Etikettarkiv: tankar

Färglöst

När jag var tonåring började jag teckna på allvar. Jag sökte mig efter en tid ut på nätet för att få en annan sorts bekräftelse och uppmuntran än vad mina föräldrar kunde ge. Skapade en hemsida och tecknade så fingrarna blödde. Samtidigt var jag djupt inne i konsolrollspelen och via forum, communities och bloggar hittade jag en massa nya vänner. På den tiden kändes det som att internet och fantasivärldarna jag besökte med penna eller handkontroll var viktigare än det som hände IRL.

Idag skyr jag nästan internet istället. Det har gått lång tid sedan jag skrev nåt här. Jag har, som vanligt, mängder jag vill säga – saker jag behöver bearbeta, få ur mig, men jag drar mig för att skriva nåt online. Attityden har förändrats, internet är inte längre en glad och naiv plats för folk att lära känna andra. Harmlösa tweets blossar upp i hätska diskussioner, missförstånd och osämja i sociala medier är vardagsmat, alla kämpar om samma strålkastarsken via bloggar och Instagram och gängbildning och grupptryck är nästan lättare att hitta på nätet idag än vad det var när jag gick i högstadiet. De vänner jag trodde fanns verkar bara ha varit på låtsas.

Jag har nog slutat rita (inte tecknat på 1½ år) och det har gått 3 veckor utan att jag ens rört ett spel. Det känns som att min kreativa ådra har sinat. Jag vet inte om jag har ersatt det med något. Kanske träning? Kanske min nostalgiska tripp genom serien Ally McBeal på Netflix? Kanske har jag bara slutat känna och drömma överhuvudtaget? Dagdrömmar jag har blickar bara tillbaka i tiden, till stunder av ånger, sorg, underkastelse, ilska, rädsla och ensamhet. Men ensam är man ju alltid.

Det är svårt att veta om man har gjort rätt val i livet. Det är svårt att veta om man har lärt sig nånting av alla svårigheter. Det är svårt att veta om man är nöjd, eller om man bara nöjer sig. Lyckan är så flyktig. Den där magkänslan som många pratar om, de gånger jag lyssnat till den har skadan redan gjorts. Oftast går jag mest runt och försöker blockera knuten i magen och skriken i mitt huvud. Det finns ingenstans att springa, så lika bra att stå ut. Ungdomen har övergivit mig – jag kommer aldrig bli det jag en gång drömde om. Jag kommer aldrig mer känna mig glad över de saker som gav mig lyckorus för 10-15 år sedan. Livet, internet, världen – allt har blivit en gråzon i vilken jag håller mig i periferin.

Hinder

Ligger här och ska sova. Hjärtat bultar obehagligt hårt och själen suckar. Varför ska det vara så svårt? Alla dessa minnen, de gör så ont. Jobbet gör ont, minnena av min första vecka och hur jag utsattes för passiv aggressivitet. Så mycket ilska, jag var ett hot. Ung och levande. Skulle du bli glad om du fick veta hur du brutit ner mig under åren? Eller skulle du slå ifrån dig, säga att du inte menar på det sättet, som du alltid gör när jag vågar konfrontera dig? Men jag hör ju och jag känner. Du vill mig illa. Du bryr dig inte om mig, har aldrig gjort. Du frågar för att skaffa stoff, kunskap om mig så att du kan bryta ned mig inifrån, med gliringar, elaka kommentarer, sneda leenden. Du är på semester ett tag nu. Det ska bli så skönt. Men i din frånvaro har äldre minnen åter dykt upp. De gör lika ont än. Du förtjänar inte att veta något om mig. Hur jag lever och bor, vad jag gör på fritiden. Du har ingen rätt att veta att någon älskar och åtrår mig. Jag vet att du ingen har. Bra så, jag behöver inte gnugga in det. Men det är nog för att veta att du bara är bitter och missunnsam. Jag behöver komma bort, bort ifrån dig. Du är som ett gift. Jag behöver komma dit ingen nånsin skulle se det som rätt att behandla mig som du gör. Jag försöker slå mig fri. Jag vill inte bli som du.

Så mycket sämre

Oki, allt i livet är inte sämre, men visst finns de saker som är det. 10 år tillbaka i tiden var jag den jag är idag, fast annorlunda. De där texterna jag skrev… gud så bra de var. De är fortfarande bra! Jag fattar inte att jag inte kommit längre än såhär.

