Etikettarkiv: obra

Levande

Ögonen gör ont, som om jag gråtit i flera timmar. Det har jag inte. Jag har kämpat, in i det sista, för att inte släppa fram en enda vattendroppe. Jag lyckades, men till vilket pris?

Ibland står man framför fönster, som bara är öppna en viss tid. Visst hade jag chansen att säga vad jag ville, där mot slutet, men jag tog den inte. Jag teg. Ville inte säga nåt. Det var jag som började prata. För att jag trodde att du ville lyssna. Nån fråga här och där. Så jag försökte öppna upp, beskriva vad det är som fått mig att må så dåligt de senaste veckorna. När jag sitter själv med mina tankar så flyger de åt alla håll. Svåra att greppa. Ännu svårare är det att sätta ord på mina känslor, så att nån annan ska förstå. Men det ville du nu. Så jag försöker. Det blir lite småskrap på ytan först, inget alltför allvarligt. Du håller en skämtsam ton i ditt sätt att lyssna på mig. Jag accepterar det. Men dina frågor blir desto svårare, vissa av dem avbryter mig när jag försöker beskriva hur jag känner, hur jag mår, varför jag famlar i mörker. Jag känner inte att du lyssnar.

Jag går och duschar istället. Länge, länge. Den typ av vatten hjälpte inte att rena mig. Jag antar att ibland är tårar den enda utvägen.

Jag kommer tillbaka. Försöker tänka på annat. Vi börjar prata igen, du fortsätter ställa frågor. Den här gången är det lite allvarligare, jag orkar inte skämta om hur jag mår längre. Du undrar vad jag tänker på. ”Om jag kommer leva tills jag är 40”, svarar jag. ”Varför säger du så”, undrar du. Axelryckning. Hur ska jag annars förklara mina tankar, de där återkommande tankarna varje gång jag står på en perrong? Hur skulle det vara om man hoppade? Framför ett tåg. Sånna tankar har varit med mig ett tag på senare år, och de fyller mitt huvud när jag mår sämre än vanligt. Jag står alltid så långt in på perrongen som möjligt, ifall jag inte skulle kunna lita på mig själv.

Det jag saknar är någon sorts reaktion från dig. I stil med ”nej men så får du inte tänka, du är ju det finaste jag har!”, men sånna utrop kommer aldrig. Inte ens en tröstande kram. Mer frågor. Uttalanden. Din syn på saken. Men jag tycker att du warpar allting. Helt plötsligt ligger fokus på dig. Hur gick det till? Detta handlar inte om dig eller ens vardagliga ting. Detta handlar om mig och det faktum att min självkänsla alltid varit väldigt låg. Att jag har spenderat minst 5 år av mitt liv i aktiv terapi/KBT, för att komma bort från destruktiva beteenden och för att hitta ett egenvärde. Veta att jag är bra, även om jag inte är perfekt. Jag har stora krav på mig själv, alltid haft. Det blir ett problem ibland och jag snubblar över mig själv. Hamnar i ett moment 22.

Jag vet att du tycker det är jobbigt, som att det reflekterar något dåligt på dig. Så jag försöker hålla igen, så länge det går. Som nu. Du pratar bredvid mig, jag lyssnar, men jag orkar knappt ta in vad du säger. För jag hör bara att du pratar om dig, trots att jag försökt att blotta mitt innersta och visa det mörka, bultande hjärtat som sitter där. Nästan bedövat av all smärta jag matat det med, som jag aldrig låter andra se.

Du undrar vad jag vill ha av dig och du undrar, när du till slut tystnat, om jag har något att säga. Jag har inget att säga. Du pokar runt lite, som ett barn som petar på en överkörd igelkott med en pinne, bara för att dubbelkolla att den verkligen inte lever. Jag lever. Men jag känner mig ändå överkörd. Vad hände med att lyssna på mig? Vad hände med att ge mig betryggande ord, värmande kramar, en liten bit av din tid? Vad hände?

Jag drar mig tillbaka. Här byggs inga broar. Mitt blåslagna hjärta får bulta svagt i tystnad ännu ett tag. Min hjärna får fyllas med de skrikande tankarna tillsvidare. Jag kanske tar mig ur det här också, det är väl ändå inte första gången. Men frågan är, om du kommer vara till hjälp eller inte. Kanske står jag fortfarande ensam. Och kanske kommer det alltid vara så.

The memory that got away

Idag var dagen. Dagens dag. Dagen jag varit nervös inför, planerat inför, drömt inför. Inget fick gå fel. Inget, inget, inget.

Allt var perfekt. Stämningen. Musiken. Ryggradsrysningarna.

Stod först i kön. Stötte på Simon Lundström och stod och pratade kanske 10 minuter.

