Kokar av ilska

Med anledning av detta är jag nu tvungen att ventilera mina tankar.

Min mamma jobbar i en av de skolor som får lägre lönehöjning på grund av sämre resultat. Jag har besökt den skolan vid flera tillfällen. Jag glömmer aldrig första gången jag kom dit.

Korridorerna påminde i det närmsta om ett fängelse. Nedgånget, trasigt, klotter, smutsigt. Kalt, kallt och ogästvänligt. Slamriga skåp, kaxiga attityder och stickiga blickar mötte mig när vi gick till mammas arbetsrum. Mamma, med nyckelknippan i handen, marscherade bestämt igenom. Oberörd.

Detta är lärarnas arbetsmiljö och det är även elevernas. Här ska ungdomar prestera för att få bra betyg, utvecklas till självständiga individer, med en stark självkänsla och med en ljus syn på framtiden. Här ska våra lärare ta hand om andras barn, lotsa dem genom de viktigaste åren i livet, ge dem svar och framför allt, rusta dem för att hitta sina egna. Allt i livet har inte ett facit.

Men hur ser verkligheten ut? Arbetsmiljön är under all kritik och skolmaten kostar mindre än maten i fängelser. Gamla böcker, gamla skolbänkar, gamla datorer. Vandalisering, mobbing, olaga hot och kränkningar. Lärarna går på knäna under alla nedskärningar, samtidigt som det krävs att de utför många administrativa uppgifter. Det klagas på att lärarna har sommarlov och därav extra mycket semester. Ingen pratar om att lärare inte har betald övertid och att samtal från en upprörd förälder kl 21 på en fredagskväll, gällande att Nisse fått underkänt i ett ämne, bara är vardagsmat.

Skulle du vilja gå till din arbetsplats om den såg ut som jag har beskrivit ovan? Skulle du ha en bra magkänsla av att veta att du som en person blir otillräcklig när du ställs inför 25-30 elever, alla med sina egna speciella behov och krav, som du aldrig nånsin kommer hinna med på grund av pappershögen som växer på ditt skrivbord? Skulle du kunna sova gott om natten om du visste att ingen tackar dig för det arbete du gör? Skulle du vara glad om du visste att alla bara vill att du ska ge och ge och ge av dig själv, men du har fan inte rätt att kräva nåt tillbaka. Inte ens respekt.

Läraryrket är ett av de viktigaste yrkena vi har i vårt samhälle. Men ingen tycker att det är så. Lärarförbundet krävde 10000 kr mer i månaden. Det såg bra ut ett tag. Det hotades med strejk. Men känner ni till att lärare inte får strejka under för lång tid? Då klassas det som samhällsfara och strejken avbryts, oavsett om de vill det eller ej. Snacka om att vara styrd ovanifrån. Och när lärarförbundet sen backar med sina krav befinner sig förstås en besvikelse. Att sen få höra att det är i sin rätt att ge sämre lön till de lärare som jobbar i en skola där eleverna inte presterar tillräckligt bra, det är att strö salt i öppna, blödande sår.

Kan något av det jag skrivit ovan ha att göra med varför eleverna inte presterar så bra? Finns det resurser? Så som skolan där mamma jobbar ser ut är jag förvånad att det ens finns el och rinnande vatten. Det känns som ett straff att ens gå in i den byggnaden, och då är jag bara där på besök. Så varför straffa dem som redan ligger ner? Vad hände med att hjälpa istället för att stjälpa? Varför kan ingen se vilka eldsjälar det är som jobbar i detta skräckens hus och tacka dem för att de inte ens funderar på att byta karriär?

Det är inte konstigt att vårt samhälle är så trasigt som det är, när en av de viktigaste grundstenarna i det håller på att smulas sönder. Vem bär ansvaret?

Tankar kring ett spelomslag

Det är bilder som denna som kan göra mig förbryllad.

