Etikettarkiv: ledsamhet

Ovärt

Idag har varit en värdelös dag. Fick i alla fall sova ut någorlunda, vilket jag tror behövdes. Även om jag tvättat fyra tvättar och diskat tror jag inte att jag har gjort nåt av värde. Har inte pratat med nån idag. Har varit själv hemma. Känns som att jag lever i ett vakuum. Har knappt ätit nåt heller. Vad ska det vara bra för liksom? Landade i en smärre gråtattack för några timmar sen. Fick tvinga mig att sluta böla. Sådär kan man ju inte hålla på liksom. Folk vill inte veta, eller ens kännas av, att jag mår som jag gör. Man måste komma ihåg att som människa har man ett val och om jag väljer att vara ledsen så är det mitt eget jävla fel. Varför väljer jag inte att vara glad liksom? Turn that frown upside down! Allt blir så mycket lättare. Livet kommer genast kännas som solsken i maj och inte som regn i november. Jo det är sant, det finns folk som vet, det är beprövat.

Så varför är det så jävla svårt? Varför känns det som att jag gör samma misstag om och om igen? Slår vad om att jag inte kommer sitta vid den här platsen om två år. Kanske är jag hos mina föräldrar, kanske hyr jag i andrahand, kanske bor jag på gatan, kanske är jag död. Då har jag förhoppningsvis slutat gråta.

00:40

Mitt högra öga vägrar sluta rinna. Om det har att göra med att jag är förkyld eller för att jag är ledsen är svårt att veta.

Min mage gör ont. Hårda knip som hugger mig som en kniv. Om det har att göra med all stress runt omkring eller att jag bara biter ihop och sväljer det som sårar är svårt att veta.

Det är aldrig lätt att vara sig själv. Utan rustning, utan nånting att gömma sig bakom. Jag har bara mig själv, mitt skinn, mitt ansikte, mina ögon, det du ser. Det är vad du får.

Jag pratar för mycket. Jag vet det. Så mycket att jag från främlingar får uppmaningen att tagga ner. Man ska inte synas så jävla mycket och absolut inte framställa sig själv som om man är något.

Jag har ett hårdare skinn nu än tidigare. Men det är fortfarande bara ett skinn, som kan gå sönder och ut från det sipprar blod. Ni kan fortfarande skada mig, ni som vill, och tydligen är ni ganska många.

Det är oki.

Ni kanske mår sämre än jag, även efter ni har gett er på mig. Jag förstår. Det kan inte vara lätt. Det finns så många av oss som mår dåligt, i tystnad, men bara några få av oss som vågar göra något åt det, slå tillbaka, ryta ifrån. Jag önskar att jag vågade.

Mina ögon kan inte sluta rinna och det beror inte på att jag är förkyld.

The memory that got away

Idag var dagen. Dagens dag. Dagen jag varit nervös inför, planerat inför, drömt inför. Inget fick gå fel. Inget, inget, inget.

Allt var perfekt. Stämningen. Musiken. Ryggradsrysningarna.

Stod först i kön. Stötte på Simon Lundström och stod och pratade kanske 10 minuter.

Portarna öppnades.

Jag var först in. Ett bord. Människor, däribland Orvar Säfström, men jag såg bara en. En person jag vinkat till ca 1 timme tidigare när han ställde sig upp i ett publikhav som dånade av applåder.

Yasunori Mitsuda.

The man, the myth, the legend. The one and only.

Nu skulle jag få träffa honom.

Rummet kändes enormt när jag ensam stegade fram mot bordet. Jag nådde målet. Jag bugade djupt, Yasunori bugade tillbaka.

Jag skakade hans hand, tackade för hans arbete, undrade om han kunde signera två skivor jag tagit med mig (Xenogears OST och an cinniùint), vilket han gjorde, noggrant och med dagens datum. Jag frågade vilket av hans verk han själv tyckte bäst om. Han slängde sig tillbaka i stolen och riktade blicken mot taket, tydligt fick han en nöt att knäcka. Han lade sen händerna kring mitt Xenogears soundtrack och sa ”this one”. Jag berättade att jag även hade Xenogears Myth, men att jag inte ville ta med mig för många skivor för att överrumpla honom. Han skrattade och sa att han förstod. Jag samlade ihop mina skivor och sa ”arigatou”, han sa ”arigatou” tillbaka.

