Etikettarkiv: spel

2 är bättre än 0

Den här söndagen började inte riktigt som jag ville. Alarmet var ställt på kl 9, men jag vaknade kvart över 11 utan att det hade ringt. Eller så stängde jag av det i sömnen. 😛 Hursomhelst så kändes hela dagen förspilld. Pratade med mamma som också tyckte att jag kunde vänta med laptop till lite senare (hon påpekade att vi nog vill köpa en del utemöbler nu till våren och hon har ju en poäng…) och efter det moffade jag i mig en sen frukost.

Resten av den här söndagen har mest fördrivits i ett töcken. Jag har haft hjärtklappning och inte orkat ta mig för att göra saker. Har inte känt mig särskilt glad heller av okänd anledning. Fina Becca ringde, vilket var lite av en highlight på hela dagen. Vi hade en jättefin kväll igår tillsammans med henne och Danne. Det var Melodifestivalfinal där rätt låt vann, vi åt mat som jag lagade och pannacotta som Becca hjälpte mig svänga ihop. Jag hade även köpt lite godis, läsk och snacks, men allt blev inte uppätet. Kanske är våra svulling-days över?

Jag kom lite sent på att jag borde lagt min 3DSXL på laddning. Köpte den för mer än en månad sen men öppnade paketet först idag alltså. Den är himla fin den där DS:en, skön att hålla i också, men kanske lite tung (?). När batteriet laddat klart och uppdateringar installerats började jag spela Fire Emblem: Awakening. Visserligen fick jag göra ett avbrott för att jag skulle vara sådär duktig och göra mat och fixa matlådor, men jag har i alla fall fått dryga 2 timmar spelade. Inte så pjåkigt, man får tydligen vara glad för det lilla numera.

Ninjapojken har köpt Sim City 5 till mig också, så jag ska väl försöka ge det lite speltid under veckan. Har aldrig spelat Sim City tidigare, så jag känner mig lite distanserad till det, men det kanske blir kul, vem vet. Fan att den här söndagen blev så jävla knasig. Tror inte jag har lyckats le ett enda leende på hela dagen. Men den innehöll i alla fall några små vinster och inte så stora förluster.

Extrem vintertrötthet

Om allt går som planerat kommer jag gå och lägga mig om en stund. Den här vintern har jag varit väldigt, väldigt trött. Ovanligt trött. Större delen grundas säkert i flytten och den stress som kommer i samband med den. Senaste månaden har jag fått nån extrem matkoma efter lunchen på jobbet och har helt seriöst sjukt svårt att hålla ögonen öppna. Ibland känns det som att jag sover med ögonen öppna. Läskigt. :/ Att det inte händer så mycket på jobbet just nu hjälper ju inte heller direkt. Men om ni visste hur jag längtar efter våren! Det behöver inte ens vara en brakvår, det får väldigt gärna vara en smygvår. Kanske ett par, max 5, plusgrader, lite sol emellanåt, att bara få se lite barmark igen. Det skulle göra så mycket för min energinivå just nu.

Tur då att man har en stor säng att sova i. Den är 160 cm bred, men sedan vi flyttade så känns den… större? Hur är det möjligt? I förra lägenheten kändes det som att vi egentligen behövde en säng som mätte 180 cm. Min gissning är att den känns så för att sovrummet är större och har betydligt fler fönster. Vi har panoramafönster som vi ligger och tittar ut igenom och det måste ju onekligen påverka. Ändå är det intressant. Förut kändes det trångt och vi buffade på varandra ibland. Nu känns det som att man ligger i ett sänghav. XD Skumt, men väldigt bra, nu kan jag slopa tanken att investera i en ny säng!

Under förra veckan när jag var sjuk hjälpte Ninjapojken mig att få hem en ny gosis som jag beställt från SF-bokhandeln. Ni känner kanske redan till Isbjörnen och Pingvinankan (?) om ni följer mig på Instagram och nu har det söta radarparet fått en ny kattvän. Jag tror att han heter Neko. Eller Katten. Svårt att bestämma mig. Jag tog ett kort på dem när de sitter i vår soffa och chillar bland ett par nya kuddar som jag köpte på Indiska häromdagen. (Det är inte billigt med kuddar, trots 20% rabatt så kostade ändå 4 st 650 kr. -_- Vad man inte gör för sitt hem.) Här kommer en bild (från Instagram).

Myspys i soffan.

Myspys i soffan.