Klicka på bilden för att förstora

Det här är framsidan av spelet Mensa Academy, till bland annat Wii. Det första jag tänkte på när jag såg den här bilden var ”varför måste tjejen ha en sån där urringning?”. Det andra jag tänkte var ”kunde inte hon ha fått ha brillor precis som mannen?”. Fast är det inte ganska sällsynt att glasögonprydda tjejer finns i spel? (De finns, förstås, kolla bara Jihl Nabaat (FF XIII)och Quistis (FF VIII) t ex.) Och vem vet, tjejen på den bilden ovan har kanske linser eller fixat ögonen med laser. ;P

Sen kom jag på mig själv. Smartheten sitter ju inte i brillorna, vilket jag själv är väl medveten om. (De flesta hade dock föreställningen att jag var übersmart och ”skulle bli nåt” genom i stort sett hela skoltiden, pga de glasskärvor som sitter framför mina ögon för att bryta ljuset rätt.) Men det är ju en fördom i sig – att önska att tjejen i ett IQ-spel ska se ut som en – ja vadå? – en nörd. Som om tjejer med lite tajtare kläder och perfekt syn inte skulle kunna vara smarta. Jag är ju helt klart beviset att brillor och lite halvtaskig garderob inte gjorde NO-timmarna mer lockande för det. (Inte för att det är det ENDA man kan vara smart i, men… OFF TOPIC: Om ni känner till Ken Robinson så vet ni att han menar att matte, fysik osv är de mest uppskattade ämnena, sen kommer språk, osv osv, sist kommer typ dans och teckning. Det är lite det jag syftar på här.)
Vem är det egentligen som bestämmer hur en nörd ser ut? Finns det en mall? (Njä, kanske inte, men det finns generaliseringar, som dessvärre är biologiskt betingade och som alltid kommer finnas med oss. Människan kommer alltid att vara fördomsfull, men man kan i alla fall tänka ett steg längre.)

Mannen ser ju, i mina ögon, ut som en nörd, en forskare. Kvinnan ser ut som en flygvärdinna. (Inget illa om det yrket.) Om mannen inte hade varit en 60-plussare, kort i rocken (literally), halvflint och stirrandes IFRÅN dig som köpare (kvinnan bjuder ju tydligt in med en rätt så förförisk blick), utan istället hade varit en cool snubbe (vad fan det nu betyder, nån som vet?) i 25-35-års åldern. Hade det varit fel? Hade folk tyckt att det varit konstigt? Återigen, vad har vi då för fördomar, men nu om män? Att killar i den åldern bara gillar pang-pang, käka chips och fråga ”var är brudarna?”?

Vilka riktar sig det här spelet till? Ja, med en åldersgräns på 3 år så får man väl anta att barn i skolåldern ska tänkas spela detta. Med tanke på hur spelet ser ut in-game måste jag fråga – behövdes ens dessa två karaktärer på omslaget?

Solstråle

I filmen Take This Waltz talar huvudpersonen under en kort stund om sin melankoli. Hon beskriver hur hon ibland kan se en strimma solljus landa på ett visst sätt på trottoaren och allt hon vill göra då är att gråta. Jag förstår den känslan – mer än jag vill erkänna.

Jag ser mig själv som en känslomänniska. Minns vissa av mina tidigaste minnen lika klart och tydligt som om de hände igår. Oftast har det att göra med stunder då jag var överlycklig, eller när jag var som ledsnast. Tyvärr kommer jag mer ofta ihåg de dåliga stunderna. Varför vet jag inte. Kanske har jag en smula självplågare i mig också.

Det krävs inte mycket för att jag ska bli eller känna mig ledsen. Sänkt. Har aldrig sett mig som high maintenance, men jag kanske är det, på mitt eget lilla vis. Jag vill ha vissa saker, önskar mig dem. Nu talar jag inte om materiella ting, utan om något så enkelt som SMS. Jag vill ha ett visst språk, jag behöver att höra saker på ett visst sätt för att jag ska kunna förstå dem – ta dem till mig. Jag kan titta på en mening och förstå att den är välmenande på alla sätt och vis, men för mig kunde den lika gärna vara en spark i skrevet, för den säger inte det jag behöver höra. Det som matar min själ. Så jag blir ett tomrum.