Jag kände att en kö började byggas upp bakom mig och lite stressad flyttade jag mig mot Orvar, växlade några ord med honom, samt tre kvinnor ur orkestern och dirigenten.

Kände att jag hade gjort det jag kommit för att göra. Går därifrån med ett leende på läpparna. När jag kommer ner för trappan möts jag av en anställd som säger att när jag väl gått därifrån kan jag inte komma tillbaka. Jag säger att jag förstår det och tackar för kvällen.

Ute väntar Ninjapojken, vi ska gå nånstans att äta. Efter en lång dag med jobb, ingen lunch och en konsert på det så behöver magen fyllas med något.

Jag berättar om mitt möte, jag bubblar av lycka – tills det slår mig.

Jag glömde fråga om jag fick ta ett fotografi.

Jag dör dödens död, en avgrund öppnas och jag faller, faller, faller. Det känns som att hela min värld raseras. Hur kan jag vara så dum? Hur gick det till? Jag som hade påmint mig själv om och om igen om vad jag skulle göra.

Tårarna tränger fram men jag forcerar tillbaka dem. Man kan ju inte sitta och störtböla på en restaurang.

Jag mår så illa. Jag hatar mig själv. Hatar, hatar, hatar. Vill inte leva. Jag är så ledsen.

Det var en chans. EN CHANS. Jag hade den och jag lät den försvinna. Jag kommer drömma mardrömmar i natt och kanske tillåta mig att gråta de här tusen tårarna som bara väntar på att dränka mitt ansikte. My stupid face.

Ninjapojken försökte trösta, försökte få mig att se det positiva i allting. Jag vet. JAG VET ALLT DET DÄR. Men det smärtar ändå.

För att det känns som att jag är fejk, eller fail. Fejk-fail. Jag är en besvikelse för mig själv. För den jag är, eller den jag utger mig för att vara.

Hur kan en person som säger sig älska spelmusik missa ett sånt här tillfälle? Jag dör. Eller jag vill dö. Det känns så jävla hopplöst.

Ja, skratta ni bara. Säg att jag är värdelös, rutten, puckad, ett jävla freak som inte ens kan komma ihåg att ta en bild.

Jag har inget nu. Bara självplågeri. Genom att lyssna på Chrono Cross OST.

Visst, jag har ett minne för mitt inre öga och min hand har skakat hans, men jag har inget att dela med mig av. Som om det saknas bevis.

Men här har ni.

Nu ska jag gå och dö.

Vad är en konstnär utan sin penna?

Igår ritade jag en snabb skiss med blyerts. Jag var hemma hos Ninjapojken och hade inte tillgång till min dator och min Wacom tablet, som jag annars använder när jag tecknar. Idag såg jag alltså fram emot att teckna ”som vanligt” igen. Men min Wacom-penna har dött. Jag tappade den i golvet i förrgår om jag minns rätt, och nu vill den inte fungera. Wacoms produkter är väldigt känsliga och jag är alltid så försiktig, men av nån anledning slant jag. En ny penna kostar mig minst 1000 kr. Det är ju i alla fall billigare än att köpa en ny tablet helt och hållet, men fortfarande extremt mycket pengar för mig.

Just nu känner jag mig ganska ledsen på grund av det här. Jag känner inte för att teckna i blyerts. Jag är inte van. Jag behöver Painter IX, jag behöver kunna använda lager, jag behöver kunna ångra, jag behöver kunna spara en bild i flera olika varianter, jag behöver kunna använda färg, jag behöver kunna skugga. På mitt sätt. Det funkar inte i blyerts, inte för mig. Inte med tanke på hur jag har tecknat mina bilder i så många års tid.

Det kanske inte blir nån bild idag. Jag kanske misslyckas med min utmaning. Det känns jättetråkigt. Men jag vill inte bara teckna en massa kludd som inte blir nåt. Det som gick så bra… ;_;

Av alla val som finns, välj endast ett – och rätt

Hade missat att Revolutionary Road gick på TV idag. Lyckades i alla fall se den sista halvtimman. Greps inte bara av det fantastiska skådespeleriet och fotot, utan också den hjärtskärande musiken. Den kändes familjär på nåt sätt. Inte så att jag hört den förut, det var första gången jag såg filmen, men musiken erinrade mig om annat. Jag bestämde mig för att gissa att det var Thomas Newman som låg bakom det vemodiga, känslotunga soundtracket. Snart rullade eftertexterna. Och jag hade rätt. Synen av hans namn fick mig att le. Thomas Newman är den ende filmkompositör som har betytt något för mig (förutom Steve Jablonsky (Transformers) och Philip Glass (The Hours)), och hans kompositioner till The Green Mile, Little Women, American Beauty, Wall-E och Erin Brockowich kommer för alltid att vara med mig.