Katten ser ju lite smådryg ut, som alla katter gör, och är förstås egoistisk och ganska stroppig. Trots detta låter han mig klämma på honom och få hans mjukispäls att skrynkla sig. Jag tror han gillar mig. Har haft honom i knät de senaste gångerna jag spelat Ni no Kuni och kollat på Ghibli-filmer. När jag lämnar spelrummet sitter han kvar och vaktar. Det är det jag gillar med gosedjur. De är det de är och det man gör dem till. Kostar inget ”i drift” och finns alltid där för dig. Oki, visst, jag hade drömmar som liten om att äga en hund nån gång, men den idén har jag nog lagt på hyllan. Speciellt i det här fina hemmet…

Nu var det faktiskt länge sen jag spelade Ni no Kuni. De två senaste dagarna har det inte funkat pga saker som skulle fixas i spelrummet. Idag är jag alldeles för trött och orkar inte ställa i ordning efter fixeriet. -_- Hoppas jag kan skaka av lite av den här tröttheten imorgon, saknar ju att spela.

Att vara Anna

Jag har haft en förvånansvärt bra namnsdag! Nu är den visserligen över, säger klockan mig, men eftersom jag fortfarande är vaken kan vi väl räkna det som ”idag”?

Det började redan tidigare i veckan faktiskt, när mamma via SMS undrade om jag hade tid att bli bjuden på middag fredag kväll – fira namnsdag i förskott alltså. Vi har väl aldrig riktigt firat namnsdagar med pompa och ståt i vår familj. När jag var yngre fick man ett gratulationskort, kanske en liten slant och kanske någon slags bakelse. Nu i fredags blev det istället ett besök till en av mina favoritrestauranger – Ellora vid Zinkensdamm. Där bjuds det på häftig inredning, god service, välsmakande indisk mat i stora portioner och en prislapp som inte gör att du sätter nämnd mat i halsen. Kort sagt, väl värt ett besök!

Där var vi, mamma, pappa och jag. Det var en skön avslutning på min 11 dagar långa arbetsvecka och en fin inledning till min tre dagar långa helg.

Idag började dagen med ett besök till tvättstugan, kanske inte det mest glamorösa, men det måste också göras. (Och det är faktiskt en billig lyx att lägga sig emellan nytvättade lakan!) Efter det mötte jag upp Ninjapojken vid simhallen där vi gymmade i en timma. Vi har faktiskt varit otroligt duktiga med vår träning. I onsdags, när klass 2-ovädret drog in över Stockholm och bussarna var inställda, pulsade vi vår väg fram till simhallen som faktiskt hade öppet. Det var så vitt och tyst och lugnt ute. Vi måste varit de enda som var ute och gick just då. Och vi har tränat trots att vi varit trötta efter jobbet och det känns som att man är värd en liten medalj för att man ger sig ut i kylan för att träna på en söndag. När det egentligen är väldigt enkelt och skönt att stanna hemma i värmen och pilla naveln, ungefär.

När vi kom hem bytte jag grafikkort i min dator och Ninjapojken satte igång med matlagningen. Gott blev det. 🙂

Wokad oxfilé med pakchoi, gurka, paprika och cashewnötter, tillsammans med ris och hemgjord kimchi. Så gott!

Som om inte det var nog blev jag också hedrad av att få vara del av Jerrys adventskalender. Han ritar en spelkaraktär per dag och jag fick välja en karaktär till min namnsdag. Han gjorde ett fantastiskt fint jobb av Linea från spelet Stella Deus kolla själva! 😀

Resten av kvällen har jag spenderat tillsammans med min PS Vita som jag köpte igår. Ninjapojken köpte New Little King’s Story till mig och det är ett väldigt mysigt spel. Har inte kört föregångaren till Wii, även fast jag har det. 😛 Den eviga ekvationen, så många spel, så lite tid… Men då är det ju skönt att den här helgen inte är riktigt slut än. Jag är nämligen ledig på måndag. Ska bli så skönt att ta sovmorgon i mina nytvättade lakan! ^__^

Höstuppdatering

Det fanns en tid när jag lade ner flera timmar i veckan, ibland om dagen, på att blogga. Fixa bilder, skriva långa genomgångar om mina dagar – vad som hände och hur jag kände. Med andra sociala medier som Twitter och Instagram sker det ordentliga bloggandet mindre frekvent. Istället för att lägga ner någon större tid på att skriva av mig och dessutom se till att spara mina minnen så lämnar jag numera slattar av mig själv över nätet. Bra eller dåligt? Kanske ingetdera.