Och jag måste säga att jag känner mig så ganska ofta. Som ett förbannat tomrum. Som ibland kan pressa fram lite tårar. Och det är en skitsak att vara ledsen över. Jag förstår det. Precis som Margot i Take This Waltz inser att det inte är nåt fel på solstrålen som lyser så fint. Men den gör henne ledsen ändå. Hon är melankolisk. Och då kan även vackra ting få en att gråta. Som kärlek.

Även om jag kan bli ledsen och nedslagen för småsaker så kan även små små ting göra mig oändligt lycklig. Som att vara vaken 20 minuter extra för att titta på nån rolig video. Eller krama ett gosedjur. Eller dricka en kopp te. Eller ta en promenad i regn. Eller somna in till en god natts sömn medan nån håller min hand. Så jag är nog inte helt förlorad.

Kanske handlar det mera om att våga be om saker. Jag är inte en öppen bok, långt ifrån, men jag berättar mer än gärna min historia för den som vill lägga den tiden. Ibland kanske jag tar upp samma sak i flera kapitel, fast från olika vinklar. Så länge jag vet att det finns nån som lyssnar så kommer stegen kännas lättare och bördan kommer lyfta. Första steget var att skriva det här.

Tröttsamt

Jag blir trött på att lämnas ensam med mina tankar för länge.

Jag är trött på att minnen från barndomen känns lika närvarande och minst lika smärtsamma som minnen bara några månader gamla. Vad är det med mig och mitt minne? Kan jag inte glömma, eller kan jag bara inte förlåta?

Jag behöver nåt som pokar mig, som stjäl min uppmärksamhet. Så jag slipper sitta där med ångestklumpar i hals och rygg.

Mobilen är för närvarande min bästa vän. För det mesta innebär dess sällskap bara bra saker. Men inget är ju säkert, har jag lärt mig. Men just nu är vi bästa vänner.

Undrar vad som skulle hända om jag skrev ner alla dessa minnen. Skulle de blekna lite? Skulle det bli en novell? Skulle det skapas en bok? Vad ska jag med alla minnen till? Alla smärtor, alla besvikelser, alla stunder jag ångrar.

Tyvärr är det vad jag minns mest. Har tydligen ingen möjlighet att välja.

Jag kommer aldrig bli vuxen

Vad är det som avgör om en person är vuxen eller ej? Är det ålder? Är det typ av anställning (dvs, är man mer vuxen om man är chef än om man jobbar som säljare i butik, t ex?). Är det mängden pengar på bankkontot? Är det körkort? ICA-kort? Kreditkort? Handlar det om utbildning? Är man mer vuxen om man gått 5 år på universitet än om man bara har gymnasiebetyg i ryggsäcken? Har det med intressen att göra? En person som gillar att spela golf är mer vuxen än en som gillar att spela TV-spel?

Som DN:s Fredrik Strage nyligen filosoferade om, så är vuxenpoäng något som har varit aktuellt de senaste 10 åren eller mer. Jag kniper dagligen ett antal vuxenpoäng i min egen vardag. Som när jag kommer hem från jobbet efter 9 timmars arbetsdag och ställer mig och diskar den där mastodonthögen av skitiga tallrikar, glas och bestick, trots att jag hellre skulle vilja spela. Eller bara slappa. Skita i allt.

Philip DeFranco uttryckte sin åsikt i frågan i en av hans senare YouTube-videos. Att vara vuxen handlar inte om hur mycket man vet eller hur mycket man har gjort, det handlar istället om ansvar. Och det vill man ju ha, till viss del. Och bor man inte längre hemma blir det ganska tvunget att man tar ansvar för att äta, sova, komma i tid till jobbet/skolan, handla, tvätta och allt annat som hör ett hushåll och upprätthållandet av ett liv till.

