Etikettarkiv: meh

Färglöst

När jag var tonåring började jag teckna på allvar. Jag sökte mig efter en tid ut på nätet för att få en annan sorts bekräftelse och uppmuntran än vad mina föräldrar kunde ge. Skapade en hemsida och tecknade så fingrarna blödde. Samtidigt var jag djupt inne i konsolrollspelen och via forum, communities och bloggar hittade jag en massa nya vänner. På den tiden kändes det som att internet och fantasivärldarna jag besökte med penna eller handkontroll var viktigare än det som hände IRL.

Idag skyr jag nästan internet istället. Det har gått lång tid sedan jag skrev nåt här. Jag har, som vanligt, mängder jag vill säga – saker jag behöver bearbeta, få ur mig, men jag drar mig för att skriva nåt online. Attityden har förändrats, internet är inte längre en glad och naiv plats för folk att lära känna andra. Harmlösa tweets blossar upp i hätska diskussioner, missförstånd och osämja i sociala medier är vardagsmat, alla kämpar om samma strålkastarsken via bloggar och Instagram och gängbildning och grupptryck är nästan lättare att hitta på nätet idag än vad det var när jag gick i högstadiet. De vänner jag trodde fanns verkar bara ha varit på låtsas.

Jag har nog slutat rita (inte tecknat på 1½ år) och det har gått 3 veckor utan att jag ens rört ett spel. Det känns som att min kreativa ådra har sinat. Jag vet inte om jag har ersatt det med något. Kanske träning? Kanske min nostalgiska tripp genom serien Ally McBeal på Netflix? Kanske har jag bara slutat känna och drömma överhuvudtaget? Dagdrömmar jag har blickar bara tillbaka i tiden, till stunder av ånger, sorg, underkastelse, ilska, rädsla och ensamhet. Men ensam är man ju alltid.

Det är svårt att veta om man har gjort rätt val i livet. Det är svårt att veta om man har lärt sig nånting av alla svårigheter. Det är svårt att veta om man är nöjd, eller om man bara nöjer sig. Lyckan är så flyktig. Den där magkänslan som många pratar om, de gånger jag lyssnat till den har skadan redan gjorts. Oftast går jag mest runt och försöker blockera knuten i magen och skriken i mitt huvud. Det finns ingenstans att springa, så lika bra att stå ut. Ungdomen har övergivit mig – jag kommer aldrig bli det jag en gång drömde om. Jag kommer aldrig mer känna mig glad över de saker som gav mig lyckorus för 10-15 år sedan. Livet, internet, världen – allt har blivit en gråzon i vilken jag håller mig i periferin.

Där det händer

Jag lagar mat mitt i natten, mest för att jag inte har tid att göra det nån annan tid på dygnet.

I veckan kom min Wacom-penna. Öppnade glatt paketet. Av nån anledning tyckte jag sen att det var en bra idé att testa den gamla pennan. Helt plötsligt hade den bestämt sig för att fungera igen. Jag var mållös. Jag kan inte returnera den nya då jag har brutit förpackningen. Där har ni ett tips om ni vill gå back 1000 kr. Inte direkt önskvärt för mig, men nu är det som det är. När den gamla pennan väl går sönder, så har jag en i back-up. Men hela händelsen lämnade mig lite trött, därför har jag inte tecknat nåt än.

Det händer en massa runt omkring mig, och tydligen så är jag också del av alla dessa händelser. Jag vet inte riktigt hur det gick till, men det är spännande. Samtidigt är jag lite rädd att jag ska springa in i en vägg. Vet inte riktigt om jag hinner med, vet inte riktigt om jag kan. Men jag gör saker. Saker jag alltid velat göra. Wow. Och stress.

På andra håll så känns saker inte som förr. Kanske är det jag som är för känslig mitt i all stress, kanske tolkar jag in saker fastän det inte behövs. Men det är svårt att vända blicken. Jag är extremt receptiv för allt sådant som inte sägs rätt ut, men som känns i rummet. Jag är vaksam.

Har sovit extremt dåligt under en veckas tid. Vaknar flera gånger per natt och har upptäckt att jag biter ihop käkarna så att jag får jätteont i tänderna. Kanske är det något mentalt som skaver, kanske är det den nämnda stressen, kanske är det vad fan som helst.

Jag har inte tid att analysera mig själv. Nån annan som vill göra det åt mig?

Att köpa eller inte köpa

Jag passade på att tafsa på en Galaxy S2 igår. När jag såg den vita så var det som att jag dog lite inombords, så kär blev jag. Men när jag började pilla på den slog det mig hur oresponsiv skärmen var. Ibland skötte den sig ganska bra, men när jag swipade med tummen nästa gång så hände inget. Testade igen – ingenting, testade en gång till – ingenting. Efter att antal försök kunde jag så byta skärm. I was not impressed. Det är en otrolig skillnad jämfört med min Desire och Sensation som jag också stod och pillade på, som typ byter skärm bara du tänker att du ska göra det.

Dessutom tyckte jag att skärmens färger var alldeles för grälla. Om det har att göra med bakgrundsbelysningen vet jag inte, hann inte testa, men jag är inte sådär superintresserad av att ha en telefon som ser ut som ett clownansikte. Just sayin’. Och jag tycker som sagt att HTC:s interface är mycket mer tilltalande, med sina rundade ikoner och kanter. Galaxy S2 är fyrkantig, på många sätt.

Meh. Vad fan ska jag göra nu då? :/ Vänta tills HTC släpper Sensation XL? 😛