Jag saknar verkligen den där tjejen, som hade så mycket ångest, så mycket kärlek, så mycket glädje, sånna ofantliga mängder kreativitet och ständigt formade nya drömmar och mål. Och som hon kunde skriva, från tidig ålder. Hon kunde sätta ord på smärta och sorg, poetiskt var bara förnamnet.

Är jag ett skal av mitt forna jag? Antagligen.

Vissa saker är lättare idag. Jag har inte lika ont i själen, även om det tagit mig 30 år att komma hit. Men vart har kreativiteten tagit vägen? Vart har drivkraften hamnat? Har det gått förlorat för att jag lämnat större delen av smärtan bakom mig? Var det mörka och det plågsamma det som matade mig? Det som fick mig att fly min verklighet, skapa egna världar, gömma mig i andras? Är mitt liv nu, där jag tar hand om mig själv och mår bra på många plan, en annan form av destruktivitet, då jag till synes har tappat allt som gjorde mig speciell förut? Det är en skrämmande tanke… Den kan vara sann.

Jag försöker leta reda på mitt tidigare jag, greppar efter de lösa trådar jag ser omkring mig. Såhär har jag hållit på de senaste två åren, bara för att tappa fästet ännu mer. Jag kanske är bättre nu, starkare, friskare, lugnare. Men när jag ser vad som har gått förlorat så saknar jag den mörka svärta som levde inom mig från tidig barndom. Den gjorde mig intressant. Den gav mig något att uttrycka. Jag hade något att säga. Nu vet jag inte längre vad som finns kvar. Bättre på flera sätt, men också så mycket sämre…

Hänt i hemmet

Här har det hänt mycket den senaste tiden. Vi väntar på lite lampor, mattor, soffbord och annat fnös och fnul, men i stort sett är vi liksom klara. Och nöjda. Det är nästan lite äckligt hur mycket vi trivs här hemma och hur mycket vi längtar efter att komma hem varje dag. Jag som blev sjuk i början av veckan har väl således haft tur i oturen som inte behövt lämna boet. Än har vi inte haft nån bjudning, med mat, prat, skratt och spel. Och det är nästan så att jag vill hålla alla på armslängds avstånd tills ALLT är färdigt. Jag vill inte att det ska vara hafsigt, eller att man måste säga ”den där ska egentligen inte stå där men…”. Ja ni vet.

Är faktiskt väldigt stolt och glad över hur genomtänkt vår lägenhet är. Hur mycket kärlek vi har spenderat på att göra varenda litet utrymme fint. Det känns som att jag borde posta bilder på vårt nya hem och här är det nånting som tar emot. Ja, visst vill jag posta bilder helt oblygt a la Blondinbella och visa för alla som råkar snubbla in på bloggen hur vi bor. Visst finns det nånting fint i att visa sitt innersta, samtidigt som det kan vara så otroligt pretentiöst. ”Oooh se på mig!” (Kanske lite grejen med en blogg, fast ändå inte, get it?)

Jag känner att det finns människor som jag absolut inte vill dela mitt privatliv med, typ internettroll och övrigt löst folk som jag råkar kunna namnen på. Även om det här säkert är den mest olästa bloggen i hela universum så känner jag mig ändå bevakad på nåt sätt. Som att det finns de som sitter och väntar.

Så jäkla dumt egentligen. Den här bloggen startade jag för att jag ville nå ut till fler personer (hej på er om ni finns) än närmsta vänkretsen. Och visst, hit hittar folk som jag har skapat bekantskaper med på Twitter. (Alltid kul när ni kommer hit, tack och bock.) Men vad är det jag ska nå ut med egentligen? Jag har ingen lust att fläka ut mig totalt, jag är inte ute efter att bli en offentlig person, på något sätt. Kanske får det helt enkelt bli så att allt det som har hänt här hemma och allt som kommer att hända framöver, får ske bakom lyckta dörrar och kanske bara synligt för vissa VIP:s. Det kanske är löjligt att ha sånna här ”nojjor”. Hur känner ni själva kring att blogga öppenhjärtligt och synligt, är ni inte nånsin oroliga att ni omedvetet bjuder in en objuden? Fast på nätet?