Jag har huvudvärk. Hade ett två timmar långt telefonsamtal med mina föräldrar. Det börjar bra men det blir något annat, speciellt i samtal med pappa. Jag vet att de vill väl, men jag har inte alla svaren, speciellt inte på hans frågor. Jag vet att han inte anklagar mig för nånting, men jag kan ändå inte hjälpa att känna mig som ett stort misslyckande för att jag 1) inte har en utbildning som innebär att jag är nånting 2) borde plugga och bli nånting, så jag kan få bättre jobb och tjäna mer 3) närmar mig 30 och ännu inte har gjort några av de här sakerna. T ex.

Jag får ofta höra från sina föräldrar att jag skulle kunna bli vad jag vill. Jag håller inte med dem. Sen är ju frågan vad man vill också, det är ju inte så att jag vill bli astronaut anytime soon. Men vad vill jag då? Vad är jag bra på? Språk. Svenska och engelska. Tyvärr gav spanskan inte så mycket. Skriva. Jag vet att jag kan det, och även om det inte är perfekt, så är det bra. Jag kan prata. Tänka sig, jag kan hålla låda. Jag kan resonera, analysera, jag är snabb på att lära, noggrann, har relativt stor datorvana, är social och kan samarbeta med andra, men kan även leda om det behövs.

Det lät väl bra? Så vad blir jag? Mitt huvud ekar tomt. Jag har inget svar, inte för mig själv och inte för min pappa som frågar. Jag har ingen plan. Just nu tar jag dagen som den kommer. Och efter det 2 timmar långa samtalet så har jag nu en huvudvärk som inte ens en promenad avhjälpte, jag har tårar som brinner bakom ögonen och även fast jag vet att det aldrig är menat att såra mig eller trycka ner mig eller ens se ner på mig, så är det precis så det känns. Kravbilden är tillbaka. I alla fall som jag ser det.

Jag har många krav på mig själv. Har alltid haft. Göra bra ifrån mig i skolan, vara snäll, inte vara arg, vara till lags, alltid ställa upp på att jobba över eller extra, vara duktig, vara smal, vara attraktiv, kunna sköta mitt hem, passa deadlines, inte göra slut, ställa upp på sex och helst inte gråta, visa svaghet.

Men jag gråter nu, hårt och okontrollerat. Det finns ingen plats för snedsteg i det här livet. Allt ska vara rätt från början och om man kommer ifrån ”planen” så hamnar man där jag är. I ingenmansland. I outbildad-ville. Det verkar inte vara en stor bedrift att jag började jobba 4 dagar efter att jag tog studenten. 1½ senare flyttade jag hemifrån och började plugga. Insåg efter 1½ år där att det var en återvändsgränd och flyttade hem igen, började jobba igen. Pluggade lite strökurser, bland annat engelska. Fick högsta betyg. Sa upp mig igen och påbörjade en KY-utbildning. Ett halvår senare kändes det också fel, hoppade av och var arbetslös i två månader, fick sedan mitt andra jobb. Jobbade där i 4½ år, engagerade mig fackligt, blev skyddsombud, köpte bostadsrätt. Bytte arbetsgivare för ett år sedan.

Och nu är jag här. Vilse. Tillintetgjord. Gammal. Ingenting att visa upp. Gymnasiebetyg, även om de är bra sådana, är inget man kan leva på i längden. Det är bra att vara utbildad. Bra att ha en titel. ”Jag är utbildad bla bla bla.” Och jag vet inte. Vad vill jag bli? Vad kan jag? Det var så länge sedan jag satt i en skolbänk att jag undrar om jag kommer klara av det. Jag orkar inte med att välja fel igen för att sedan hamna i rävsaxen igen, med ett alltför lågavlönat jobb och en dunkel framtid. Då det bevisligen är väldigt dåligt att välja, men upptäcka att man valt fel, så är det bättre att inte välja nånting alls. Så här är jag. På samma punkt som för 5 år sedan egentligen.