Portarna öppnades.

Jag var först in. Ett bord. Människor, däribland Orvar Säfström, men jag såg bara en. En person jag vinkat till ca 1 timme tidigare när han ställde sig upp i ett publikhav som dånade av applåder.

Yasunori Mitsuda.

The man, the myth, the legend. The one and only.

Nu skulle jag få träffa honom.

Rummet kändes enormt när jag ensam stegade fram mot bordet. Jag nådde målet. Jag bugade djupt, Yasunori bugade tillbaka.

Jag skakade hans hand, tackade för hans arbete, undrade om han kunde signera två skivor jag tagit med mig (Xenogears OST och an cinniùint), vilket han gjorde, noggrant och med dagens datum. Jag frågade vilket av hans verk han själv tyckte bäst om. Han slängde sig tillbaka i stolen och riktade blicken mot taket, tydligt fick han en nöt att knäcka. Han lade sen händerna kring mitt Xenogears soundtrack och sa ”this one”. Jag berättade att jag även hade Xenogears Myth, men att jag inte ville ta med mig för många skivor för att överrumpla honom. Han skrattade och sa att han förstod. Jag samlade ihop mina skivor och sa ”arigatou”, han sa ”arigatou” tillbaka.

Jag kände att en kö började byggas upp bakom mig och lite stressad flyttade jag mig mot Orvar, växlade några ord med honom, samt tre kvinnor ur orkestern och dirigenten.

Kände att jag hade gjort det jag kommit för att göra. Går därifrån med ett leende på läpparna. När jag kommer ner för trappan möts jag av en anställd som säger att när jag väl gått därifrån kan jag inte komma tillbaka. Jag säger att jag förstår det och tackar för kvällen.

Ute väntar Ninjapojken, vi ska gå nånstans att äta. Efter en lång dag med jobb, ingen lunch och en konsert på det så behöver magen fyllas med något.

Jag berättar om mitt möte, jag bubblar av lycka – tills det slår mig.

Jag glömde fråga om jag fick ta ett fotografi.

Jag dör dödens död, en avgrund öppnas och jag faller, faller, faller. Det känns som att hela min värld raseras. Hur kan jag vara så dum? Hur gick det till? Jag som hade påmint mig själv om och om igen om vad jag skulle göra.

Tårarna tränger fram men jag forcerar tillbaka dem. Man kan ju inte sitta och störtböla på en restaurang.

Jag mår så illa. Jag hatar mig själv. Hatar, hatar, hatar. Vill inte leva. Jag är så ledsen.

Det var en chans. EN CHANS. Jag hade den och jag lät den försvinna. Jag kommer drömma mardrömmar i natt och kanske tillåta mig att gråta de här tusen tårarna som bara väntar på att dränka mitt ansikte. My stupid face.

Ninjapojken försökte trösta, försökte få mig att se det positiva i allting. Jag vet. JAG VET ALLT DET DÄR. Men det smärtar ändå.

För att det känns som att jag är fejk, eller fail. Fejk-fail. Jag är en besvikelse för mig själv. För den jag är, eller den jag utger mig för att vara.

Hur kan en person som säger sig älska spelmusik missa ett sånt här tillfälle? Jag dör. Eller jag vill dö. Det känns så jävla hopplöst.

Ja, skratta ni bara. Säg att jag är värdelös, rutten, puckad, ett jävla freak som inte ens kan komma ihåg att ta en bild.

Jag har inget nu. Bara självplågeri. Genom att lyssna på Chrono Cross OST.

Visst, jag har ett minne för mitt inre öga och min hand har skakat hans, men jag har inget att dela med mig av. Som om det saknas bevis.

Men här har ni.

Nu ska jag gå och dö.

Veckoslut

Man skulle ju kunna säga att det har varit en omtumlande vecka. Jag lämnade in första CSS-uppgiften 10 dagar för tidigt, vilket förstås känns jättebra. Jag spenderade 2300 kr för att investera i Painter 12. Har börjat småpula lite i programmet men en bild jag lekte med igår ville inte bli färdigställd. Typiskt.