Anyways… Vårt hem får mig att må så bra. Vi trivs så bra här, sover gott om nätterna, vaknar glada på morgonen. Visst är det precis så ett hem ska kännas? 🙂

Julen som den är numera

Julen kändes lite annorlunda detta år, det är väl så det blir när man blir äldre. Det magiska pirret i magen, nedräknandet av dagar med hjälp av sin adventskalender, den nästan övermäktiga förväntan som sitter i en som barn – alla de sakerna är nästan som bortblåsta nu, när man kan kalla sig vuxen. Istället är man nöjd och belåten över att man är lite ledig från jobbet, att man får lite kvalitetstid med familjen och att skinkan är extra god. Typ så.

Men jag tycker fortfarande det är roligt att slå in klappar och att rimma förstås! Har faktiskt kommit till den punkten att det är roligare att ge än att få, men så har det varit de senaste åren. Dessutom finns det inte lika mycket att önska sig längre, det mesta skaffar man ju sig själv. Så är det ju att vara barn, man har ingen inkomst och kan inte skapa sin egen lycka på det sättet, alltså får man hoppas att föräldrarna (eller tomten) kan besvara ens materiella önskningar.

Visst kan det kännas lite överflödigt ibland, att ge till de som redan har allt. Det är också barndomen förunnat, då vet man väldigt lite om hur världen ser ut, om de orättvisor som råder. Men det är precis så det ska vara. Barn ska inte axla något ansvar, barn ska inte matas med cynism eller annat som gör att ett barnasinne växer upp för fort. Som vuxen är det ju fortfarande gratis att önska sig, men kanske inte lika nödvändigt och absolut inte lika givande som det är för barn. Visst kan jag sakna min egen barndoms dagar. Jag kan tröttna på allt ansvar, på att alltid ha en massa måsten omkring mig. Men visst finns det vackra och positiva saker med vuxenlivet.

Flytten närmar sig med stormsteg och jag märker hur nya myskänslor föds inom mig. Nu kommer det finnas ett hem, där jag kan placera en alldeles egen gran. Ett hem där vi skapar våra egna traditioner. Med sånna här saker att se fram emot, känns redan nästa års jul väldigt lockande. Så med drömmar om nästa jul tänkte jag redogöra över de fina gåvor jag fick detta år.

  • Presentkort till Webhallen
  • Presentkort till KICKS
  • Presentkort till Åhléns
  • Jeansbyxor i stretchigt lila tyg – sitter som ett smäck!
  • The Nightmare Before Christmas på DVD
  • Lila frottéhandduk
  • En eltandborste
  • En söt nyckelring
  • Trisslotter
  • Godis
  • Duschcreme och ansiktsmasker
  • Läppglans

Jag och Ninjapojken fick också tre gemensamma presenter och dessa var:

  • En tryckkokare (!)
  • En riskokare (!)
  • och en matberedare för att skiva grönsaker (!)

Är himla glad över alla dessa fina överraskningar, tänk vad mycket bra folk kan komma på. Vissa av sakerna passar ju också perfekt med tanke på flytten. 🙂 Jag hoppas att alla ni andra har haft en bra och skön jul, oavsett hur den har sett ut.

Ärliga tankar i en stängd blogg

Ibland undrar jag vad vitsen är med att jag har en personlig blogg. Den här bloggen skapades för att vara öppen, olåst från communities som LiveJournal. Tanken var att fler skulle kunna läsa, istället för endast en handfull med vänner som hade egna konton på LJ. Men vart sätter det mig?

Jag önskar att jag kunde ta bladet från munnen. Det är inte som att jag har brist på saker att skriva, tvärtom, men jag funderar hela tiden kring om jag ska göra det. Ska jag delge den här informationen? Ska jag berätta om de där planerna? Och i så fall, till vilken nytta? Den här personliga bloggen är förvånansvärt opersonlig. Ibland är jag till och med mer öppen och straight forward på Twitter. Men där är en strid ström av tweets och det jag säger har snart glömts bort ändå, så jag klarar mig. Här står allt stilla. Här finns bara mina ord att läsa och jag vet inte hur jag ska hantera det.