Inget blir lättare med tiden. Rävsaxen nyper hårdare och hårdare. Såret växer sig större, men jag vågar inte fly. Istället lever jag med min frustration, med besvikelsen över mig själv och hur mitt liv blev, och med känslan att så tänker mina föräldrar också. Jag försöker ta mig framåt, jag försöker bli nånting. Men jag kan inte skynda fortare än en dag i taget. Och med ögonen fulla med tårar är min vy ofokuserad och suddig. Mest av allt känns det tungt att det inte riktigt är oki att vara bara jag.

Hm…

Vart börjar man?

Ögonen bränner idag. Hjärtat väger tungt. Jag är medveten om att livet för det mesta är ganska bra, ändå kan jag undra vad meningen med allting är. Vart är jag på väg, har jag ens ett mål? Jag ställer mig frågande till det mesta just nu.

Jag har under en längre tid gått till jobbet med ett brett smajl, med tanken om att ingen ska kunna slå mig på fingrarna eller tycka dåliga saker om mig. Jag har lyckats, vänt vinden, ändrat inställningar och så vidare. Nu ser jag väggen framför mig, den jag inte lyckades väja för förra gången ögonen brände och jag kippade efter andan. Är det här på riktigt?

Jag sviker mig själv, gång på gång. Sätter upp små mål, inget överväldigande för sådana klarar man aldrig. Men även de små målen ser jag till att förstöra. Även om jag lyckats ett tag så ser jag till att göra mitt bästa för att lägga ut fällor så jag ramlar och skrapar knäna. Börja om igen. Må dåligt. Känna sig värdelös. Tänka att det aldrig går framåt – bara käpprätt åt helvete.

Jag tvivlar. På allt och alla runt omkring mig. Den enda fasta, konstanta punkt jag har just nu, det är spelen.

Spelen har räddat mig en gång tidigare, när jag var i en djup depression i början av 2006. *torkar några tårar* Jag har inget annat som definierar mig. Spelen är också det enda i mitt liv som inte kan vända mig ryggen.

Jag tror inte att folk förstår. Vad har jag att gråta för? Allt som är så bra. Men jag vet inte om det är det. Inte om jag sitter och gråter ensam framför min dator halv elva på en tisdagskväll. Vad är det som kan vara bra då? Kan ni säga det till mig?

Jag tror inte på framtiden. Jag vet inte hur den kommer se ut. Jag vet inte vad jag vill ha ut av den. Jag litar inte på nånting och allra minst mig själv. I samma veva som jag ser andra människor lyckas (det kan vara vem som helst; vänner, Blondinbella, random folk på nätet), vill jag känna glädje för dem, men samtidigt slår jag också ner på mig själv. ”Varför är inte du lika bra? Varför har inte du lyckats? Varför är det ingen som vill ha dig? Varför kämpar du inte lika hårt? Varför lever du på hoppet?”

Jag känner mig så misslyckad.

Och jag känner mig så inträngd i ett hörn. Vissa saker förstår jag inte, hur de kunde hända, hur jag lät dem hända. Varför kommer jag aldrig till mitt eget försvar? Och varför är jag alltid den första som säger att jag förtjänar att hatas? Jag vet inte hur jag hamnade där jag är nu. Jag minns inte ens vissa delar av mitt liv som förmodligen var de mest lyckosamma och produktiva. Har de ens hänt? Och varför hamnade jag här?

Jag vågar aldrig säga nåt. Jag lider alltid i det tysta. I nästan varje stund av mitt liv så står ångesten bredvid mig. Det är ensamt, men vi har varandra.

Det känns som att hela mitt liv är för sent. Jag ångrar allt. Och inget kan jag ändra.

Tung kväll

Det är tur att jag har en mamma som orkar med att lyssna på mig genom en vägg av gråt, snor och tårar. Jag är fysiskt och psykiskt utmattad. Jag fryser trots att det är 24 grader varmt här inne. Mina ögon är svullna och jag tror att jag tömt mig på en hel del vätska, i alla fall så mycket som det kan bli av att ha tårar strilande nerför kinderna under nästan 1½ timma. Utan avbrott. Det är tungt, förstås. Jag stannar hemma imorrn. Jag har slitit mitt hår över det beslutet, känt skam, skuld och ångest, men nu är det taget. Förmodligen är det tänkt att man ska lyssna på kroppen när den reagerar såhär. Ska dricka en kopp te strax, värma mig lite och försöka komma ner i varv, låta kroppen slappna av. Ja, såhär kan livet se ut ibland, när man är Anna.