Etikettarkiv: ohälsa

Levande

Ögonen gör ont, som om jag gråtit i flera timmar. Det har jag inte. Jag har kämpat, in i det sista, för att inte släppa fram en enda vattendroppe. Jag lyckades, men till vilket pris?

Ibland står man framför fönster, som bara är öppna en viss tid. Visst hade jag chansen att säga vad jag ville, där mot slutet, men jag tog den inte. Jag teg. Ville inte säga nåt. Det var jag som började prata. För att jag trodde att du ville lyssna. Nån fråga här och där. Så jag försökte öppna upp, beskriva vad det är som fått mig att må så dåligt de senaste veckorna. När jag sitter själv med mina tankar så flyger de åt alla håll. Svåra att greppa. Ännu svårare är det att sätta ord på mina känslor, så att nån annan ska förstå. Men det ville du nu. Så jag försöker. Det blir lite småskrap på ytan först, inget alltför allvarligt. Du håller en skämtsam ton i ditt sätt att lyssna på mig. Jag accepterar det. Men dina frågor blir desto svårare, vissa av dem avbryter mig när jag försöker beskriva hur jag känner, hur jag mår, varför jag famlar i mörker. Jag känner inte att du lyssnar.

Jag går och duschar istället. Länge, länge. Den typ av vatten hjälpte inte att rena mig. Jag antar att ibland är tårar den enda utvägen.

Jag kommer tillbaka. Försöker tänka på annat. Vi börjar prata igen, du fortsätter ställa frågor. Den här gången är det lite allvarligare, jag orkar inte skämta om hur jag mår längre. Du undrar vad jag tänker på. ”Om jag kommer leva tills jag är 40”, svarar jag. ”Varför säger du så”, undrar du. Axelryckning. Hur ska jag annars förklara mina tankar, de där återkommande tankarna varje gång jag står på en perrong? Hur skulle det vara om man hoppade? Framför ett tåg. Sånna tankar har varit med mig ett tag på senare år, och de fyller mitt huvud när jag mår sämre än vanligt. Jag står alltid så långt in på perrongen som möjligt, ifall jag inte skulle kunna lita på mig själv.

Det jag saknar är någon sorts reaktion från dig. I stil med ”nej men så får du inte tänka, du är ju det finaste jag har!”, men sånna utrop kommer aldrig. Inte ens en tröstande kram. Mer frågor. Uttalanden. Din syn på saken. Men jag tycker att du warpar allting. Helt plötsligt ligger fokus på dig. Hur gick det till? Detta handlar inte om dig eller ens vardagliga ting. Detta handlar om mig och det faktum att min självkänsla alltid varit väldigt låg. Att jag har spenderat minst 5 år av mitt liv i aktiv terapi/KBT, för att komma bort från destruktiva beteenden och för att hitta ett egenvärde. Veta att jag är bra, även om jag inte är perfekt. Jag har stora krav på mig själv, alltid haft. Det blir ett problem ibland och jag snubblar över mig själv. Hamnar i ett moment 22.

Jag vet att du tycker det är jobbigt, som att det reflekterar något dåligt på dig. Så jag försöker hålla igen, så länge det går. Som nu. Du pratar bredvid mig, jag lyssnar, men jag orkar knappt ta in vad du säger. För jag hör bara att du pratar om dig, trots att jag försökt att blotta mitt innersta och visa det mörka, bultande hjärtat som sitter där. Nästan bedövat av all smärta jag matat det med, som jag aldrig låter andra se.

Du undrar vad jag vill ha av dig och du undrar, när du till slut tystnat, om jag har något att säga. Jag har inget att säga. Du pokar runt lite, som ett barn som petar på en överkörd igelkott med en pinne, bara för att dubbelkolla att den verkligen inte lever. Jag lever. Men jag känner mig ändå överkörd. Vad hände med att lyssna på mig? Vad hände med att ge mig betryggande ord, värmande kramar, en liten bit av din tid? Vad hände?

Jag drar mig tillbaka. Här byggs inga broar. Mitt blåslagna hjärta får bulta svagt i tystnad ännu ett tag. Min hjärna får fyllas med de skrikande tankarna tillsvidare. Jag kanske tar mig ur det här också, det är väl ändå inte första gången. Men frågan är, om du kommer vara till hjälp eller inte. Kanske står jag fortfarande ensam. Och kanske kommer det alltid vara så.