Jag har saknat att blogga, men jag finner ingen ro. Alls. Jag har heller inget roligt att prata om. Min närvaro på internet har varit betydligt mindre under den senaste tiden. Det händer mycket annat, på andra sidan skärmen, men det är inget jag känner att jag har möjlighet att dela med mig av. Än. Kanske. Mina prioriteringar har satts på tvären. Inget fel i det, men jag inser ju att mitt liv inte ser ut som det gjorde i början av året till exempel. The good with the bad.

Har varit sjuk sedan i tisdags och har börjat sträck-kolla Sex and the City igen. Är snart klar med tredje säsongen. Installerade Steam igen och fick en kopia av Torchlight 2. Tog mig ett tag att vänja mig vid D3-aktiga kontroller igen sedan jag vant mig vid kontrollerna i Guild Wars 2. Och ja, att jag spelar på PC känns fortfarande som en big deal.

Beställde en svart Nintendo Wii. Den är ju ganska billig nu eftersom Wii U släpps senare i år. Redan, liksom? Har annars ingen koll på vilka spel som släppts eller kommer att släppas. Förhandsbokade Ni no Kuni but that’s about it. Och nu fick jag hicka. 😛 Bäst jag lägger mig då.

Tankar kring ett spelomslag

Det är bilder som denna som kan göra mig förbryllad.

Klicka på bilden för att förstora

Det här är framsidan av spelet Mensa Academy, till bland annat Wii. Det första jag tänkte på när jag såg den här bilden var ”varför måste tjejen ha en sån där urringning?”. Det andra jag tänkte var ”kunde inte hon ha fått ha brillor precis som mannen?”. Fast är det inte ganska sällsynt att glasögonprydda tjejer finns i spel? (De finns, förstås, kolla bara Jihl Nabaat (FF XIII)och Quistis (FF VIII) t ex.) Och vem vet, tjejen på den bilden ovan har kanske linser eller fixat ögonen med laser. ;P

Sen kom jag på mig själv. Smartheten sitter ju inte i brillorna, vilket jag själv är väl medveten om. (De flesta hade dock föreställningen att jag var übersmart och ”skulle bli nåt” genom i stort sett hela skoltiden, pga de glasskärvor som sitter framför mina ögon för att bryta ljuset rätt.) Men det är ju en fördom i sig – att önska att tjejen i ett IQ-spel ska se ut som en – ja vadå? – en nörd. Som om tjejer med lite tajtare kläder och perfekt syn inte skulle kunna vara smarta. Jag är ju helt klart beviset att brillor och lite halvtaskig garderob inte gjorde NO-timmarna mer lockande för det. (Inte för att det är det ENDA man kan vara smart i, men… OFF TOPIC: Om ni känner till Ken Robinson så vet ni att han menar att matte, fysik osv är de mest uppskattade ämnena, sen kommer språk, osv osv, sist kommer typ dans och teckning. Det är lite det jag syftar på här.)
Vem är det egentligen som bestämmer hur en nörd ser ut? Finns det en mall? (Njä, kanske inte, men det finns generaliseringar, som dessvärre är biologiskt betingade och som alltid kommer finnas med oss. Människan kommer alltid att vara fördomsfull, men man kan i alla fall tänka ett steg längre.)

Mannen ser ju, i mina ögon, ut som en nörd, en forskare. Kvinnan ser ut som en flygvärdinna. (Inget illa om det yrket.) Om mannen inte hade varit en 60-plussare, kort i rocken (literally), halvflint och stirrandes IFRÅN dig som köpare (kvinnan bjuder ju tydligt in med en rätt så förförisk blick), utan istället hade varit en cool snubbe (vad fan det nu betyder, nån som vet?) i 25-35-års åldern. Hade det varit fel? Hade folk tyckt att det varit konstigt? Återigen, vad har vi då för fördomar, men nu om män? Att killar i den åldern bara gillar pang-pang, käka chips och fråga ”var är brudarna?”?

Vilka riktar sig det här spelet till? Ja, med en åldersgräns på 3 år så får man väl anta att barn i skolåldern ska tänkas spela detta. Med tanke på hur spelet ser ut in-game måste jag fråga – behövdes ens dessa två karaktärer på omslaget?

Viljan vs. verkligheten

Jag vill så gärna göra nåt vettigt med min tid. Och med det menar jag spela mer. T ex, spela klart Pandora’s Tower. (Vad fan hände där?) Fortsätta spela The Legend of Heroes – Trails in the Sky som jag började nosa på för en vecka sen. Men även om det är detta jag vill, så är det inte vad jag gör. Men vi kan väl börja med det jag har gjort.