I onsdags kväll fick jag ett samtal från pappa där han sa att mamma var sjuk. Hon hade andningssvårigheter och hade fallit ihop på golvet i hallen. Efter 30 minuters väntan kom ambulansen. Akuten var förstås överbelastad och de fick vänta länge på röntgen och prover. När det väl var gjort visade det sig att mamma har atypisk lunginflammation. I somras hade hon också lunginflammation, så det är ju en otrevlig överraskning att få det igen och nu av en mer ovanlig sort. Den första läkaren som tog hand om mamma sa att hon skulle stanna över natten och få antibiotika intravenöst, men när den läkarens skift var över kom en annan och sa att så skulle det inte alls bli. Mamma fick en tablett att svälja och sen fick pappa och hon sätta sig i bilen hem. På motorvägen började mamma känna sig sämre, hon öppnade bilrutan för att få lite luft, sedan tuppade hon av. Pappa tvärstannade mitt på motorvägen (som tur var var det ingen trafik, klockan var ca 3 på natten), ruskade mamma för att få liv i henne, tabletten kom sedan upp samma väg som den kom ner och de bestämde sig för att återvända till sjukhuset. Den här gången fick mamma stanna. Hon var där i två nätter och kom hem i fredags. Jag var orolig och nervös på onsdagen, men fick som tur var sällskap av Ninjapojken trots att jag ringde honom halv elva på kvällen. På torsdagen var jag på sjukhuset och då hade hon redan börjat piggna till. Nu är hon sjukskriven i två veckor och jag hoppas att hon slipper fler sånna här infektioner.

Idag har varit en fixar dag, med en drös vardagliga bestyr. Bland annat så flyttade jag över mina spel till en större bokhylla. Den spelhyllan de stod i förut hade helt enkelt inte tillräckligt med plats längre och jag vägrar ha spel liggandes på varandra eller stå i dubbla rader. Alla ska synas! Det blev fint och spelen delar lite plats med mina gosedjur också, tills den dagen de får flytta på sig till fördel för nya spel. 🙂 Spelhyllan förr. Spelhyllan nu.

Nya spelhyllan

Vad är en konstnär utan sin penna?

Igår ritade jag en snabb skiss med blyerts. Jag var hemma hos Ninjapojken och hade inte tillgång till min dator och min Wacom tablet, som jag annars använder när jag tecknar. Idag såg jag alltså fram emot att teckna ”som vanligt” igen. Men min Wacom-penna har dött. Jag tappade den i golvet i förrgår om jag minns rätt, och nu vill den inte fungera. Wacoms produkter är väldigt känsliga och jag är alltid så försiktig, men av nån anledning slant jag. En ny penna kostar mig minst 1000 kr. Det är ju i alla fall billigare än att köpa en ny tablet helt och hållet, men fortfarande extremt mycket pengar för mig.

Just nu känner jag mig ganska ledsen på grund av det här. Jag känner inte för att teckna i blyerts. Jag är inte van. Jag behöver Painter IX, jag behöver kunna använda lager, jag behöver kunna ångra, jag behöver kunna spara en bild i flera olika varianter, jag behöver kunna använda färg, jag behöver kunna skugga. På mitt sätt. Det funkar inte i blyerts, inte för mig. Inte med tanke på hur jag har tecknat mina bilder i så många års tid.

Det kanske inte blir nån bild idag. Jag kanske misslyckas med min utmaning. Det känns jättetråkigt. Men jag vill inte bara teckna en massa kludd som inte blir nåt. Det som gick så bra… ;_;

Laser tar en paus

Med posten kom idag ett kuvert med ett papper som sa att tidningen Laser tar en paus och min prenumeration kommer att avslutas. (Huruvida jag får tillbaka mina pengar nämns inte.) På ett sätt var det väl väntat, numret som nog skulle ha utkommit här i september uteblev istället.

Jag känner mig besviken, inte på de eldsjälar som jobbar med tidningen och sajten (som fortfarande uppdateras) – utan på Bonniers. Hur kan man efter ett enda nummer besluta sig för att ta en paus? Ja, det första numret kunde ha varit bättre på vissa sätt, men med en relativt oerfaren redaktion och tuffa deadlines så kanske man inte kan vänta sig så mycket annat. Och vad trodde Bonniers, att på den redan trånga tidningsmarknaden kunna håva in miljoner innan man ens har hunnit hitta sin nisch? Att man utan att pusha för sin nya produkt automatiskt ska hitta till varenda gamers hand?

Nåja, framtiden får väl utvisa vad det blir av Laser. Förhoppningsvis så tar Bonniers sitt förnuft till fånga och vågar satsa helhjärtat.

Klicka för att förstora

Ni ska ha tack

4.30 imorse vaknade jag av en stark smärta i högra delen av magen. Först trodde jag att det var blindtarmen, men det var det inte. Smärtan blev mer molande och påminde om PMS-smärtor mer än något annat. Efter kanske 10-15 minuter hade det gått över, men istället hade jag stickande/domnande känslor i hela höger ben och även runt mitt högra öra och kinden. Jag låg med det i ca en timme, utan att kunna somna. Bestämde mig för att ringa mamma vid 5.30, som rådde mig att ringa Vårdguiden.