Höstuppdatering

Det fanns en tid när jag lade ner flera timmar i veckan, ibland om dagen, på att blogga. Fixa bilder, skriva långa genomgångar om mina dagar – vad som hände och hur jag kände. Med andra sociala medier som Twitter och Instagram sker det ordentliga bloggandet mindre frekvent. Istället för att lägga ner någon större tid på att skriva av mig och dessutom se till att spara mina minnen så lämnar jag numera slattar av mig själv över nätet. Bra eller dåligt? Kanske ingetdera.

Jag har saknat att blogga, men jag finner ingen ro. Alls. Jag har heller inget roligt att prata om. Min närvaro på internet har varit betydligt mindre under den senaste tiden. Det händer mycket annat, på andra sidan skärmen, men det är inget jag känner att jag har möjlighet att dela med mig av. Än. Kanske. Mina prioriteringar har satts på tvären. Inget fel i det, men jag inser ju att mitt liv inte ser ut som det gjorde i början av året till exempel. The good with the bad.

Har varit sjuk sedan i tisdags och har börjat sträck-kolla Sex and the City igen. Är snart klar med tredje säsongen. Installerade Steam igen och fick en kopia av Torchlight 2. Tog mig ett tag att vänja mig vid D3-aktiga kontroller igen sedan jag vant mig vid kontrollerna i Guild Wars 2. Och ja, att jag spelar på PC känns fortfarande som en big deal.

Beställde en svart Nintendo Wii. Den är ju ganska billig nu eftersom Wii U släpps senare i år. Redan, liksom? Har annars ingen koll på vilka spel som släppts eller kommer att släppas. Förhandsbokade Ni no Kuni but that’s about it. Och nu fick jag hicka. 😛 Bäst jag lägger mig då.

Nästan normal

Idag är första dagen som jag varit ute på en vecka. Jag har legat däckad med influensa sedan förra torsdagen och har bott i soffan och i sängen. Så idag bestämde jag mig för att släpa mig ut i det fina solskenet och de ljumma plusgraderna, för att ta mig till Kicks. I posten hade jag fått en rabattkupong, så jag tänkte jag skulle unna mig nåt efter den här pärsen. Komma till liv igen, om ni vill. Hem kom jag med en ny parfym (Pulse), bodyscrub från I Love och en handkräm från Biotherm. Den lilla utflykten gjorde mig trött, hostig och yr, jag är fortfarande yr faktiskt. Men jag är nöjd med mina små inköp, jag tyckte det behövdes. Dags att möta våren!

Veckoslut

Man skulle ju kunna säga att det har varit en omtumlande vecka. Jag lämnade in första CSS-uppgiften 10 dagar för tidigt, vilket förstås känns jättebra. Jag spenderade 2300 kr för att investera i Painter 12. Har börjat småpula lite i programmet men en bild jag lekte med igår ville inte bli färdigställd. Typiskt.

I onsdags kväll fick jag ett samtal från pappa där han sa att mamma var sjuk. Hon hade andningssvårigheter och hade fallit ihop på golvet i hallen. Efter 30 minuters väntan kom ambulansen. Akuten var förstås överbelastad och de fick vänta länge på röntgen och prover. När det väl var gjort visade det sig att mamma har atypisk lunginflammation. I somras hade hon också lunginflammation, så det är ju en otrevlig överraskning att få det igen och nu av en mer ovanlig sort. Den första läkaren som tog hand om mamma sa att hon skulle stanna över natten och få antibiotika intravenöst, men när den läkarens skift var över kom en annan och sa att så skulle det inte alls bli. Mamma fick en tablett att svälja och sen fick pappa och hon sätta sig i bilen hem. På motorvägen började mamma känna sig sämre, hon öppnade bilrutan för att få lite luft, sedan tuppade hon av. Pappa tvärstannade mitt på motorvägen (som tur var var det ingen trafik, klockan var ca 3 på natten), ruskade mamma för att få liv i henne, tabletten kom sedan upp samma väg som den kom ner och de bestämde sig för att återvända till sjukhuset. Den här gången fick mamma stanna. Hon var där i två nätter och kom hem i fredags. Jag var orolig och nervös på onsdagen, men fick som tur var sällskap av Ninjapojken trots att jag ringde honom halv elva på kvällen. På torsdagen var jag på sjukhuset och då hade hon redan börjat piggna till. Nu är hon sjukskriven i två veckor och jag hoppas att hon slipper fler sånna här infektioner.

