försöker ta mig framåt, jag försöker bli nånting. Men jag kan inte skynda fortare än en dag i taget. Och med ögonen fulla med tårar är min vy ofokuserad och suddig. Mest av allt känns det tungt att det inte riktigt är oki att vara bara jag.