På LJ kunde en post vara helt öppen, låst bara för vänner, låst för vissa specifika vänner man litar mycket på eller helt privat. Här kan jag låsa poster med lösenord, men vill jag då att nån annan ska kunna läsa så måste jag ju ta mig tiden att dela ut det lösenordet. Låter väldigt krångligt. Jag minns hur jag skrev på LJ. Totalt utlämnande vissa gånger. Här? Not so much. Det får bli det ytliga, det lättsamma. Inte det svarta eller det svårsmälta. Aldrig nånsin mina innersta tankar, oavsett vad det gäller.

Kanske är jag inte tillräckligt anonym här. Vilken motsägelse – att ha en blogg där man kan skriva öppet om allt men ändå vara anonym.

Jag är visserligen duktig på att skriva kryptiskt, har alltid varit, men det känns fel att göra det här. Å andra sidan, så kanske jag inte borde oroa mig så mycket eller ens känna mig hindrad. Det är ju inte så många som läser den här bloggen ändå. Men jag kan verkligen känna mig trött på den här munkavlen jag har på mig jämt och ständigt. Jag kanske borde ifrågasätta varför jag känner så. Det är väl inte så att mitt liv ska vara allas angelägenhet? Varför har jag ett behov av att bli läst på det sättet, av att vara intressant för andra? Ninjapojken har ställt mig den frågan ibland,om det är viktigt för mig. Nån sorts jakt på bekräftelse. Han har vare sig Twitter, Facebook, eller Instagram. Han har inte det behovet. Behöver inte bli sedd på det sättet. Behöver inte känna att han kanske kan influera eller inspirera med den person han är. Så varför vill jag det? Och varför tror jag ens att jag besitter den kapaciteten?

Intressanta frågor, men jag har inga svar just nu. Kanske senare. Kanske är det bättre att skriva pappersdagbok. Vi skriver ju alldeles för lite för hand numera.

Solstråle

I filmen Take This Waltz talar huvudpersonen under en kort stund om sin melankoli. Hon beskriver hur hon ibland kan se en strimma solljus landa på ett visst sätt på trottoaren och allt hon vill göra då är att gråta. Jag förstår den känslan – mer än jag vill erkänna.

Jag ser mig själv som en känslomänniska. Minns vissa av mina tidigaste minnen lika klart och tydligt som om de hände igår. Oftast har det att göra med stunder då jag var överlycklig, eller när jag var som ledsnast. Tyvärr kommer jag mer ofta ihåg de dåliga stunderna. Varför vet jag inte. Kanske har jag en smula självplågare i mig också.

Det krävs inte mycket för att jag ska bli eller känna mig ledsen. Sänkt. Har aldrig sett mig som high maintenance, men jag kanske är det, på mitt eget lilla vis. Jag vill ha vissa saker, önskar mig dem. Nu talar jag inte om materiella ting, utan om något så enkelt som SMS. Jag vill ha ett visst språk, jag behöver att höra saker på ett visst sätt för att jag ska kunna förstå dem – ta dem till mig. Jag kan titta på en mening och förstå att den är välmenande på alla sätt och vis, men för mig kunde den lika gärna vara en spark i skrevet, för den säger inte det jag behöver höra. Det som matar min själ. Så jag blir ett tomrum.

Och jag måste säga att jag känner mig så ganska ofta. Som ett förbannat tomrum. Som ibland kan pressa fram lite tårar. Och det är en skitsak att vara ledsen över. Jag förstår det. Precis som Margot i Take This Waltz inser att det inte är nåt fel på solstrålen som lyser så fint. Men den gör henne ledsen ändå. Hon är melankolisk. Och då kan även vackra ting få en att gråta. Som kärlek.

Även om jag kan bli ledsen och nedslagen för småsaker så kan även små små ting göra mig oändligt lycklig. Som att vara vaken 20 minuter extra för att titta på nån rolig video. Eller krama ett gosedjur. Eller dricka en kopp te. Eller ta en promenad i regn. Eller somna in till en god natts sömn medan nån håller min hand. Så jag är nog inte helt förlorad.

Kanske handlar det mera om att våga be om saker. Jag är inte en öppen bok, långt ifrån, men jag berättar mer än gärna min historia för den som vill lägga den tiden. Ibland kanske jag tar upp samma sak i flera kapitel, fast från olika vinklar. Så länge jag vet att det finns nån som lyssnar så kommer stegen kännas lättare och bördan kommer lyfta. Första steget var att skriva det här.