Under midsommarhelgen var jag på landet med min familj och det bjöds på en mängd goda måltider.

Färskpotatis som min morbror odlat, köttfärspaj, varmrökt lax, nån sorts moja med räkor, ägg och lite grönsaker.

Efterrätten blev min favorittårta; marängbottnar med hallongrädde och chokladtryffel, som vi toppade med stora jordgubbar.

Dagen därpå trotsade mamma skyfallet och grillade hamburgare. Jag åt två och det var faktiskt en halv för mycket. Efteråt var jag stånkmätt.

Som om det inte räckte med en så gjordes min favorittårta igen! Denna gång toppade vi den med färska hallon.

En läckerbit till bit.

Nästa dag serverades detta innan det var dags för mig att åka hem. Färskpotatis, fläskytterfilé, tsatsiki och mammas syrliga tomatsallad.

Efter en sådan helg kände jag mig onekligen lite jäst. Jag bestämde mig för att inte äta godis på två veckor (och om det går bra dra ut det till en månad) och det har nu gått 1½ vecka och inte en godisbit i sikte! För en tid sedan använde jag en kaloriräknare i min HTC och jag ville göra samma sak nu. Hittade en väldigt tjusig sådan kallad ShapeUpClub. Vill passa på att gå ner något kilo och den appen gör det verkligen lätt att hålla koll på det dagliga intaget och sin träning. Kan varmt rekommendera den. Under första veckan förlorade jag 0,6 kilo vilket var riktigt peppande. Nu är det bara att fortsätta!

Jobbet tar väldigt mycket av min tid. Inte för att det händer mycket där, men man måste ju ändå ”sitta av tiden”. Men när jag kommer hem, blir det inget spelande. Visserligen är alla mina konsoler undanpackade för golvbyte, men min PSP är ju framme, ready to go. Men nej. Det blir lite TV och sen ger jag mig ut och promenerar i en halvtimme. Sitter heller inte uppe okristligt sent och går upp tidigt för att äta frukost. Bra rutiner skulle man väl kunna säga att jag har. Och jag mår bra av det, även om gamersamvetet gnager mig då och då. Jag har knappt läst några bloggar på 2 veckor. Än mindre skrivit något själv. Twitter känns som ett minne blott. Jag försöker visa livstecken, i nåt sorts desperat försök till att inte bli bortglömd.

Jag har inte prioriterat spelen särskilt mycket på senaste. En sanning med modifikation. Jag och Ninjapojken spelar ju fortfarande väldigt mycket Diablo 3. Nådde level 60 för ett par dagar sen och kommer snart ha kört igenom även Nightmare med min barbar. Sen kommer vi förmodligen börja spela med andra karaktärer. Det har till och med gått så långt att Ninjapojken undrade om jag vill spela Torchlight 2 när det släpps.

Det är förmodligen helt oki att gå igenom en period där konsolrollspelen får kliva åt sidan. Antagligen är det inget annat än nyttigt, trots att jag saknar mina spel då och då och undrar om jag kommer hitta tillbaka till dem. Det tror jag att jag kommer göra. Jag kan fortfarande känna det där suget ibland. Men just nu fokuserar jag på annat, är ju ändå en ganska renodlad periodare. Det finns så mycket jag vill göra, så många planer, men alltid för lite tid. Ingen idé att stressa sönder sig. Så länge jag mår bra så är väl allting frid och fröjd.

Nystart

Det har varit tyst här igen. Förklaringen är ganska enkel. Sedan 18 augusti har jag spenderat nästan all min vakna tid åt Xenoblade Chronicles. Vill ni veta vad jag tycker om det är det bäst att läsa min recension hos Level 7. Men idag är första dagen som jag inte kommer att hålla i en handkontroll det sista jag gör innan jag somnar. Det är lite sorgligt, och jag känner mig genast skyldig, men jag har mina anledningar. Idag, direkt efter jobbet, tränade jag för första gången! Ninjapojken var också med, och först spenderade jag 20 minuter på en spinning-cykel, och sedan nästan en timmes styrketräning. Jag hade promenerat till gymmet i rask takt och vi gick hem också. Bra! Då fick man upp lite flås. Lite mör känner jag mig, får se om det blir värre imorrn. Nu är jag i alla fall igång och det känns himla bra! När vi kom hem blev det mat, tvätt och disk och nu detta fattiga lilla blogginlägg, som ändå konstaterar att jag är på g. En nystart om man så vill. På torsdag ska jag simma. 🙂 Yey!