Idag har varit en fixar dag, med en drös vardagliga bestyr. Bland annat så flyttade jag över mina spel till en större bokhylla. Den spelhyllan de stod i förut hade helt enkelt inte tillräckligt med plats längre och jag vägrar ha spel liggandes på varandra eller stå i dubbla rader. Alla ska synas! Det blev fint och spelen delar lite plats med mina gosedjur också, tills den dagen de får flytta på sig till fördel för nya spel. 🙂 Spelhyllan förr. Spelhyllan nu.

Nya spelhyllan

Årets jul

Just i år lyckades jag få till 6 dagars ledighet över jul, trots den korta helg som det egentligen var. Men ledighet går ju alltid fortare än man vill. Julen spenderade jag som vanligt med familjen och Ninjapojken (för andra året i rad), kokade kola, bakade muffins, åt för mycket, fick fina presenter och satt och mös. Trots barmark och en plastgran så blev julen bra. Julgranen blev jättefin. En billig variant från Rusta, som verkligen förhöjde stämningen i vardagsrummet. Bra jobbat gran!

Granen i all sin prakt, innan paketen lades ut.

Jag fick ganska många fina och användbara klappar, de flesta följer här:

  • 2000 kr presentkort på IKEA
  • 1000 kr presentkort på Åhléns
  • 500 kr presentkort på H&M
  • Lakritsfudge från Chokladfabriken
  • Lyxiga chokladpraliner i ask
  • Grytvantar i silikon
  • Duschcréme
  • Två sorters te, ett i påse och ett i lösvikt
  • 400 kr presentkort som gäller i alla butiker i Farsta centrum från jobbet

Hurra, nu kanske jag kan köpa mig lite saker som jag behöver!

Och sen var julen över och nu är det tillbaka till vardagen. Natten till idag vaknade jag fylld med dödsångest. Det händer mig lite då och då och det är verkligen en jobbig känsla som är svår att skaka av. Den här gången slapp jag hjärtklappningen, men i huvudet snurrar bara tankar kring döden. När kommer det hända och varför, hur kommer det att kännas? Vad händer sen? Jag försöker föreställa mig hur det är när livet lämnar en. Det är väldigt jobbigt att ha sånna här tankar, ja, ångest kring det hela, för det går inte att förstå. Det finns ingen som vet. Och döden skrämmer mig, har alltid gjort, ända sedan jag i väldigt unga år kom väldigt nära den. Jag tror att det hänger kvar, men om det var en mardröm jag inte minns eller allmän stress som orsakade nattens otäcka uppvaknande, det vet jag inte. Jag får hoppas att jag sover lugnare i natt.

Hela dagen har jag gått och känt mig väldigt ”meh”. Jag orkar inte bry mig om nånting, egentligen. Jag vill bara vara själv, spela spel, städa och plocka här hemma. (Ni skulle bara veta hur stora dammråttorna är.) Men mest bara vara. Känner mig ganska ful och tråkig på senaste. Hm, jag antar att det är sånt man får leva med som människa. Man kan inte vara på topp jämt.

Men nånting som är roligt är att jag till våren kommer att plugga två distanskurser. Jag kom faktiskt in på de jag helst ville! CSS och Concept Art. Det blir ganska många poäng, så jag hoppas att jag kan fortsätta jobba som vanligt, annars blir det svårt. Fast jag orkar inte tänka på det, nu vill jag bara vara glad för att jag blev antagen. Man kan ju hoppas att det leder mig till nåt nytt och spännande i framtiden.

Bild #20

Dagens bild spenderade jag åtminstone 15 minuter på och jag är en mikroskopisk smula nöjd. Mest för att den inte ser ut som total crap jämfört med de andra två blyertsteckningarna. Nåja, min penna från Wacom är beställd och den dyker väl upp i nästa vecka. Låt oss hoppas att jag snabbt hittar tillbaka till den där härliga Painter IX-känslan sen… Inte så mycket annat att säga om dagens bild, det är ett ansikte, jag vågade mig på lite skuggning med en filtpenna, men det är risky business om det skulle gå fel. Suddgummin och jag är inte alltid bästa polare…

2011-10-20

Som vanligt är bilden mycket större här än i verkligheten. Ursäkta att den är så grå, det är svårt att ta grymma bilder av blyertsskisser med en mobilkamera.