Sagt och gjort. Pratade med en trevlig sköterska som lyssnade och ställde frågor. Hon ansåg att man skulle skicka en ambulans till mig. Blev kopplad till ambulanscentralen och fick prata med ytterligare en trevlig kvinna. Även hon lyssnade noggrant och ställde frågor. Sen skickade hon en ambulans hem till mig. Skötaren Johnny och hans kollega (som jag dessvärre inte hann ta namnet på) skjutsade mig till akuten. I ambulansen satt Johnny bredvid mig, ställde fler frågor, förde anteckningar, tog temp och blodtryck samt utförde olika tester.

Framme vid sjukhuset slussades jag in till neurologavdelningen. Jag kom vid en tidpunkt då det var skiftbyte för personalen, så först fick jag hälsa på en kvinnlig sköterska och sedan en manlig. Väntetiden var relativt lång, men jag var heller inte ett prioriterat akutfall. Mamma kom dit innan åtta och efter en stunds väntande till fick jag träffa en läkare, Magnus. Han utförde allehanda tester, balans, reflexer, muskelstyrka, pupillstorlek, öron, hals, han klämde och kände och böjde och vred. Stack mig med nål från topp till tå för att se om jag hade normal känsel. Han svarade tålmodigt på frågor som jag och mamma hade, men konstaterade att jag inte behövde vara kvar för vidare undersökning, men sa att jag skulle höra av mig om något förändrades.

Jag och mamma tog oss en liten frukost i sjukhusets café, sen åkte vi hem till mig och jag blev lite ompysslad med mat och te. När mamma åkt tog jag en tupplur i två timmar. Nu på kvällen har jag känt mig mest som vanligt, men har fått svagare smärta liknande den imorse i vänster del av ryggen. Jag ska om några veckor undersöka om detta och lite andra problem jag har haft kan ställas i relation till mini-piller som jag tar. Har läst på FASS angående dem, men kan inte hitta någon information om att de skulle vara skadliga. Samtidigt kan man aldrig veta och det är bra att kolla upp.

In any case, som jag sa till Johnny imorse, det var första gången jag åkte ambulans, men det var en ganska trevlig upplevelse trots allt. Jag skulle vilja uttrycka min tacksamhet till vårdpersonalen, i alla delar av ledet, som alla hjälpte mig och tog mitt ärende seriöst. Efter alla tråkigheter man har läst om SOS Alarm i nyheterna så är jag imponerad över deras bemötande. Nu i efterhand känner jag mig lite skyldig för att jag fick åka ambulans när det visade sig att det inte var nåt fel på mig. Å andra sidan kan man inte tänka så, för ingen visste ju vad det var eller hur det skulle utveckla sig. Det är verkligen en speciell sorts människor som jobbar inom vården. Önskar verkligen att vår trötta regering kunde värdera dem högre.

Rummet där jag låg hade samma siffror som min födelsedag, 11 juli. Ganska symboliskt tyckte jag.

En såndär fredag

Jag har lite svårt att greppa det som hänt i Norge under dagen och kvällen. Det är hemskt, onödigt och fel, men jag känner att jag inte har något fint eller genomtänkt att säga om situationen. Istället lämnar jag ordet till min vän Hanna, som säger det bättre än jag nånsin skulle kunna göra. Jag tar också vara på hennes ord, om att nu är det viktigast att leva som vanligt. Så det är vad jag kommer att göra.

Min dag på jobbet började inte bra. Jag gick i tron att jag skulle få semesterersättning, men det var visst ett missförstånd, så jag blir utan. Dessutom får jag ingen pension från jobbet, utan måste i så fall skaffa mig en pensionsförsäkring. Jag saknar mitt kollektivavtal… Morgonen toppades med ett par kunder som skällde ut mig efter noter över telefonen (först började han, sen fortsatte hon) och det var tydligen av yttersta vikt att jag fick veta att jag lurat dem, att jag misskött mitt jobb, att jag borde hålla koll på annonser även under min semester, och så vidare. Det enda man kan göra i en sån situation, är att sitta och lyssna på den verbala lynchningen och be om ursäkt, kanske nånstans få med att allt som gick fel trots allt inte var mitt fel. Nåväl. Försöker säga åt mitt hjärta att inte suga åt sig nånting, för de människorna känner inte mig, och det finns många som är mer än lovligt klagosugna – men det är svårt.

Idag känns allt svårt. Lyckades trampa i klaveret här hemma också. Jag och min stora käft kanske, men inte när det räknas, inte när det behövs. Smart.

Det mest positiva på dagen är det faktum att jag ätit tre mål och inte en enda godisbit. Frukost, stor lunch och en god middag som Ninjapojken svängde ihop med ingredienser jag bestämde. Bild följer.

Panerad fläskytterfilé, jasminris, samt smält isbergssallad med gul lök, vitlök och cashewnötter, tillsammans med sötsur sås.