Igår innan jag och Ninjapojken somnade så sa jag att jag inte alls känner mig vuxen. Och detta har nog flera anledningar, men en av dem är att jag fortfarande har enormt många minnen, tankar och känslor från min barndom, som lever aktivt i mig än. Alla gånger jag blivit förorättad, orättvist behandlad, sårad, mobbad, utstött, ledsen, besviken, rädd, övergiven, eller inte ens fått min mest basala rätt försvarad – de sitter kvar i mig. Som emotionellt klister. Jag känner mig fortfarande som den där lilla flickan, som grät ensam på sitt rum och tröstade sig med sitt favoritgosedjur.

Och gosedjuren – de älskar jag fortfarande. Tar hand om. Och de låter mig älska dem. En sorts obesvarad men ändå fullkomlig kärlek. Något att få spilla all min omtanke över, utan risken att bli nekad, åsidosatt, eller ratad av. Som ett barn, men ändå inte.

Jag fyller 30 nästa år. Flera personer jag mött säger att de inte trott att jag är i den åldern. Jag tackar för det. Men min ålder säger mig, och kanske andra, att jag borde vara mamma vid det här laget. Min mamma fick mig vid 27 års ålder. Men jag ser mig fortfarande som ett barn. Som kan vara sådär bångstyrigt egoistisk och bara tänka ”min och mitt”. Min tid, mina pengar, mina drömmar, min kropp, mitt liv. Tanken om att ha ett annat liv att ta ansvar för, på ett mycket större sätt än mitt eget, skrämmer mig. Trots många års arbetslivserfarenhet är jag fortfarande underbetald – jag har knappt råd att mata mig själv vissa månader. Jag har drömmar, vill bli något annat, vill skaffa mig en utbildning och uppskattas för den jag är och vad jag kan. För trots min ålder är jag fortfarande inte tillräckligt respekterad för mina åsikter eller mina kunskaper. Saker skyfflas under mattan, jag får höra ”nej” lika ofta som om jag tjatade om att få godis innan maten, jag lever i en ”lilla-gumma-attityd”. Så är det egentligen så konstigt att jag inte ser mig själv som vuxen?

Jag försöker hela tiden hävda min rätt och mig själv, men efter så många år av denna sorts ”förtryck” så blir jag väldigt lätt upprörd och tappar tålamodet när ingen lyssnar. Och höjer man som tjej rösten, bara en smula, så är man genast ”hysterisk” och man ska ”lugna ner sig”. Hela tiden är det andra människor som står i vägen för att jag ska växa upp. Bli vuxen.

Så jag håller mig i skymundan, försöker värna om mitt inre barn, som blir omsprunget, trampat på och knuffat ner i sörjan gång på gång. Ingen annan vill ju att jag ska växa upp, så varför ska jag fortsätta vilja det? Jag avsäger mig alla krav som ställs på en vuxen person. Jag gör det som krävs för att jag ska kunna betala räkningar, ibland är jag extra duktig och håller efter diskberget, men jag tänker inte sluta fantisera. Jag kommer fortsätta att fly den bistra verkligheten genom mina rollspel och deras musik, jag kommer fortsätta krama på och prata med mina gosedjur (som ändå är de enda som lyssnar på riktigt), jag kommer fortsätta att känna mig som 19 år och kämpa för att ha barnasinnet kvar.

 

Advent

Min mormor brukade alltid säga ”det blir jul ändå”, som en kommentar till när folk klagade kring att det inte skulle snöa, eller att de inte hade pengar att köpa julklappar för. Idag är det första advent och även om julstakarna står och lyser i mina fönster så känner jag mig, mer än nånsin, väldigt långt ifrån julen. Mammas och pappas renovering gör att vi i år ska fira jul kring en plastgran till ett värde av 400 kr. Ja, ni kan ju tänka er hur den kommer att se ut. Ingen riktig gran liksom. Det är ju inte klokt. ”Det blir jul ändå” säger mamma. Hon tar efter mormor hör jag…

Den senaste månaden har jag levt under en hög med stress. Som vanligt finns det mängder av anledningar, vissa mer prominenta än andra, som mer jobb, större krav, tunnare plånbok osv. Detta har resulterat i en brutal mängd spänningshuvudvärk, koncentrationssvårigheter, virrighet, trötthet, sömnsvårigheter, mardrömmar osv. De senaste två veckorna har jag tvingat mig själv att ta egen tid och sett till att lägga mig innan elva de flesta dagar. Det har varit bra, till större del. Jag har fortfarande inte hunnit med allt jag skulle vilja hinna, men – jag får acceptera att det är så just nu. Att bränna ut sig känns ju inte som ett bättre alternativ, då blir ju definitivt inget gjort.