In other news så har jag flängt som en tok idag. Fick en akuttid hos min tandläkare då jag har lyckats få en tandköttsinfektion sedan mitt besök hos honom i måndags. Hej hopp och penicillin ska jag knapra i 10 dagar. Det gör ont, det är en molande smärta, men jag är bara glad att jag inte behöver dra ut några tänder. O_o Jag är trött. Det här höstmörkret är inte bra för mig. Ingen vill vara kompis med nån som klagar. Läste nånstans att man ska vara sin egen bästa vän. Det låter som en mycket bra idé.

Ni ska ha tack

4.30 imorse vaknade jag av en stark smärta i högra delen av magen. Först trodde jag att det var blindtarmen, men det var det inte. Smärtan blev mer molande och påminde om PMS-smärtor mer än något annat. Efter kanske 10-15 minuter hade det gått över, men istället hade jag stickande/domnande känslor i hela höger ben och även runt mitt högra öra och kinden. Jag låg med det i ca en timme, utan att kunna somna. Bestämde mig för att ringa mamma vid 5.30, som rådde mig att ringa Vårdguiden.

Sagt och gjort. Pratade med en trevlig sköterska som lyssnade och ställde frågor. Hon ansåg att man skulle skicka en ambulans till mig. Blev kopplad till ambulanscentralen och fick prata med ytterligare en trevlig kvinna. Även hon lyssnade noggrant och ställde frågor. Sen skickade hon en ambulans hem till mig. Skötaren Johnny och hans kollega (som jag dessvärre inte hann ta namnet på) skjutsade mig till akuten. I ambulansen satt Johnny bredvid mig, ställde fler frågor, förde anteckningar, tog temp och blodtryck samt utförde olika tester.

Framme vid sjukhuset slussades jag in till neurologavdelningen. Jag kom vid en tidpunkt då det var skiftbyte för personalen, så först fick jag hälsa på en kvinnlig sköterska och sedan en manlig. Väntetiden var relativt lång, men jag var heller inte ett prioriterat akutfall. Mamma kom dit innan åtta och efter en stunds väntande till fick jag träffa en läkare, Magnus. Han utförde allehanda tester, balans, reflexer, muskelstyrka, pupillstorlek, öron, hals, han klämde och kände och böjde och vred. Stack mig med nål från topp till tå för att se om jag hade normal känsel. Han svarade tålmodigt på frågor som jag och mamma hade, men konstaterade att jag inte behövde vara kvar för vidare undersökning, men sa att jag skulle höra av mig om något förändrades.

Jag och mamma tog oss en liten frukost i sjukhusets café, sen åkte vi hem till mig och jag blev lite ompysslad med mat och te. När mamma åkt tog jag en tupplur i två timmar. Nu på kvällen har jag känt mig mest som vanligt, men har fått svagare smärta liknande den imorse i vänster del av ryggen. Jag ska om några veckor undersöka om detta och lite andra problem jag har haft kan ställas i relation till mini-piller som jag tar. Har läst på FASS angående dem, men kan inte hitta någon information om att de skulle vara skadliga. Samtidigt kan man aldrig veta och det är bra att kolla upp.

In any case, som jag sa till Johnny imorse, det var första gången jag åkte ambulans, men det var en ganska trevlig upplevelse trots allt. Jag skulle vilja uttrycka min tacksamhet till vårdpersonalen, i alla delar av ledet, som alla hjälpte mig och tog mitt ärende seriöst. Efter alla tråkigheter man har läst om SOS Alarm i nyheterna så är jag imponerad över deras bemötande. Nu i efterhand känner jag mig lite skyldig för att jag fick åka ambulans när det visade sig att det inte var nåt fel på mig. Å andra sidan kan man inte tänka så, för ingen visste ju vad det var eller hur det skulle utveckla sig. Det är verkligen en speciell sorts människor som jobbar inom vården. Önskar verkligen att vår trötta regering kunde värdera dem högre.

Rummet där jag låg hade samma siffror som min födelsedag, 11 juli. Ganska symboliskt tyckte jag.