Men det är nu när julen smyger sig på, som jag verkligen märker att denna jul inte kommer bli som de tidigare. Jag har snart noll kr på mitt konto och kommer sannolikt få leva på allmosor från mina föräldrar större delen av december. Med andra ord – julklappar är inte att tänka på. Kommer väl försöka trixa fram nånting smått ändå, jag vill ju så gärna ge till dem jag älskar. Fast det är nu som mormors ord klingar som högst i mitt huvud. ”Det blir jul ändå” – ja, det stämmer. Och julen handlar ju trots allt inte om vem som kan ge bort mest och flest saker. Det handlar om gemenskap och värme, i en värld där sådant ibland tycks mer sällsynt. En chans för hela familjen att träffas, sakta ner, ta det lugnt och faktiskt få umgås i samma rum, något som är ganska svårt att bemästra alla andra tider på året. På något vänster tyckte universum om mig denna jul och jag lyckades få till lite extra ledighet. Trots att julen alltså infaller lika otursamt som förra året så kommer jag ha hela 6 dagar ledigt. Vilken otrolig lyx. Och vilken chans för mig att ladda mina batterier!

Förutom att min kropp har fått lida lite under all stress, så har även mina egna hem på nätet ekat tomma. Det här är första inlägget på nästan en hel månad. Skammen. Jag undrar hur många som glömt bort mig. Till det inlägget jag skrev förra gången har tre snälla människor lämnat kommentarer. Har jag svarat än? Nej. Som sagt – skammen. Faller tyngre än snö. RPGaiden ska vi inte ens prata om. Det är först nu, när jag greppat efter min egen tid, som jag smått börjat spela Wild ARMs 3 igen. Tacka fan för det. Tecknandet har hamnat i skymundan. Jag som vill. Jag som älskar det. Men jag känner av en sorts musarm och inspirationen har inte infunnit sig. Eller tiden för den delen. Det kommer, jag lovar mig själv att det kommer.

Men här är jag nu. Med drygt en månad kvar på 2011. Tiden går fort och det gäller att låta sig stanna upp och bara känna av. Bara vara. Och även om fattigdomen står för dörren, så ser jag fram emot det julen kommer innebära just denna vinter. Stillhet, närhet, frihet. För tids nog, är även den tiden borta, så bäst att bevara den medan man har den.

Av alla val som finns, välj endast ett – och rätt

Hade missat att Revolutionary Road gick på TV idag. Lyckades i alla fall se den sista halvtimman. Greps inte bara av det fantastiska skådespeleriet och fotot, utan också den hjärtskärande musiken. Den kändes familjär på nåt sätt. Inte så att jag hört den förut, det var första gången jag såg filmen, men musiken erinrade mig om annat. Jag bestämde mig för att gissa att det var Thomas Newman som låg bakom det vemodiga, känslotunga soundtracket. Snart rullade eftertexterna. Och jag hade rätt. Synen av hans namn fick mig att le. Thomas Newman är den ende filmkompositör som har betytt något för mig (förutom Steve Jablonsky (Transformers) och Philip Glass (The Hours)), och hans kompositioner till The Green Mile, Little Women, American Beauty, Wall-E och Erin Brockowich kommer för alltid att vara med mig.

Jag har huvudvärk. Hade ett två timmar långt telefonsamtal med mina föräldrar. Det börjar bra men det blir något annat, speciellt i samtal med pappa. Jag vet att de vill väl, men jag har inte alla svaren, speciellt inte på hans frågor. Jag vet att han inte anklagar mig för nånting, men jag kan ändå inte hjälpa att känna mig som ett stort misslyckande för att jag 1) inte har en utbildning som innebär att jag är nånting 2) borde plugga och bli nånting, så jag kan få bättre jobb och tjäna mer 3) närmar mig 30 och ännu inte har gjort några av de här sakerna. T ex.

Jag får ofta höra från sina föräldrar att jag skulle kunna bli vad jag vill. Jag håller inte med dem. Sen är ju frågan vad man vill också, det är ju inte så att jag vill bli astronaut anytime soon. Men vad vill jag då? Vad är jag bra på? Språk. Svenska och engelska. Tyvärr gav spanskan inte så mycket. Skriva. Jag vet att jag kan det, och även om det inte är perfekt, så är det bra. Jag kan prata. Tänka sig, jag kan hålla låda. Jag kan resonera, analysera, jag är snabb på att lära, noggrann, har relativt stor datorvana, är social och kan samarbeta med andra, men kan även leda om det behövs.

Det lät väl bra? Så vad blir jag? Mitt huvud ekar tomt. Jag har inget svar, inte för mig själv och inte för min pappa som frågar. Jag har ingen plan. Just nu tar jag dagen som den kommer. Och efter det 2 timmar långa samtalet så har jag nu en huvudvärk som inte ens en promenad avhjälpte, jag har tårar som brinner bakom ögonen och även fast jag vet att det aldrig är menat att såra mig eller trycka ner mig eller ens se ner på mig, så är det precis så det känns. Kravbilden är tillbaka. I alla fall som jag ser det.

Jag har många krav på mig själv. Har alltid haft. Göra bra ifrån mig i skolan, vara snäll, inte vara arg, vara till lags, alltid ställa upp på att jobba över eller extra, vara duktig, vara smal, vara attraktiv, kunna sköta mitt hem, passa deadlines, inte göra slut, ställa upp på sex och helst inte gråta, visa svaghet.

Men jag gråter nu, hårt och okontrollerat. Det finns ingen plats för snedsteg i det här livet. Allt ska vara rätt från början och om man kommer ifrån ”planen” så hamnar man där jag är. I ingenmansland. I outbildad-ville. Det verkar inte vara en stor bedrift att jag började jobba 4 dagar efter att jag tog studenten. 1½ senare flyttade jag hemifrån och började plugga. Insåg efter 1½ år där att det var en återvändsgränd och flyttade hem igen, började jobba igen. Pluggade lite strökurser, bland annat engelska. Fick högsta betyg. Sa upp mig igen och påbörjade en KY-utbildning. Ett halvår senare kändes det också fel, hoppade av och var arbetslös i två månader, fick sedan mitt andra jobb. Jobbade där i 4½ år, engagerade mig fackligt, blev skyddsombud, köpte bostadsrätt. Bytte arbetsgivare för ett år sedan.

Och nu är jag här. Vilse. Tillintetgjord. Gammal. Ingenting att visa upp. Gymnasiebetyg, även om de är bra sådana, är inget man kan leva på i längden. Det är bra att vara utbildad. Bra att ha en titel. ”Jag är utbildad bla bla bla.” Och jag vet inte. Vad vill jag bli? Vad kan jag? Det var så länge sedan jag satt i en skolbänk att jag undrar om jag kommer klara av det. Jag orkar inte med att välja fel igen för att sedan hamna i rävsaxen igen, med ett alltför lågavlönat jobb och en dunkel framtid. Då det bevisligen är väldigt dåligt att välja, men upptäcka att man valt fel, så är det bättre att inte välja nånting alls. Så här är jag. På samma punkt som för 5 år sedan egentligen.

Inget blir lättare med tiden. Rävsaxen nyper hårdare och hårdare. Såret växer sig större, men jag vågar inte fly. Istället lever jag med min frustration, med besvikelsen över mig själv och hur mitt liv blev, och med känslan att så tänker mina föräldrar också. Jag försöker ta mig framåt, jag försöker bli nånting. Men jag kan inte skynda fortare än en dag i taget. Och med ögonen fulla med tårar är min vy ofokuserad och suddig. Mest av allt känns det tungt att det inte riktigt är oki att vara bara jag.